Ja, då och då läser eller hör man denna åsikt framföras, framför allt då det handlar om att variera sitt ridarbete, dvs åsiktsbäraren menar att det är just detta en del dressyrryttare inte gör: ”de sitter bara och harvar runt i ridhuset….jäkla fegisar”.

Själv skulle jag inte vilja gå så långt som till att påstå att alla dressyrryttare är krukor som helst skulle vilja plantera sig inom ridhusets 4 väggar men nog har jag både sett, hört och läst om en hel del dressyrryttare som helst inte lämnar manegen.

Själv tycker jag att det är väldigt trist att vi ska dras med detta rykte, om inte annat för hästarnas skull.

För jag tror själv tveklöst på så varierat arbete som man bara kan åstadkomma utifrån givna förutsättningar och skulle för egen del tycka att det saknades en stor bit i mitt hästägande om jag inte vågade rida ut.

Inte för att jag är någon älskare av uteritter, tvärtom, men just för den ovan nämna variationens skull och också för att ”kunna rida ut” enligt mig OCKSÅ handlar om en form av utbildning av hästen, liksom att lära den olika krumelurer på banan.

Och det är något jag finner….vi kan väl säga ”intressant”:

Hur en del ryttare, trots stor dressyrskicklighet och trots att de utbildar hästen i och rider de svåraste rörelserna ur ett dressyrprogram inte VÅGAR utbilda sin häst så att de själva kan rida ut den.

I bästa fall finner dessa ryttare anda lösningar; hästen kanske promeneras utomhus eller så lejer man någon annan som rider ut hästen- i sämsta fall kommer hästen aldrig utanför ridbanan.

Ibland skyller man på att hästen är för värdefull för att man ska ta några risker med den och jag menar inte heller att man ska utsätta vare sig själv eller hästen för vad som helst in the name of ”hästen måste ridas ut” men jag är också övertygad om att många fler hästar HADE kunnat ridas ut om bara ryttaren lade lite arbete på att ”få till” detta.

Jag kan bara ta Kreon som ett exempel; extremt besvärlig att rida ut ensam, kunde stå fastfrusen på ”hundra” olika platser under en och samma ritt osv men jag vägrade att ge upp; för MIG hade det som sagt varit ett stort nederlag att bli begränsad till ridhuset.

De sista veckorna innan han ganska snabbt blev halt och togs bort red jag ut VARJE DAG trots att det var så energikrävande och frustrerande och….ja, otroligt jobbigt på alla vis men jag hoppades också med ”vanans makt” kunna bryta hans mönster av enorm ovilja mot att ensam befinna sig utanför vår anläggning.

Och jag är helt övertygad om att jag hade lyckats till slut, kanske aldrig till 100 % men näst intill och det hade räckt bra.

Sedan vill jag även i detta sammanhang, liksom när vi tex diskuterat hagvistelse, poängtera att jag inte anser att hästar som inte rids ut LIDER eller att det skulle vara någon form av djurplågeri- det finns väldigt många parametrar kring vad som skapar ett bra hästliv och liksom hagen är uteritterna bara en av dessa.

Men, jag tror tveklöst att det hade varit BÄTTRE för hästen om den också kunde ridas ut och jag tror som sagt att det ibland hade varit mer lättlöst än vad hästens egen ryttare tror.