Något jag har tänkt på de senaste åren och som jag verkligen är rädd för att drabbas av är den utbrändhet som tycks så vanlig idag- framför allt inom mitt yrke (socionom/ socialsekreterare).

Jag känner till allt för många personer, från vitt skilda yrkesgrupper, som har gått in i den berömda väggen och det låter otroligt skrämmande.

För många tar det flera år att återhämta sig och ”man” vittnar också om att det sällan och aldrig går att återgå till den arbetskapacitet man en gång hade.

När jag ser tillbaka på ett ca 30-årigt arbetsliv inser jag att jag har haft tur (?) som aldrig känt att jag varit i närheten av att bli utbränd för på pappret hade jag nog varit en tacksam kandidat.

Jag har nästan aldrig ”bara” jobbat heltid utan har förutom mitt enorma hästintresse som alltid har tagit mycket tid 7 dagar i veckan även haft alla möjliga extrajobb- en del mycket krävande, fysiskt eller psykiskt.

Jag har jobbat extra på semestrar och röda dagar fler gånger än jag kan räkna till- i stället för att ”vara ledig”.

Jag anser själv att jag har en väldigt hög arbetsförmåga i jämförelse med de arbetskamrater jag haft genom åren- jag kan driva mig själv hur långt som helst nästan för att få saker gjorda och jag har ibland i efterhand knappt fattat hur jag har orkat.

Men nu har jag som sagt blivit rädd- inte för att jag alls har märkt några tecken på en begynnande utbrändhet men frågan är hur många som GÖR det- innan det är för sent så att säga?

Så nu försöker jag verkligen att tänka på att ”ta hand om mig själv” vilket framför allt innebär mycket VILA.

Jag skriver ju ofta på bloggen att ”jag ligger i soffan” och det kan ju låta som att jag är lat och arbetsskygg men de som känner mig vet att så verkligen inte är fallet.

Men mellan olika aktiviteter ser jag alltså till att vila så mycket som möjligt och med vila menar jag även SOVA, även om det är mitt på dagen.

Bytte ju också jobb för 1,5 år sedan- inte enbart för att undvika en för hög arbetsbelastning men det har absolut bidragit till beslutet.

Vad säger ni som läsare?

Är ovan något ni har erfarenhet från, funderingar kring eller annat ni vill dela med er av?

Har ni gått in i väggen någon gång, varit väldigt nära eller har ni alltid haft en bra balans i livet och kan delge andra tips för hur ni uppnår detta?