En läsare blev smått irriterad efter att ha läst detta.
Så här skriver läsaren:
”Hörrni. Dagens reflektion. Den här hypen kring Grevlundas och Agrias naturbana. ” åh hästen blir som ny efter ett pass i skogen” – vad är detta för storstadsfasoner?
Något nytt under solen?!?!
Grattis Grevlunda som har Agria och stålar att bygga egen naturbana, men alla vi andra då?
Jag hade gladeligen ridit i skogen flera av mina ridpass i skogen om riktig skog funnits.
Jag har vuxit upp med hästar och skog. Riktig skog. Med kilometer efter kilometer med grusvägar vars mittsträngar erbjöd oftast perfekta förhållanden för långa intervaller eller kondisträning för galopphästarna. Upp på bergen, över kalhyggen, in i granskogen, ut på ett fält och öka tempot.
Är det nåt jag saknar är det skogen. Men då skulle vi flytta till Småland minst (bor i Skåne).
Jag är superavundsjuk på min kompis vars häst står i Botkyrka med jättemycket lerridvägar i skog och mark.
Jag hade gärna ridit mer i naturen. Men nu bor vi som vi bor och har de förhållanden vi har, och jag är ledsen det blir mkt ridhus för min häst. Han får helt enkelt överleva. Men jag blir fortfarande matt över folk tror det är rocket science rida i natur.”
Vad säger ni läsare? Håller ni med?
Har det gått så långt med alla våra ridhus att det ÄR ”rocket science att rida i naturen”?
Jag har i alla år tyckt att tjatet om att Ulla Håkansson minsann rider ute femhundra dagar om året är lite överdrivet men kanske behöver dagens ryttare påminnelser som dessa?
Senaste kommentarer