Jag har en hästbekant som letar ny tränings och tävlingskompis och vi kom att diskutera hur långt man är villig att åka när man är i ”hästletartagen”.

Jag insåg att jag är ganska bortskämd för precis som jag aldrig åker speciellt långt för att tävla så gör jag det sällan när jag letar häst heller.

Majoriteten av mina hästar har jag köpt ”nästgårds”- inte bara i Skåne utan typ max 5 mil från dåvarande bostad!

Kreon fanns tex till försäljning i stallet där jag hjälpte till ibland, 3 km från mitt hem 🙂 , Decima i ett försäljningsstall kanske 2 mil hemifrån och Heron hos sin uppfödare ca 3 mil från mig.

Att jag åkte (flög) ända till Stockholm för att titta på Vicke berodde mycket på att jag fick honom rekommenderad åt mig samt att jag såg resan som en liten minisemester mitt i sommaren.

Rent generellt tycker jag att utbudet av saluhästar i Skåne är så pass stort att det ska mycket till för att jag ska åka längre (Archie köptes dock i Borås…).

Nåväl…idag undrar jag hur långt ni har behövt att åka för att köpa era hästar?

Avstår ni från att åka och titta efter ett visst antal kilometer och när infaller detta i så fall?

Känner ni igen er 🙂 ?

Sitter och läser vad ”Silverbjälke” har att förtälja på Facebook och även om jag inte håller med om allt så är vissa inlägg banne mig mina exakta åsikter och reflektioner, som här tex:

” Många smårycker i grimskaftet när hästen har egna planer vid hämtning från hagen eller lastning. de drar, rycker lite lätt 3-4-7-11 gånger och säger nej.

hästen stannar vid hinder, eller vill inte gå fram, eller har en egen plan under ryttare och många småpillar med pisken eller skänkel, smårycker & drar i tygeln och säger nej- gå !

och så håller de på år efter år efter år…. och kommer ingen vart

I hagen, i flock, i sällskap hugger hästen den andra hästen så ini helvete hårt så man själv skulle dö… eller den vänder upp och sparkar så träffen skulle kunna riva en vägg… en gång… en gång gör de detta, sen är ordningen ställd rörande vem som bestämmer när. en ordning som håller livet ut. en gång..

Ändå reagerar folk om man skulle dra till hästen en gång, en ynka gång….

Om jag har en häst som inte fått en enda smäll på 9år och beter sig som ett as… då får den en smäll och sen är det inte mer med det och vi behöver aldrig mer bli osams, aldrig smårycka i tyglar, grimskaft, irritationspeta med spö eller skänkel. Jag har typ 60 kilo muskelmassa, hästen har över 400. Det är inte så att den får ont, men behöver du göra det mer än en gång så är du fel ägare till hästen eller gör så mkt andra fel att du aldrig kommer vinna hästens förtroende som dess ledare eller partner.”

Ja, det är exakt så jag gör, dvs ger hästen….ursäkta uttrycket: ”en djävel” om det behövs- och sedan behövs inget mer.

Så klart talar jag inte om någon misshandel men en rejäl smäll som KÄNNS, inte femtioelva duttanden med grimskaftet/ spöt/ whatever.

Och vet ni…mina egna djur behöver i princip aldrig få denna typ av tillsägelse för de fattar redan långt innan var skåpet ska stå och detta trots mycket kärlek, omsorg och inte alls någon kadaverdisciplin. Konstigt va (eller inte)…..?

Jag sålde nyligen 15 (femton !!!) par udda fleecelindor i olika färger – så skönt att bli av med dessa platstagande saker från stallet.

Insåg att jag dels hade haft vissa av lindorna i säkert 10 år och framför allt att jag högst troligt  aldrig skulle använda dom igen.

Varför? Tja…om inte annat för att jag fortfarande har minst 20 lindor TILL!

Och dom jäklarna tycks aldrig slitas ut???

Lindan på bilden tex är köpt på Gekås för massor av år sedan och den används tillsammans med 3 av sina kamrater vid varje träning hos Olof.  Ändå inte en ”skråma” eller fläck som inte går bort….

Så nej…nu ska jag aldrig mer köpa lindor tänkandes ”kan vara bra att ha….”.

Till mitt försvar har merparten av lindorna knappt kostat något alls (typ 40 spänn för ett 4-pack på Gekås) eller så har någon häst (Kreon mest) fått dom i pris när Olof tävlade.