Började veckan med träning för Nina och som rubriken indikerar var jag riktigt nöjd med känslan över lag.

Vi hittar fler och fler knappar och kunde jag bara få ha Ninas röst i en öronsnäcka inne på tävlingsbanan ”vänd, vänd, titta på halsen, inte mer ytterskänkel, ta med hans rumpa med din rumpa….” så hade allt varit finemang 🙂 🙂 🙂 !

Lite skämt och mycket allvar men nu kan jag i alla fall oftast veta vad Nina ska anmärka på sekunden innan hon öppnar munnen även om det så klart vore bäst om jag kunde rida så att hon slapp ”klaga”. Men det blir bättre….

Annars njuter jag av en ledig dag!

Har precis träffat en god vän och pratat av mig lite och även hunnit med att köpa mat till Vicke.

Det utlovade regnet lyser med sin frånvaro; let’s keep it that way!

Fyllde på med en liten kärra flis idag och tycker ändå att det ger en hyfsad effekt.

Hittade denna lilla story på Facebook 🙂 !

Here’s a story about Doc…

My Dad was riding some colts for this man and Doc was one of them. The man skipped town and didn’t pay Dad so Dad called him up and said ”you didn’t pay me.” The man said ”I can’t pay you but I’ll give you that Appaloosa.” Dad said ”I don’t want the Appaloosa” but we got stuck with him. My sisters and I grew up riding on this horse and did every event you could imagine on him Dad said between us 3 we won 156 all-arounds on Doc.

When I was 12 and was learning to ride broncs, I would even put my bronc saddle on him and slide my back cinch back. He would give me about 3 good jumps and then stop.

He babysat all of us kids. I would forget the barrel pattern because I was so young and I would try to pull him the wrong way around the barrels. He would jerk his head back the other way and take me the right way. I would get off and be so mad but mom and dad would say ”he actually took you the right way.” What a special horse.

Härom dagen gjorde jag en liten marknadsundersökning och kollade om Börjes fortfarande sålde billigast spånpellets i mina hoods.

Konstaterade att det gör dom inte; Byggmax tar också 49 kronor för sina säckar men de innehåller 16 kilo och inte 14 som Börjes.

Eftersom jag dessutom har lika långt till båda ställena (kan skilja en kilometer åt något håll) valde jag således Byggmax denna gången och körde dit med transporten.

Och tur var det!

Jag baxar ibland in en månadsförbrukning (15 påsar) i bilen men var mycket nöjd att jag tog med släpet för idag hittade jag 8 trasiga säckar.

Detta kunde ju ”juggen” inte låta passera obemärkt utan jag gick in i affären (säckarna stod utomhus) och frågade om man kunde få köpa de trasiga säckarna billigare.

Och se…det gick alldeles utmärkt; jag fick dom för halva priset!

Strålande tyckte jag men var väldigt glad att jag slapp lägga dom i bilen.

200 kronor tjänade jag på detta och lite typiskt mig som alltid har varit ”om mig och kring mig”.

Det finns massor av pengar att spara på alla möjliga, ärliga vis, om man bara är lite vaken och intresserad av att tjäna pengar och inte föraktar även de små summorna.

Hittade nedan inlägg på Facebook. Framgår ej vem som är författaren men jag vill nog påstå att det inte är många fel i texten 🙂 ! :

Lite information/utbildning angående olika ryttar o kusktyper..🤣 Lite väl träffande tror jag..🙈🤣

Akademiska ryttare: En ryttare som har provat alla andra ridstilar men som inte har fungerat för den akademiska ryttarens häst. Specialtillverkade ridkläder, vars snitt är minst 200 år gamla. Att köpa utrustning i vanliga ridsportaffärer är big no och håruppsättning/skägg måste vara som ”våra stora förfäder”. Utrustningen kan inte vara högtravande nog – stångbett och schabrak är ofta så stora och glänsande att det gränsar till det vulgära. Tyglarna ska hänga i en lös båge, spöet ska vara vinklat uppåt och stiglädren ska vara så långa att tårna knappt når dem. Dessa ryttare har blivit frälsta, de har sett ljuset. De dyrkar en gud som heter Bent.

Kännetecken: Den akademiska ryttaren är svår att upptäcka eftersom den inte rör sig offentligt men träffas däremot i hemliga sällskap på få platser i landet.

Ofta säger: ”Vi har ännu inte börjat trava ännu då skritten inte är helt på plats.”

Häst: De som ingen annan orkar ha. Gärna små och korta med höga benlyft.

Ärkefiende: Den moderna dressyrryttaren och andra som rakriktar sin häst.

Dressyrryttaren: Ryttare som tycker om fasta ramar, gärna trä i form av en sarg och helst med ett tak över. Naturen -inklusive hagvistelse- kan vara farlig och något som hästen inte bör vistas i utan boots, skydd, täcke (gärna flera) och andra skyddsåtgärder. Hästens och utrustningens utseende är mycket viktigt. Högen av designschabrak är ofta högre än Kaknästornet. Dressyrryttare vistas sällan i flock men en dressyrryttare kan ändå ta ett helt ridhus i besittning under ett ridpass.

Kännetecken: Blingbling, otroligt rena ridbyxor och skinande blanka stövelskaft.

Säger ofta: ”Finns det matchande boots till dem här?”

Hästar: Blänkande och långbenta djur av halvblodstyp och med minst 5 generationer kända och framgångrika förfäder.

Ärkefiende: NH-ryttaren

Hoppryttare: Ryttare med ett visst drag av vårdslöshet. Ofta den underhållande personen på ryttarfesterna. Kvinnliga hoppryttare är kända för att ha håret uppsatt i hästsvans eller fläta och lite mer vågad utrustning. De manliga hoppryttarna känns igen på siluetten av extremt smala ben och kort vadderad jacka. Färg är tillåten på alla utrustning, inklusive stigbyglarna. Hoppryttare lever gärna ut sina fantasier i maskeradhoppning.

Kännetecken: Färgglada kavajer, ytterst mjuka och tunna ridstövlar samt männens extremt smala ben.

Brukar säga: ”Detta avstånd går bra att ta på 4 galoppsprång.”

Hästar: Holsteiner samt skimlar vars svansar är magiskt vita oavsett väderlek.

Ärkefiende: Alla som tar bort hinderna från ridbanan.

Fälttävlansryttare: Hästsportens våghals som inte fruktar någonting. Inget hinder är för stort och ingen häst är för vild. Andra ryttare ser på dem med en blandning mellan vördnad och misstänksamhet då fälttävlansryttaren är den galnaste av dem alla. De är kända för vilda fester och nära gemenskap eftersom tävlingarna håller på under flera dagar. Det viktigaste är att hästarna ska hoppa allt, inklusive brinnande buskar medan exteriören inte spelar någon roll. Därför kan du se allt från Oldenburgare till lådcykellikande väsen på banan.

Kännetecken: Bra skyddshjälm och väst, rider ofta dressyr med martingal på.

Säger ofta: ”Dressyren gick @!#%€ men det tar jag in i terrängen.”

Hästar: Allt som kan galoppera och hoppa, fullblod där vit kan ses i ögonen är inga problem.

Ärkefiende: Dressyrdomare

Islandsryttare: 40+ kvinna i hemmastickad tröja och ridbyxor med rem under foten, alternativ overall. I mångas ögon en ryttare som gett upp ”riktiga” hästar för att bara rida islänning. Flockas i skogen under helgerna då de töltar iväg i lugnt tempo. Ju naturligare häst ju bättre, extrem behåring är ett plus och lösdrift ett måste. Islandsryttaren vill inte ramla av eller få förhöjd puls, all typ av ridning där du inte kan prata med dina ridkamrater går bort.

Kännetecken: Mycket varma och vattentäta kläder, lååååånga stigläder och inget schabrak (det är ändå bara i vägen).

Säger ofta: ”Ska vi rida ut tillsammans i helgen?”

Hästar: Det säger sig själv.

Ärkefiende: Markägare på vars mark och vägar det råder ridförbud.

Distansryttare: Om du ser något väldigt litet i grälla färger, väldigt långt bort så har du nog sett en distansryttare. Inget träns är för färgstarkt eller plastigt och sadeln ser ut att komma från en annan planet. Distansryttaren är manisk på att under alla dygnets timmar mäta hästens plus för att nå absolut bästa resultat. Distansryttaren är uppenbarligen färgblind då ridbyxor, jacka, schabrak och skor är i minst fyra olika men mycket starka färger. Att rida ut är något mycket allvarligt och innebär att karta, GPS, pulsmätare och energikakor ska tas med, likaså ska matstationer utses.

Kännetecken: Du kan se dem på dem riktigt långt bort…

Säger ofta: ”Vad är pulsen? Går den ner i puls? Har den druckit?”

Hästar: Gärna Arab eller liknande men så länge den har hovar av sten, senor av stål och lungor i storlek med Gotland så kan den se ut som en träkloss.

Ärkefiende: Ryttare som rider i ett felaktigt tempo

NH-ryttaren: Här talas det om en ryttare som ofta ses vid sidan om sin häst där bettlöst, bomlöst och arbete från marken är den heliga treenigheten. Fodret ska vara stärkelsefritt och stallet bestå av en lösdrift. Tävling är sällan intressant men vad gör det när hästen kan buga på kommando? Stora förespråkare för kiropraktik, akupunktur, kraniosakral terapi och allt däremellan. Kan diskutera väldigt länge om varför det är synd om hästen.

Kännetecken: Huvudlösa träns, bomlösa sadlar, repgrimmor och en carrot stick. Har koner på ridbanan.

Säger ofta: ”Känner du till Seven games? Rider du biomekaniskt?”

Hästar: Problemhästar

Ärkefiende: Dressyrryttare

Westernryttare: En av de få grenar inom ridsport där män inte har smala ben och det är helt okej att röka på hästryggen. Westernryttarna varierar mycket i utseende. De kan både konkurrera med dressyrryttarna om mängden blingbling medan varje mans dröm att rida ensam i solnedgången (lassot inkluderat) kan uppfyllas. I andra ryttare ögon är avsaknad av ridbyxor, extremt långsam trav och hatt förvirrande – är det talan om ridning eller är det människor som spelar rollspel? De flesta westernryttare menar att det är en livsstil, i likhet med alla andra nämnda ryttare.

Kännetecken: Allt från boots, sporrar, chaps och stora bältesbucklor-land.

Säger ofta: Whooa, yeehaa och andra verbala kommandon till sin häst, vilka du inte brukar höra i ett ridhus.

Häst: Korta ben och matchvikt på +500 kg, vanligen med udda teckning och extremt välvårdad man och svans.

Ärkefiender: De som inte har sett ljuset/solnedgången och blivit frälsta.

Ponnymamman: Är ofta en inte numera aktiv ryttare som lever ut sin kärlek till hästarna genom sina barn. En bra ponnymamma ses ofta i stallgången, i ridhuset, på väg att mocka eller bärandes en fikakorg på tävlingen. Hon har kläder efter väder, alltid en termos och extra vantar till alla barn. I vissa fall kan ponnymamman utvecklas till en mer tävlingsinriktad version av staketryttaren, där barnets framgång stor i fokus. Att barnet högröd i huvudet av skam gömmer sig i hästtransporten medan ponnymamman klagar hos domaren är ingen ovanlig syn.

Kännetecken: Mycket praktiska kläder, gärna med ett verktygsbälte där alla nödvändigheter ryms.

Säger ofta: ”Vad du är duktig!” eller den mer hårda versionen ”Sluta gråta!”

Häst: Nej, ponny

Ärkefiende: Ve den som kommer i vägen för Ponnymamman!

Staketryttare: Den klokaste och bästa ryttaren i stallet. Staketryttare behöver sällan rida då staketryttarens allsmäktiga kunskap kan förmedlas från andra sidan sargen. Staketryttaren finns inom alla ridgrenar och trots att de pratar med låg röst är de lätta att upptäcka eftersom de har en åsikt om allt. Tvärtemot vad man kan förvänta sig är staketryttaren sällan glad när tipsen följs då de föredrar att se andra misslyckas gång på gång. Staketryttaren kan även utvidga sina tjänster till utfodring, hagvistelse, utrustning och parrelationer.

Kännetecken: Har en åsikt och ett tips om allt.

Ofta säger: ”Ja, om det var min häst ….”

Häst: Kan både vara med och utan häst. Har den en häst så felas ofta något hästen så att den inte kan leva upp till staketryttarens förmåga.

Ärkefiende: Om de inte har någon sedan innan så kommer det med tiden.

Mysryttare: Hon (det är alltid kvinnor) säger att hon bara har häst för skojs skull. Därför måste man anta att hon tycker det roligt att mocka, mäta upp foder och borsta lerig häst i timmar. Lera är bra för hästen då den skyddar mot insekter och blir en naturlig del av hästens många timmar långa och viktiga hagvistelse. För skojs skull har hon gärna mer än en häst. I samlingen finns 3-4 gamla travare, favoritponnyn från ridskolan som skulle slaktas och eventuellt en räddningshäst från Kiviks marknad. Och det viktigaste är inte att rida på hästen utan det duger fint med två heltidsarbeten och stallarbete för att kunna ha råd med dyra veterinärräkningar, vilka hon använder för att isolera sitt hus med.

Kännetecken: Kvinna med Florens Nightingale-syndrom och utrustning från den tiden då vinröda ridbyxor var moderna (dessa köptes innan hon fick sin första myshäst).

Säger ofta: ”Jamen, jag kunde inte bara lämna honom där…”

Häst: En med stora bruna ögon och senskada

Ärkefiende: Ingen hatar henne, någon tycker lite synd om henne men hennes veterinär älskar henne.

Travkusk: Travkusken är en man, eller en kvinna, som ser ut lite hur som helst. Syns ofta i skitiga stallkläder ståendes i en stallgång någonstans i Sverige, alternativt klädd i vita byxor, jacka med personliga färger, hjälm på huvudet, körglasögon oavsett väder och alltid körspö i hand. Travkusken är en social varelse som gärna pratar med alla oavsett vilken nivå man ligger på. Travkusken älskar fart men har absolut inga problem att lulla i skogen.

Kännetecken: olika grader av skitighet.

Säger ofta: ”Kommer han till ledningen så får dom andra svårt att hänga med!”

Hästar: Varmblods- eller kallblodstravare av vilken storlek och modell som helst, det viktigaste är att dom springer

Ärkefiende: Dressyrryttare.

Jockey: Hyser total avsaknad av respekt för det egna livet. Fartglada människor som är kortare än medelsvensson. Överkonsumerar bastu och diverse dieter för att hålla vågen på runt 50 kg men ändå sega och starka nog för att orka hålla sig kvar och styra 500 kilos energiknippen i över 70 km/h. Går upp när alla andra sover för att hinna fodra, mocka, rida hästar och sedan hänga på gymmet och pumpa mellan bastubesöken. Utrustningen består enbart av lättviktsprylar, allt från väst, stövlar, byxor, vit polokrage samt dress med olika färger som erhålls av hästägarna.

Kännetecken: Kort sandhög med hjälm på huvudet. Under sanden göms en jockey och faktiskt ett par plagg av lättviktskaraktär. Ridstilen innebär sand på oanade ställen och det är inte ovanligt att jockeyn har gått upp ett par kilo vid invägningen.

Säger ofta: ”Han kände inte för att springa idag” alternativt ”Gräset var för långt”.

Häst: Fullblod

Ärkefiende: Travkusken

Brukskusk: Skäggig och vindpinad man eller kvinna i rutig skjorta, väst med logga, väl använda arbetsbyxor -gärna med hängslen-, keps med rasförningens logga eller skogshjälm samt grova skor/stövlar med stålhätta. Hästen har loksele med reptömmar och inga skygglappar. Vagn/redskap byts dagligen efter vilken typ av arbete som skall utföras. Den dyraste prylarna är förmodligen skogsvagnen och skyddsstövlarna. Är det bruksridning på gång går utrustningen i typisk Kajsa Warg-stil; Western- eller engelsk sadel med vojlok, jeans/omoderna ridbyxor och begagnad men inte så mycket använd hjälm. Vankas det finkörning kommer finselen och lädertömmarna fram. Kusken snyggar till sig med kubb, kammat skägg, svart kavaj och körförkläde.

Kännetecken: Stora händer och ofta sneda i ryggen efter all handsaxning.

Häst: Långhårigt kallblod

Säger ofta: ”Prrrrrrr” med påfallande ljust tonläge. Eller ”Vad är det för hingstlinje på den?”

Ärkefiende: Ryttare som inte vet bättre.

Working Equitation-ryttare: Påfallande ofta en fd akademisk ryttare som tröttnat på att rida långsamt och som nog vill tävla ändå. Utrustningen har ofta iberiskt ursprung, precis som hästarna, även om andra hästtyper förekommer. Att rida på en hand på stångbett är målet, gärna drömmande om en garrocha i andra handen och ett gäng nötkreatur framför sig.

Annars är lite snett rätt och det där med att rida dressyrprogram är överskattat, poängen man förlorade där går nog att ta igen i speeden. Alla känner någon som ridit mästerskap och de flesta vill nog göra det också, då grenen är ny anser sig de flesta ha chansen att kunna få göra det.

Kännetecken: Rätt väl kamouflerade, kan tas för oputsade dressyrryttare eller lite nedtonade akademiska ryttare. Hästarna har ofta längsgående fläta till skillnad från dressyrditona och skiljer sig från de akademiska genom att ha benskydd, gärna av iberiskt ursprung.

Säger ofta: ”Varför har vi inget landslag i WE?”

Häst: Gärna lusitano eller PRE, men vilken som helst funkar

Ärkefiende: SvRF som förstör drömmar om EM med kvalgränser och krav

Sportkusk: 40+ med mycket god ekonomi. Kör pickup med hästsläp med platta eller hästlastbil. Ute i alla väder. Har således alltid varma och regntäta kläder. Hjälper alltid varandra och lånar ut allt från tejp till häst till varandra. Tränar ofta i ridhuset sent då dressyrryttarnas hästar går i taket annars. Släpar på vagnar och selar och tävlar flera dagar i sträck. Eleganta kläder dagtid med mycket välputsade selar och vagnar. Ses sedan sittande utanför lastbilen på kvällarna och ljuga för varandra.

Kännetecken: Har alltid en rulle tejp i fickan!

Säger ofta: ”Måste bara gå hindren en gång till!” eller ”Här, du kan låna min!”

Häst: Alla raser men helst med mycket framben!

Ärkefiende: Hoppryttare som inte kan ta in hindren efter sig i ridhuset!

Jaktryttare: Passar inte riktigt in i tävlingsvärlden då hästen antingen är för vild eller ryttaren för aningslös och saknar självbevarelsedrift. Jaktryttaren hoppar allt som kommer i dess väg och ingen häck är för hög eller dike för djupt. Hästen är minst lika entusiastisk som ryttaren över att få släppa loss över fälten. Jaktryttaren säger aldrig nej till något, speciellt inte jaktfesten och har ofta varit utomlands på de Brittiska öarna och ridit jakt ”på riktigt”. Jaktryttare påträffas endast i flock då en ensam jaktryttare bara är ett ”half coulpe”.

Kännetecken: Jaktryttaren bär alltid kavaj och ljusa ridbyxor i tidlösa snitt eller korrekt damsadelsdräkt -då damsadelsryttare inte är ovanliga i fälten- när de spränger fram över markerna.

Säger ofta: ”Tally-ho!” eller ”Hinder!”

Häst: Alla som kan hoppa häckar högre än de själva och galoppera minst 5 timmar i sträck.

Ärkefiende: Ryttare som stannar mitt framför hinderna.

Damsadelsryttare: Vill uppleva historiens eleganta vingslag samtidigt som hon – för det brukar vara en kvinna- vill vara lite annorlunda. Allt kan göras i damsadel och ingen utmaning är för stor. Varje del i utrustningen – inklusive damsadeln – har sin egen historia och är minst 100 år gammal. Att föra arvet och traditionen vidare är mycket viktigt. Damsadelsryttaren finns inom många discipliner och karaktäriseras ofta av respektive gren. Damsadelsryttaren är ovanlig men kan bland annat påträffas inom dressyr, hoppning, jaktridning, WE, western och akademiskt.

Kännetecken: Saknar ett ben men döljer det med en kjol.

Säger ofta: ”Det är inte svårt att rida i damsadel – bara annorlunda!”

Häst: Välriden alternativt en av irländsk typ där högersidan följer vänster, en stor manke som får sadeln är ligga stadigt är att föredra.

Ärkefiende: SvRfs dressyrkommité och andra som inte tillåter damsadel.