Korn av sanning trots allt?

Nedan läste jag på Silverbjälkes Facebook igår; mannen man antingen älskar eller hatar vad jag förstått.

Oaktat vilket tycker i alla fall jag att jag kan skönja mer än några få korn av sanning:

Det finns så mycket att tänka på som häst & ridsportsintresserad.

Varför sitter så många islandsryttare på korset, finns risk att man skänklar den lilla hästen på hovskägget eller behöver man inte skänkla alls när man åker liten häst jättefort utan att veta vad lätt sits är ?

Hur många måste man vara för att orka marklyfta en westernsadel och vad går det ut på att snurra jättefort på samma ställe, är det som när man är på midsommarfestlekar och skall hitta tillbaka efter att ha snurrat runt sådär ni vet… fast man tävlar i att hitta utgången ?

Får man rida terräng utan att ha långa tyglar och luta sig bakåt eller är det reglerat ?

Används rekvisitan från Prideparaden av distansryttare eller färgar de sin utrustning själva ?

Får alla tävla WE eller måste man vara över 47, byggs banan alltid av sånt man hittar på gården under vårstädningen eller tar man med sig sånt man vill bli av med ?

Har någon vunnit i fingerkrok mot en dressyr ryttare någon gång, Hade sitsen förbättras av att sätta förbygel & graman på ryttaren ?

Krävs det mer än en minimal vilja till variation för att bli travkusk, tänk att hela sitt liv tävla exakt likadant i exakt samma vänstervarv….

Körningens dressyr… hur ser ett otränat öga skillnad på dressyrmomentet och om hästen bara är trög.

Att välja hoppning som gren var lätt, Det är mer logiskt. En snygg lastbil, ett nytt pannband, ett instagramkonto och saken är biff. Er andra förstår jag mig inte på riktigt.