Ni som har läst bloggen länge vet att jag ofta påtalar att världen är full att de mest märkliga sammanträffanden och idag kom ytterligare ett bevis på detta:
Jag fick besök av Ida som var här för några veckor sedan med sin häst och liksom då skrittade vi idag ut en längre runda i skogen.
Först när vi var tillbaka vid stallet noterade vi båda mycket förvånat att vi hade exakt likadana schabrak på våra hästar!?!
Alltså, vad är oddsen för det?
Då ska det dessutom sägas att det kan gå månader utan att jag använder mitt schabrak eftersom det tillhör ”reserverna” så bara att jag tog fram det just idag var ”en chans på tusen”….
Bortsett från det märkliga sammanträffandet med schabraken konstaterade både jag och Ida hur enormt tacksamt det är att ha två så ”lätta” hästar som man i princip kan ta under armen och gå med till världens ände och tillbaka.
Dessutom går våra hästar i samma tempo vilket jag nästan har som krav för att vilja rida med andra eftersom jag varken vill sitta och ”jaga” Vicke för att han ska hålla jämna steg med sitt sällskap eller behöva bromsa eller till och med stanna honom för att den andra hästen ska hinna ikapp.
Nilo och Vicke går också bra att rida ut tillsammans även om de just nu ”bara” går i hagarna bredvid varandra.
Det har fläktat en hel del under dagen och varit molnigt längre stunder – tänk att man skulle vara så tacksam över detta! Men även om jag själv gärna solar så passar detta väder långt bättre om hästarna får bestämma, det är jag helt övertygad om.
