Idag funderar jag över olika personlighetsdrag hos personer som jag har mött genom åren som, när det var som värst verkligen dränerade mig på energi.
Redan tidigt i min hästägarkarriär kom jag tex i kontakt med en person som hade en som jag benämner lynnig personlighet och den yttrade sig i att man aldrig visste på vilket humör personen skulle vara på och det var ofta liksom ytterligheter.
Ena gången man träffade människan pratade den vänligt och konstant, nästa gång möttes man av surmulen tystnad hur man än ansträngde sig.
Just när denna surmulenhet pågick fick jag ofta obehags och osäkerhetskänslor och funderade över om jag måhända var orsaken till det sura humöret men oftast hittade jag ingen anledning alls.
Idag, med mer livserfarenhet har jag lärt mig att de gånger jag kommer i kontakt med dylika personer så är det oftast så att även andra upplever människan på samma vis; det är med andra ord inte personrelaterat. Och det kan verkligen vara en tröst att veta.
Så mitt tips när ni tror att ni har råkat på en sådan individ och om ni måste ha frekvent kontakt med denna; fråga andra som också träffar/ känner personen om de märker av samma sak. För ofta är det som sagt så.
Och skulle det vara så att alla anda tycker att personen är hur trevlig som helst så kan det ju vara någon miss-match mellan era personligheter som du antingen kan försöka påverka eller….enklast….undvika just denna människa (om det går).
Jag kan själv vara ombytlig i humöret även om jag är jäkligt bra på att hålla en glad fasad i nästan alla lägen. Därför kan jag också tycka det är skönt att slippa andra som jag inte behöver umgås med, som att vara istället udda tider osv, just för att kunna få vara som jag är utan att någon ska behöva fundera på om den gjort något (till 99,9% mest troligt inte). Fast det kräver jubiofs självkännedom och det kanske inte alla har.
Men oj, så är man inte en glad skit jämnt så blir du osäker.
Du ska nog jobba lite mer på dina känslor och upplevelser.
Fast nej, Karolina….så skrev jag inte i inlägget.
Jag skriver om LYNNIGA människor vars beteende ofta visas genom YTTERLIGHETER.
Ena gången man träffar personen behandlar den en som om man var dennes bästa vän och pratar oavbrutet, nästa gång möts man av iskall tystnad utan förklaring. Och så kan det variera fram och tillbaka.
Givetvis kan man inte alltid vara glad…herregud…men därifrån till att bete sig så oberäkneligt som jag menar att denna personlighetstyp gör är steget mycket stort.
Och det är ganska naturligt tycker jag att man blir osäker i närheten av en så ombytlig person, man vet aldrig om man förväntas tex prata på eller hålla käften för att inte skapa konstig stämning.
Man behöver inte vara en ”glad skit” men man bör ändå kunna uppföra sig mot folk man möter. Kan man inte DET bör man verkligen jobba på sina känslor.
Att bli irriterad, osäker eller konfunderad om man utan orsak blir otrevligt bemött är väl inget konstigt utan en ganska naturlig reaktion?
Blir irriterad på såna människor – som Magdalena skriver så är man ju inte alltid på topp, men man behärskar sig, anstränger sig för att vara hyfsat glad och trevlig, så att ens dåliga humör inte ska påverka andra. Om jag är på SÅÅ dåligt humör att jag inte klarar detta, så säger jag: ”Jag är på så dåligt humör idag då jag har huvudvärk (eller vad det kan vara) så om jag är tyst och tråkig så beror det inte på dig”. Hur lätt som helst. Så om andra inte åtminstone kan förvarna om sitt dåliga humör så blir jag också lite sur – vad fan, ansträng dig lite människa, det gör jag varje dag!
Smart och enkel åtgärd som kostar så lite men hjälper ens omgivning!
I vår brf har vi en person som jag benämner som en social vampyr. Han suger livet ur mig!
Jag känner absolut igen mig i det du skriver! Jag är en person som är rätt jämn i humöret, däremot har jag fått höra att jag ser ut som om jag är på dåligt humör, och det har hänt på jobb att folk frågar om allt är okej.
Pga min ms har jag svårt att hålla koncentrationen och det tar mycket på mig att kunna göra mitt jobb utan misstag.
Jag uppfattar lätt andras humör utan att de behöver säga något, och känner direkt av när det ligger dåliga ”vibbar” i luften.
Tycker att som vuxen människa ska man kunna lämna humöret eller ”vardagsproblemen” utanför jobb eller runt andra människor.
Usch, jag vet precis vilken typ av människor du menar. Hur dåligt humör jag än är på är jag aldrig oberäknelig och möter människor med respekt.
Jag ser många sådana i mitt yrke, inklusive tidigare diskussion om hur folk beter sig på nätet i riktade svar mot någon, man vräker ur sig vad som helst, beroende på humör och för att JAAAAG mår dåligt, har svårigheter med något eller bara är bortskämd och bara tänker på mig själv. Alltid jaget före laget. Självklart har alla dåliga dagar, men antingen håller man sig då för sig själv eller så säger man bara kort att idag är inte en bra dag, det beror inte på er. Eller en längre version om man känner sig bekväm med det så klart. Självklart får man gråta och visa känslor, men sura eller vara arg utåt (om man inte talar om att jag är skitförbannad på … ex chefen, jag har svårt att behärska mig nu), nej, det är bara jaget före laget. De flesta kan faktiskt behärska sig, om de vill. Tänk alla som jobbar i affär eller i serviceyrken, de kan inte bete sig illa bara för att de är sura. Kan de, kan de flesta. Även om alla inte passar i serviceyrken naturligtvis. Liknelsen var för att illustrera att de flesta kan om man måste.
Det är ju det jag brukar hävda om stallägare tex; att detta inte är för alla.
Alla är inte lämpande att driva inackorderingsstall med allt vad det innebär, vare sig de VILL göra det eller inte. Det är i viss mån ett servicejobb och alla klarar inte av det utan får olika psykbryt och beter sig illa.
Jag vet själv med mig att jag säkert hade lackat ur på en del hästägare/ beteende men därför har jag inga inackorderingar heller.
Jag känner också igen mig. Kanske inte så mycket i människor som blir sura och inte vill prata med en men definitivt personer som ena dagen (eller stunden) är jätteglad och trevlig för att sedan skälla ut en eller ge mängder av syrliga kommentarer/förlöjliga/ ha massa åsikter om saker den inte har med att göra.
Tyvärr upplever jag att detta är vanligt i stall och kanske främst bland stallägare. Jag tror det delvis kan bero på att det är rätt tufft att ha stall och häst och delvis på andra orsaker. Jag tvivlar inte på att även de människor som beter sig såhär älskar hästar men alla som har häst kan nog medge att det är en del motgångar ibland. Samtidigt får man lära sig från början att man ska vara tuff och hård inom ridsporten. Jag tror tyvärr det sätter sina spår. Sen finns givetvis fenomenet även i andra delar av livet och det finns givetvis många bra stall och stallägare också.
Det var enbart mina tankar som kom upp spontant. Sen håller jag med om att ifall man är på dåligt humör måste man ändå kunna bete sig trevligt.
Jag har också upplevt det i stall/ hästvärlden och det är så tråkigt för det ska ju vara en fristad, i alla fall för mig.
Det jobbiga för mig med lynniga människor är just pendlandet i humör innan man har figgat ut vad det handlar om.
Då är det nästan bättre med någon som ”alltid” är sur…då vet man det liksom och det blir inga överraskningar. Men när någon ena dagen är godheten själv och nästa dag vrålar och skriker (jodå…har upplevt det…) då är det inte lätt att veta vad man ska mötas av……
Ja, det är tråkigt att stallet inte kan vara en fristad.
Det är som du säger, om en person alltid beter sig på ett visst sätt kan man lära sig att hantera det och lära sig att man kommer inte bli uppsagd från sin stallplats trots att personen är sur/arg.
Sen kan det finnas situationer då det kan vara behövligt att skälla ut någon men dessa situationer är undantag. Det är absolut inte det normala.
Min upplevelse är att de personer som beter sig på det här viset oftast är extremt lättkränkta. Ofta räcker det med att väldigt försiktigt ställa en enkel fråga för att de ska bli kränkta.
Alla kan ju ha en dålig dag men jag försöker att åtminstone inte vara rent otrevlig mot andra i min omgivning även om jag kan vara ganska reserverad om jag känner mig låg. Om man till exempel har social ångest (och ja givetvis behöver man arbeta med sig själv då men det är ju en slags psykisk sjukdom trots allt som kan vara ganska svår att överkomma) så kan det göra en sådan enorm skillnad om man får ett vänligt bemötande eller ett snorkigt.
Det du beskriver känner jag igen och typiskt är det personer som inte bemödar sig överhuvudtaget med att känna in omgivningen utan de beter sig ”precis som de har lust med” och som du antyder, suger åt sig energi från alla de som faktiskt anstränger sig lite.