Skrivet
Ibland är det kanske tur att våra djur inte kan prata :)?
Kanske tror vi att de är lika förtjusta som vi i allt gos vi överöser dom med medan de alltid/ ibland hellre hade velat slippa :)?
Sedan bara älskar jag denna katts underbara min :)!
Skrivet
Idag ska ni få berätta hur ni sitter upp :)!
Gör ni detta traditionellt eller med hjälp av någon uppsittningsanordning?
Varför?
Själv sitter jag sedan en evighet upp med hjälp av pall.
Heron var ju över 170 cm och själv har jag aldrig varit den smidigaste människan och när jag av en sjukgymnast dessutom fick höra att det bara var positivt för både häst och ryttare (och stigläderna) att sitta upp med pall har jag aldrig gjort något annat.
Skrivet
Medan jag stod och studerade Kreon och X idag slogs jag av rubrikens tanke; dressyr är verkligen inget för de som vill ha snabba resultat!
Tvärtom får man vara lycklig om man får milimeter-framsteg varje vecka eller till och med månad för man kan ju också nästan lika väl råka ut för både stoppande skador eller rent av bakslag då det känns som att man går bakåt i stället för framåt.
Sedan Kreons hälta i höstas har vi haft tur och bara fått framsteg men allt tar sin tid även om man om man verkligen tänker tillbaka inser att det har hänt en hel del.
Men tittar man bara vecka för vecka eller då jag ska berätta för er läsare vad vi pysslar med känns det ofta som rena upprepningar för det är ju som jag brukar säga; det sker inga revolutioner precis.
I stället handlar det om att förfina det mesta, att göra Kreon starkare så att han både orkar göra det man vill och tycker att det känns enklare och enklare för ju lättare det kan göras desto benägnare är hästen att följa med en på dressyrresan utan att protestera.
I vårt fall ligger fokus på skolor, samlad galopp åt piruett-hållet till, en flottare/ bärigare trav och när X rider även galoppombyten.
Så alla pass innehåller mer eller mindre av ovanstående och det BLIR ju bättre och bättre men det kommer att ta tid.
Kreon såg i alla fall väldigt avspänd ut idag och X är väldigt nöjd med både hans utveckling och hur han tar jobbet.
Även utseendemässigt ser Kreon väldigt annorlunda ut mot när jag köpte honom (halsen är typ 3 gånger så kraftig) men det tänker man inte heller på när man ser hästen dagligen.
Skrivet
Skrivet
Så är det säkert ibland :)!
Skrivet
Spinoff på gårdagens samvetsfråga:
Jag minns att jag då Archie fick fång för flera år sedan skrev ett inlägg där jag reagerade på något som då förvånade mig ganska mycket: att enstaka personer som jag tyckte att jag hade bra kontakt med och kanske till och med betraktade som mina vänner reagerade väldigt ointresserat och var till noll stöd i den då mycket svåra stund för mig.
Under en period var jag mycket ledsen och bekymrad- med fång vet man ju aldrig hur det ska sluta och jag hade nog förväntat mig i alla fall några tröstande ord från vissa som alltså knappt sa flaska.
Vad detta berodde på kan man så klart ha flera teorier kring; en är att folk kan ha svårt att hantera sorg/ motgångar även hos andra- de vet inte riktigt vad de ska säga/ hur de ska göra av rädsla för att det ska bli fel och så är de i stället tysta.
Sedan kan det också vara så, är min erfarenhet i alla fall, att var och en står sig själv närmast och att man innerst inne är tämligen ointresserad av bekantas och inte så nära vänners med och motgångar- det som för den drabbade känns som ”världens viktigaste sak” är för andra bara en tanke som knappt swischar förbi i deras skalle.
Så jag har i alla fall ibland upplevt att de man trodde var något att hålla i när det blåser skulle låta en fara iväg i vinden utan att göra den minsta ansträngning för att hålla en kvar medan andra, ibland helt oväntade personer, har visat prov på mycket större medkänsla och engagemang än man skulle ha trott från början.
Och faktiskt vill jag påstå att det är samma sak inte bara när man har motgångar utan kanske i lika stor utsträckning när motsatsen inträffar; när det GÅR BRA!
Som tävlande i både hoppning och dressyr sedan många år tillbaka har jag upplevt att det inte alltid är självklart att ”delad glädje är dubbel glädje” utan att både stallkamrater och andra inte alls verkar speciellt glada å ens vägnar.
Åter igen kan det handla om olika skäl till att man upplever brist på entusiasm hos omgivningen; de kan vara avundsjuka, ogilla en så pass att de inte unnar en framgång eller helt enkelt även i detta fallet vara ointresserade.
Sedan tycker jag att det ibland kan ”kräva sin man” att alltid vara den som gratulerar andra till DERAS framgångar när det kanske aldrig går bra för en själv- den storheten finns inte heller hos alla.
Själv FÖRSÖKER jag att vara en god kamrat i både med och motgångar; jag tycker om inte annat att det hör till god ton/ uppfostran att i alla fall på någon form av lägsta-nivå engagera sig i sin omgivning.
Det kostar så lite att ge några tröstande ord, skicka ett sms, trycka på gilla-knappen på Facebook eller vad man nu väljer för att visa att man faktiskt SER.
Skrivet
Sedan några veckor tillbaka har lite ljuv musik uppstått mellan Kreon och stallkamraten Quintina.
Jag är ganska förvånad för trots Kreons ibland knepiga kontrollbehov så har han aldrig visat direkt FÖRTJUSNING över andra hästar.
Att småtjafsa genom att dra i haggrannarnas grimmor har han förvisso alltid ägnat sig åt men några andra ömhetsbetygelser har jag aldrig sett röken av…inte förrän nu.
Vad gäller människor är gossen selektiv- inte alla vinner hans gillande eller gillar honom tillbaka för den delen men mot mig är han i alla fall hur gosig som helst- precis som mina andra djur varit och något annat hade förvånat mig.
Skrivet
Idag fick Kreon en vilodag och själv kände jag mig ganska trött och ville bara hem och vila.
Jag hade lösa planer på att skritta ut men det var medan jag fortfarande befann mig i vindstilla Malmö- när jag kom till Grevie och stallet insåg jag att det blåste halv storm och då övergav jag idén utan vidare funderingar.
Var väldigt glad att maken precis hade varit ute med Soya när jag kom hem för jag tycker inte att det är roligt att gå med en i blåst stretande hund som bara vill tillbaka inomhus.
Skrivet
Åhhh vad jag känner igen detta :)!
Den schäfer (Ketty) jag ägde för många år sedan var expert på att läsa in när det var dags att gå ut.
Tog man i sina husnycklar FLÖG hon fram till dörren, samma sak om man satte på sig byxorna.
Hon förstod även orden ”gå ut” och om man INTE ville ha en hund som hetsade en innan man var redo att bege sig ut så minns jag att jag fick bokstavera eller PRATA ENGELSKA (!!!) med dåvarande sambon:
”Jag ska nog G……Å……U….T….snart”
”I´m going out soon”
🙂 !
Skrivet
Senaste kommentarer