Eftersom jag tycker att det känns lite fjuttigt med en knapp halvtimmes morgonmotion för Kreons del och jag dessutom tror att det är bra för honom att skritta efter studshoppningen begav jag mig ut med både honom och Soya på en promenad efter jobbet.

Vi gick på både grus och asfaltvägar i 40 minuter och när vi hade vandrat färdigt tänkte jag att en tur som denna är ”a walk in the park” för Soya som lätt kan ströva i timmar medan den för Kreon nog var ganska lagom och för hans av en rejäl lunch-buffé däst ägare var ungefär så långt som hon orkade gå :).

Om jag inte fick så mycket motion under dagens ridpass där jag mest gungade med i ultrarapid-galopp eller skrittade på mitt fina djur så blev både min mun och mina ben desto mer motionerade senare på kvällen då jag och Soya träffade Åsa och Vilja i Dalby.

Medan vi vandrade i över 1 timme i det kuperade Dalby så var det alltså inte bara benen som gick 🙂 , även våra munnar gick på högvarv så som det ofta blir när vi träffas, allt för sällan. Då har vi mycket att avhandla 🙂 .

Hundarna gjorde som vanligt; sprang och snusade på allt möjligt och fick det sedvanliga tokrycket i mitten av promenaden då Soya rusade runt i enorma cirklar allt vad hon kunde och Vilja gjorde tappra men fruktlösa försök att springa ikapp henne så vida hon inte lyckades genskjuta och tackla henne (det är alla andra rasers enda chans att hinna ikapp en vinthund 🙂 ).

Idag var det dags för ”veckans tjafs”- uteritt med andra ord….

Men som rubriken säger; även om mina och Kreons framsteg med normala hästars mått säkert ter sig skrattretande så är det storartade framgångar jag har uppnått den sista tiden.

Saker som Kreon förr kunde glo på i en evighet och vägra att gå förbi utan tusen minuters övertalning skrittar han numera förbi som ingenting och jag kan både trava och galoppera där han tidigare skrittat med tvekande steg.

Ja, idag var vi ute i en timme där jag galopperade ganska mycket i extremt samlad galopp, dels för att det är hårt i marken, dels för att det är bra träning men också för att jag inte vill ha någon större fart om djuret plötsligt skulle tvärnita eller kasta sig.

Och när hästen går, ja då går han ju lika fint som i dressyrarbetet och man sitter och njuter så kan man ”bara” få honom att just GÅ så är lyckan total :).