Härom dagen rensade jag bland gamla mail och hittade ett som jag fnissade gott åt.

Detta mail skickade jag till en god vän som också rider och det handlade om första gången jag såg Kreon riden.

Så här skriver jag:

Har precis kollat på 6-åringen. Trippig trav som bara den. Den tilltalade mig inte spontant. Helt rå. Inget speciellt utseende.

Som sagt; må jag ångra dessa ord om den numera dyrkade spindeln:)))!

Hej alla bloggläsare- Spiderboy här!

För ett tag sedan fick jag veta att inte nog med att Birgitta har en blogg- både Archie (träffade honom som hastigast för ett tag sedan, snygg som f…n men verkade inte riktigt ha fattat det här med GASEN…) och den där vesselliknande saken hon har (Soya, Mimmi, Pippi….blir inte klok på vad djuret egentligen heter….)har fått skriva inlägg, helt på egen hand och osencurerat dessutom.

Jag har redan berättat för er om hur det går till när jag äter (hoppas ni fick några listiga tips där) och idag tänkte jag berätta lite mer om mig själv och hur jag framlever mina dagar- det är ni SÄKERT mycket intresserade av!

Ja, som ni har begripit heter jag alltså egentligen Kreon fast Spiderboy låter mycket coolare (mig kallar Birgitta bland annat för MUPPIS- vad tusan DET kan betyda….hoppas det är något bra…) och jag är 6 år gammal.

Fram tills för några månader sedan kände jag inte ens Birgitta men DET har ändrat sig kan jag lova.

Nu träffas vi flera gånger om dagen, varje dag (kan bli lite tjatigt ibland om jag ska vara ärlig) och det känns som att mitt tidigare relativt kravlösa liv fick ett abrupt slut i och med denna bekantskap.

Nu är det ”Kreon gör si och Kreon gör så” i en aldrig sinande ström, jag får pyssla med sådant jag aldrig ens hört talas om förut (har hört ord som förvänd galopp, sluta…sluta med vad???, skänkelvikning och en massa annat) och det är tur att jag är så begåvad så att jag snabbt snappar upp vad den där människan på ryggen vill.

När vi först lärde känna varandra brukade jag faktiskt säga stopp och belägg ibland genom att sparka med mina ben men eftersom jag dels inte tjänade något på det och dels fick så mycket beröm när jag lät bli har jag slutat med det…temporärt i alla fall. Vi får väl se vad jag känner för framöver he he….den där Birgitta ska inte tro att hon bestämmer allt!

När vi rider ut har vi verkligen inte kommit överens om vem det är som bestämmer.

Jag tycker ju att det är den som ska GÅ som ska bestämma och inte den som sitter bekvämt på ryggen utan att röra en fena men Birgitta snackar något om att det är den som BETALAR som bestämmer.

Tja…jag hade gärna betalat men var ska jag få pengar ifrån liksom…har hört att jag mest KOSTAR pengar men det är ärligt talat inte mitt bekymmer. Det kostar att ligga på topp!

Annars ska jag faktiskt inte klaga.

Jag blir ompysslad som aldrig förr, äter gott och mycket, får nybäddat varje dag, har bra grannar och framför allt någon som hela tiden tjatar om hur DUUUUUKTIG jag är.

Det har jag så klart vetat lääääänge men ni vet hur det är: vissa saker kan man inte höra för många gånger, eller hur?

Nä..nu får det vara färdigpladdrat för idag- maten väntar och jag håller inte med om att den som väntar på något gott inte kan vänta för länge- jag vill äta NU!

Vi hörs säkert fler gånger- det här att skriva var riktigt kul och jag kommer nog att ha mycket att rapportera om även framöver.

För ett tag sedan pratade jag med en person som hade fått avliva sitt djur och det var så klart förfärligt och hade gått väldigt snabbt.

Min tröst till ägaren var just att denna agerat snabbt och i mitt tycke helt korrekt, i stället för att tänka på sig själv och sin egen sorg hade det enda rätta beslutet fattats; för djurets skull.

Och jag måste säga att jag tyvärr inte alltid ser tecken på sådan klokhet och vad som det egentligen borde vara; en SJÄLVKLARHET.

Folk klamrar sig ibland fast vid sina sjuka djur allt för länge, ”alla” andra ser vad som BORDE göras men ingen vågar säga något och det är verkligen hemskt.

Jag har nog tidigare berättat om hur jag för väldigt många år sedan dristade mig till att, väldigt försiktigt, föreslå att en person skulle avliva sin mycket aggressiva hund.

Summan av DEN kardemumman blev inget annat än att personen inte pratade med mig på typ ett halvår eller mer (vi träffades dagligen i stallet så det var inte så kul) och det ÄR ju verkligen mycket känsligt att ta upp sådana samtalsämnen även om man gör det i ett GOTT syfte.

Minns också att jag frågade den person som oftast ombesörjde slakten av ridskolans hästar förr ”händer det aldrig att folk väntar för länge?” och fick svaret ”jodå…en del får vi inte ens ut ur boxen” och de orden har verkligen etsat sig fast i mitt minne.

Efter att ha sett andra människor rent ut sagt PLÅGA sina djur genom att inte våga ta steget och avliva kan jag bara hoppas att jag själv inte blir lika blind och döv den dagen mina egna djur eventuellt blir lika sjuka.

Jag har sett exempel på mycket kloka och på alla vis logiska och förnuftiga människor som VÄGRAR att se hur det är fatt med det EGNA djuret medan jag är övertygad om att de hade sagt stopp och belägg för länge sedan om det hade handlat om någon annans djur.

Och bortsett från att hoppas att jag själv inte går i samma fälla så önskar jag bara att ANDRA har modet att säga till mig om de ser något som jag själv inte vill se.