Inlägg av

Skrivet

Överdrifternas mästare och dragkrokar

Jag brukar ibland skoja om att jag är ”överdrifternas mästare” och det är inte alls ovanligt att man hör mig säga saker som:

”Det tog mig 5 sekunder att ta in hästarna från hagen”

”Jag körde i hundranittio” eller

”Det kändes som att jag bar på två ton”

Men härom veckan fick jag höra talas om en person som lätt hade tagit titeln ifrån mig; om inte annat genom nedanstående historia.

Jag och en bekant som vi kan kalla Anna kom att prata om denna person (som vi kan kalla Berit) som jag känner flyktigt och som Anna känner sedan många år tillbaka.

Då jag sa att jag uppfattade Berit lite som ”här kommer jag och jag äger hela världen” berättade Anna att Berit alltid varit full av historier om sin egen förträfflighet men att särskilt EN berättelse fick åhörarna att verkligen ifrågasätta sanningshalten i det som kom ur Berits mun.

Berit berättade alltså vid ett tillfälle om hur hon hade kommit körande med bil och släp och i en nerförsbacke plöstligt sett sitt släp (som alltså hade lossnat från bilen) köra om henne.

Men Berit gasade på och lyckades köra ifatt släpet och HÄKTA FAST DET PÅ BILEN IGEN?!?!?!

Ehhhh?????

Hur man bara kan berätta en sådan historia på fullt allvar övergår mitt förstånd men jag och Anna fick oss ett gott skratt i alla fall.

På tal om bilar och släp läste jag härom veckan om att en dödsolycka hade inträffat då ett släp hade lossnat från bilen och en av hästarna som färdades i släpet hade omkommit. Tydligen hade bilen haft en avtagbar dragkrok som lossnat från bilen!!!!

Själv har jag bara ägt en bil med avtagbar dragkrok och jag kan lugnt säga att jag aldrig kommer att köpa en sådan bil igen.

Jag kan faktiskt inte förstå meningen med ett avtagbart drag; för mig är det bara ett onödigt bök. Dessutom måste man på besiktningen visa att draget går att montera av och det är inte alltid det lättaste. Jag är inte ensam om att ha misslyckats med detta projekt och det som då händer är att man får besiktiga om bilen efter att på egen hand, eller med hjälp av bilverkstad ha lyckats få loss draget (om man inte knäcker det i sina försök, vilket tydligen också har inträffat om draget har satt sig/ rostat fast tillräckligt rejält).

Jag antar att avtagbara drag är för de som tycker att det är mer estetiskt tilltalande med en bil UTAN drag men som ibland ändå måste dra någonting men för egen del är det alltså uteslutet i framtiden.

Skrivet

Dagens träning- vita lindor är SNYGGT!

I morse var det (tyvärr) dags för mig att plocka fram ett av de attribut som följer mig som trogna följeslagare halva året- termobyxorna (det andra plagget är långkalsongerna).
Det var bara 2 grader kallt ute i morse och jag fick skrapa rutorna innan jag gav mig av hemifrån.

Igår tittade jag på en kort videosnutt som en internet-bekant hade publicerat på nätet; filmen föreställde hennes 5 åriga sto som i sekvensen visades iförd 4 vita lindor. Filmen gjorde mig ridsugen och jag påmindes också om hur snyggt det är med just vita lindor.

Så i morse; dels eftersom jag hade lite extra tid på mig och lite för att fira min egen namnsdag/ bröllopsdag/ födelsedag virade jag in Arch i hans lindor och som vanligt såg han urtjusig ut!

Bara av att titta på honom i ridhusspegeln kände jag mig extra inspirerad och jag tyckte (inbillade mig?) också att Archie rörde sig lite bättre än vanligt.

Det är en gammal sanning för min (=estetens) del; ju snyggare man själv och hästen är klädd desto bättre går ridningen :=)!

Idag provade vi bland annat på lite sluta i galopp, både på stor volt, längst långsidorna och på ”snett igenom” över hela ridhuset och det gick väl sådär.

Eftersom sidvärtsförflyttning ju är Archies akilleshäl tycker Birgitta att det är bra att verkligen variera sätten och platserna där detta moment utförs; allt för att inte bara tråka ut honom och för att också försöka hitta den mest ultimata övningen i just hans fall (där det går lättast att flytta honom).

Glädjande nog tyckte Birgitta åter att Archies mekanik i traven har förbättrats mycket; hon har påpekat det förut och jag kan inte annat än instämma. Detta arbete påbörjade jag ju redan i somras; dvs att mer ”styra traven” och inte bara låta Archie trava på som som HAN vill.

Passet avslutades med några travökningar där i alla fall flera meter kändes RIKTIGT härliga; nu gäller det ”bara” att träna på att förlänga dessa meter mer och mer. En viktig del i ökningarna är att jag verkligen SITTER ordentligt och inte bara studsar ovanpå hästen vilket är lätt hänt om vi inte båda är i balans. Och tyvärr blir det ju en god och en ond cirkel för ju mer jag studsar omkring desto sämre travar ju hästen samtidigt som det är mycket lättare att sitta bra och stilla om Archie själv jobbar rätt i ökningarna.

Birgitta berättade avslutningsvis att hon har en tanke om att samla en del av sina elever en helg i slutet av november och låta oss dels rida på våra egna hästar men även prova andras. Detta har jag aldrig gjort förut men det kunde vara roligt att prova.

Skrivet

Veckan som gått

Under veckan som gått har vi kommit ytterligare ett steg närmare den oundvikliga hösten-ruggigheten, en årstid som jag bara marginellt föredrar framför den ännu ruggigare (läs: mörkare och framför allt KALLARE) vintern.

Efter helgens halv-storm är hela trädgården full av nerfallna löv (ännu en gräslighet med hösten-vem gillar att kratta löv, detta sisyfos-arbete som aldrig tyckt ta slut?) och jag får nu börja dra ner på Archies dagliga äppelkonsumtion (8-10 äpplen/ dag) eftersom tillgången i mitt träd börjar tryta.

Ridningen har varit hyfsat varierad; dressyrpass har växlats med uteridning (då vi klättrar) och återupptagen hoppträning. Denna veckan hoppade jag och Archie många (kanske 8) hinder i rad, visserligen på bebis-höjd (max 90 cm) men det gick väldigt bra ändå.

Jag rider numera 6 dagar i veckan, dvs Archie har bara 1 vilodag. Detta fungerar bra men jag försöker också att minimera ridpassen till max 45 minuters ridning (från det att jag sitter upp tills jag hoppar av), när jag hoppar kan det bli så lite som 25-30 minuters-pass.

Jag minns med en inte så positiv känsla hur jag nästan alltid var tvungen att rida minst 1 timme på både Décima och Heron för att det skulle kännas genomarbetat och bra.

Frågan är om jag på den tiden red sämre (= behövde längre tid på mig att lösgöra hästarna) eller om det är/ var så enkelt att jag hade valt ”för ändamålet (dvs dressyr) fel typ av hästar”.

Personligen tror jag att sanningen ligger närmast det sistnämnda alternativet och som jag redan varit inne på flera gånger var det med facit i hand synd att jag ”upptäckte” detta många år för sent.

Efter att ha ridit på Archie, som ALDRIG känns så ”ogenomarbetad” som föregående hästar OFTA kändes när man började ett ridpass kommer jag aldrig att köpa en häst som kräver så mycket arbete igen och frågan är till och med om det RÄTT mot hästen att göra det; dvs kräva något som tar så lång tid att ”få till”?

Under veckan som kommer är ett Ullaredsbesök inplanerat och det kommer i så fall en utförlig shoppingrapport därifrån.

Jag kommer även att publicera 1-2 ”lustigheter” som jag fått återberättade; ni kommer säkert att finna dom lika roande som undertecknad.

Skrivet

Efter regn kommer sol (tävlingsrapport)

Idag var jag och Arch och tävlade hos Landskrona ridklubb och eftersom jag var sista startande i sista klassen tyckte jag att jag kunde släppa ut hästarna på morgonen trots vissa storm och regnvarningar.

Våra hagar ligger ganska ”lä-igt” och mycket riktigt märktes inte mycket av de relativt häftiga vindarna när jag släppte ut gossarna.

Nöjd åkte jag hem och åt en god frukost samt sov ytterligare någon timme innan jag återkom till stallet och ett betydligt tristare väder. Blåsten hade avtagit men i stället vräkte regnet ner och hästarna såg ganska nöjda ut över att få komma hem till torra boxar och mat.

Efter att ha tävlat ”näst-gårds” flera helger i rad körde jag nu hela 5 mil till Landskrona, hela tiden med regnet smattrande mot bil och släp.

Eftersom jag BRUKAR ha tur med vädret (min gloria som drar solstrålarna till sig ni vet….) så hoppades jag på ett uppehåll tills det var dags för min ritt och jag blev inte besviken.

När jag hoppade upp i sadeln kom det bara några få regndroppar och under framridningen (mina sedvanliga 25 minuter) upphörde regnet helt. Det mest komiska var dock när jag red ut från ridhuset efter avslutad ritt; DÅ bröt SOLEN igenom för första gången på absolut hela dagen. Otroligt!

I förra tävlingsrapporten skrev jag att man aldrig kan veta vilket underlag man ska mötas av på en tävlingsplats och ack så rätt jag hade när jag författade dessa visdomsord!

När jag anmälde till Landskrona tänkte jag ”ja, de har i alla fall en väldigt bra framridning, hur mycket det än skulle regna så blir den inte djup eller tung och vattenpölarna som kan bildas traskar Archie obekymrat igenom”.

Väl på plats ser jag att underlaget på framridningen är fullständigt utbytt och det ser gropigt och tungt ut- min fasa (pga vrickningsrisken ).

Men det gick faktiskt hur bra som helst att rida fram även om jag som sagt brukar undvika underlag där det bildas som gropar efter hästens hovspår. Jag föredrar mer fast mark under fötterna.

Ritten inne på banan (LA:1) kändes ganska bra, inte på toppen av vår förmåga men absolut godkänt. Jag var mycket nöjd!

Glädjande nog räckte poängen till en 3:e placering, totalt var 4 ekipage placerade. Jag hade 67 %, var 3 poäng från 2:an och 17 poäng från vinnaren så jag behövde inte fundera på om någon eventuell miss kostade mig segern.

På bägge skänkelvikningarna fick vi betyget 6 men som jag redan har påpekat tidigare så passar oss detta program mycket bättre än LA:3 som har (för) långa skänkelvikningar.

Eftersom jag som sagt red sist i klassen så var vi hemma i stallet redan 1 timme efter avslutad ritt.

Mitt pris bestod denna gång av en vacker glastallrik, likadan faktiskt som jag fick förra året då Archie tog en av sina första (den första?) placeringar i LC.

Tallrikarna säljs ganska billigt i Ullared men ser mer exklusiva ut än vad priset indikerar och det är inte första gången jag noterar att ridklubbar verkar göra sina pris-inköp i just Ullared. Väldigt klokt tycker jag eftersom man där kan köpa snygga saker till en billig peng. Och det är ju roligare att få en fin prydnastallrik än (tex) ett hoppspö för 20:– som jag fick för någon månad sedan :=).

Så idag tackar jag Arch för en något för tidig födelsedags/namnsdags/ bröllopsdags-present (7 oktober) och ger honom som vanligt en välförtjänt vilodag imorgon.

Resultat: http://toolbox.svenskidrott.se/Downloads/40009/docs/Resultatlista_Häst_Dressyr_lokal_5_okt_LRK.html

Skrivet

Hästtidningar och hur du kan få mer att läsa gratis

Igår kom Ridsport till oss prenumeranter och jag slog mig ner med den i soffan så fort jag kom hem.
Ibland står det rätt så mycket intressant i detta blad, ibland knappt något.

Det som jag tycker är roligt är att det väldigt ofta står artiklar eller annat om människor och/ eller hästar jag känner eller i vart fall har träffat; det blir ju så när man bor i hästtäta Skåne och i närheten av Flyinge och Falsterbo tex.

Jag har utarbetat ett litet ”system” med Lena och en arbetskamrat som gör att jag förutom Ridsport, som jag själv alltså prenumererar på, alltid har gott om tidskrifter att läsa.

När jag har läst ut Ridsport ger jag den till Lena. Lena i sin tur prenumererar på ”Tara” som hon ger mig. När jag ha läst ut Tara ger jag den till min arbetskamrat som i sin tur ger mig en massa olika ”skvallertidningar” som hon köper. När jag har läst ut dom ger jag dom till Lena.
Min Ridsport ger Lena efter genomläsning till en annan kvinna i stallet som förvisso inte bidrar med någon tidning till vår lilla ”litteratur-cirkel” men som vi har glädje av på andra vis; bla tar hon in våra hästar från hagen ibland eller ställer upp med andra stalltjänster.

Det här systemet gör att man dels slipper betala för en massa tidningar men kan läsa dom ändå och dels slipper en jäkla massa papper som först ska ligga och skräpa hemma och sedan fylla soptunnan :=). Återvinning kallas det :=)!

Förresten kan jag tipsa om en, för mig i alla fall, relativt ny tidning som heter HIPPSON.

När jag var på Falsterbo Horse Show i somras delades ett nummer av denna tidning ut gratis och både jag och Lena tog, oberoende av varandra vars ett exemplar.

När vi sedan kom att prata om tidningen visade det sig att vi båda funnit den förhållandevis läsvärd så nu kommer vi att dela på en prenumeration.

Annars så har det kommit massor av olika hästtidningar sedan jag var tonåring då det i pricip bara fanns ”Min Häst” och ”Ridsport” i tidningshyllorna.

Numera finns det alla möjliga skrifter med lite olika inrikningar inom hästeriet men i sanning så tycker jag att det mesta är tämligen ointressant, i alla fall för mig som halvblodsägare i allmänhet och dressyrryttare i synnerhet.

Skrivet

Jag rider svår dressyr!

Jag älskar verkligen min man över allt annat men ibland är han bara för rolig/ knäpp.

Som jag kanske redan har nämnt är han fullständig ointresserad av hästar och det tog nog ett halvår efter att jag hade köpt Archie innan min man såg honom IRL.

Décima hade han gjort närmare bekantskaper med; om inte annat då hon agerade förkläde vid våra första ”dejter” (läs mer om detta i inlägg från 15 januari: Tillbakablickar: hur jag träffade min man).

Men även om maken inte har det minsta intresse av att skåda ridning IRL eller besöka varken stall eller hagar så är han ju ändå intresserad av hur det går med ”vår” häst (han började använda detta ”vår” efter att vi gift oss i en naiv tro att Archie genom vår förening numera även tillhör honom- det kan han ju inbilla sig, ha ha).

Jag har inte ägnat någon större möda på att försöka förklara klassindelningarna för honom och således vet min man inte skillnaden på LB eller LA eller vilken klass som är svårare än den andra. När jag tävlar brukar jag i stället tex säga” jag var placerad i den LÄTTARE klassen”.

I förra veckan tog ju Archie en placering i LA och eftersom det var ett tag sedan sist så ringde jag min man och sa att Archie hade fått pris och att det var extra roligt eftersom det var ” i den svårare klassen”.

Senare på kvällen då min man pratar med sin bror i telefon hör jag hur maken stolt säger:”Ja, Birgitta fick pris i SVÅR DRESSYR”.

Det lät väldigt kul men jag hade inte hjärta att korrigera honom, särskilt som brodern vet lika lite om hästar som min man.

Fast det kan ju bli liiite pinsamt om min man börjar gå runt bland tex sina kunder och hävda att ”frugan rider svår dressyr”. Kan bli svårt att förklara om det sedan skulle visa sig att kunderna eller deras respektive är ryttare själva :=).

Skrivet

Tillbakablickar: Birgitta drömmer och när hästar är vänner men människor blir ovänner

När jag ägde Heron hände det ibland att jag drömde HEMSKA drömmar om honom.

Handlingen i drömmarna kunde variera en del men temat var alltid detsamma: Heron blev illa behandlad, jag fick ett nevöst sammanbrott pga detta och INGEN förstod mig.

Dessa drömmar, då de återberättades i stallet, roade mina stallkamrater mycket men jag var allt annat än glad i drömmarna. Där var jag tvärtom så galen som jag aldrig någonsin varit i verkliga livet och aldrig hoppas bli!

En dröm tex handlade om att jag kom till stallet och insåg att Heron hade blivit misstagen för en lektionshäst och också DELTAGIT i en lektionsridning. Någon (= en lektionsryttare) hade alltså ridit på MIN häst!!!!

I drömmen var Heron dessutom jätteslarvigt sadlad med en av de gråa arméfiltar vi förr använde till många hästar för att skona deras ryggar, hela filten var skrynklig under sadeln.

Och jag blev i denna dröm fullständigt panikslagen och ”grät-skrek”, dvs grät och skrek på en och samma gång vilket fick till följd att ingen FÖRSTOD vad jag sa. Men även sedan de i stallet fattade varför jag var upprörd så brydde de sig inte. ”Shit happens” tyckte de ungefär och kunde inte alls förstå mina känslor.

I en annan dröm hade någon ställt in Heron i en spilta i vilken han utanför drömmarnas värld aldrig ens hade KUNNAT få plats, spiltan var typ en halv meter bred. Inte heller i denna dröm var det någon som förstod varför jag gapade och gick på!

Ja, hur man ska tolka dessa drömmar finns det säkert flera teorier om.

JAG tolkar drömmarna som att jag hade väldigt starka beskyddarinstinkter mot Heron och det har jag alltid haft mot alla djur jag ägt. Tack och lov upphörde dessa drömmar när jag köpte Décima; jag hade kanske då mognat lite och även fått lite andra prioriteringar (läs: en sambo som hur det än var betydde mer för mig än hästen).

På tal om beskyddarinstinkter så kom jag att tänka på en mycket tråkig incident som verkligen väckte tigrinnan i mig (tigrinnan som vaktar sin avkomma typ).

Vi har i stallet ett system enligt vilket den som går sist på kvällen fodrar både sin egen och övriga hästar som står i samma avdelning.

JAG fodrar aldrig eftersom jag alltid är den som går hem FÖRST.

Förra året blev jag ovän med en annan hästägare, anledningen var enligt mig hur löjlig som helst men det kan egentligen kvitta för det värsta var inte att denna kvinna ville bryta alla kontakt med mig, nej: det värsta var att hon sa att de gånger HON skulle fodra hästarna så skulle inte Archie få någon mat för att jag var så dum i huvudet.

”Menar du att du kommer att straffa ett oskyldigt djur för att du är osams med djurets ägare” frågade jag.

”Ja, det är synd om Archie som har en sådan ägare som du men jag kommer inte att ge honom mat” blev det chockerande svaret jag fick.

Nu behövde jag inte grubbla över hur detta dilemma skulle lösas för hästägaren flyttade från stallet tack och lov. Men vad säger ni???? Själv är jag fortfarande helt förundrad över resonemanget.

Nu tror jag verkligen inte att jag och Lena (den lilles ägare) någonsin ska bli ovänner men skulle vi bli det hoppas jag verkligen att hon inser att våra hästar är de bästa vänner och låter dom förbli det. Jag skulle finna det näst intill oförlåtligt om Lena vägrade att släppa ut Archie med Birk om den enda anledingen var att HON och JAG blivit osams. För vi behöver aldrig träffas, det är alltid jag som släpper ut djuren och stallchefen som tar in dom.

Skrivet

Dagens träning

Om dagens träning finns inte så mycket att rapportera tycker jag; vi gjorde inget revolutionerande och inte heller något som jag inte redan har kommenterat i tidigare inlägg.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi efter den sedvanliga uppvärmningen i trav och galopp på stor volt där vi som vanligt kräver att Archie verkligen är framme för skänkeln och ”böjbar” åt bägge hållen tränade och checkade av det mesta som ingår i LA:1-programmet som jag red i söndags och som jag planerat att rida denna söndagen också. Halter från trav, ryggning, skänkelvikning, trav och galoppökningar osv.

Jag vill INTE göra några bytesförsök så här nära inpå en klass där förvänd galopp ingår. Tack och lov känner jag mig relativt lugn med de lyckade försök som vi gjort tidigare i år; innan jag fick till flera bra byten på hjälpen så kände jag mer ”panik” à la ”tänk om det kommer att ta en evighet innan Archie fattar vad jag vill”.

Det kommer ju ett rätt så långt tävlingsuppehåll från mitten av november till i alla fall början/mitten av mars så om Gud är god och inga skador eller annat sätter käppar i hjulet så kommer det att finnas tid för denna typ av träning liksom träning av skolorna som jag också redan påbörjat med acceptabla resultat (öppnorna är bra, den ena slutan ok och den andra mindre bra- i alla fall när jag gör dessa utmed långsidorna).

Jag varierar ofta mina dressyrpass, även då jag rider för Birgitta, mellan att rida med och utan stigbyglar. Jag tycker att jag kommer ner i sadeln bättre utan stigbyglarna men måste ju givetvis kunna sitta lika bra MED dom eftersom det inte i någon klass finns alternativet att rida UTAN stigbyglar :=) (då hade jag säkert valt det).

På tal om söndagens diskussion i min blogg om ”vet inte ryttare hur man ryggar” så enades både jag och Birgitta om att det borde vara dubbel koefficient på detta moment när man tävlar. DÅ hade nog ryttarna skärpt till sig, eller vad tror ni?

Skrivet

Veckan som gått

Förra veckan fick Archie en tredje hästskötare, Maria 19 år!

Elina (går i 9:an) som är en av Archies två skötare sedan tidigare (Lina som går andra året på gymnasiet är den andra- hon har följt med sedan Décimas tid) ville minska ner på antalet dagar i stallet och då föddes idén om en 3:e skötare som kan pyssla om Archie på kvällarna.

Jag hälsar Maria välkommen till ”Team Archie” och hoppas att hon ska trivas!

Ridningen har fungerat mycket bra och tävlingen i söndags var lyckad. Äntligen fick vi ytterligare en placering i LA (nu har vi 4 stycken).

I slutet av veckan fick jag ett shoppingryck men det hade jag inte sååå mycket för.

Ett par snygga ridskor jag sett ut fanns inte i min storlek men jag är lovad att ett nytt parti ska komma denna veckan.

Ett ursnyggt Henri de Rivel-träns (mycket likt det jag har nu) fick också igång mitt ha-begär men otroligt nog var tränset i cob-storlek för litet och det i full-storlek för stort (pannbandet stod ut i en vid båge från Archies panna- det såg hur kul ut som helst).

Däremot lyckades jag köpa ett par oanvända Cavallo-stövlar via Blocket (för 1000:– inkl frakt) så dessa väntar jag nu på att de ska anlända.

Jag har också köpt Anns lätt begagnade Amerigo-gjord (ursnygg och matchar min sadel perfekt) och den ska jag hämta när jag hälsar på henne i samband med Globen-dressyr i slutet av november.

Jag besökte också den ridshop i obygden från vilken jag vann ett presentkort på 100:– för snart 1 år sedan. Tyvärr för min del sålde affären bara svindyra ting à la Pikeur så jag gick därifrån med endast ett par ridstrumpor.

Sedan är det i ärlighetens namn inte precis så att jag BEHÖVER mer ridutrustning men det är alltid roligt med nya fina grejer.

På tal om att handla/ fynda så kom en kvinna till stallet igår och berättade att hon hade varit på världens rea på Rusta (som har en liiiten ridsportavdelning). Kvinnan hade bland annat köpt bakbensskydd i neoprene i ponnystorlek för……TVÅ OCH FEMTIO (2 kronor och femtio öre) paret!!!! Det kallar jag att fynda :=)! (De såg absolut helt OK ut och kvinnan skänkte det ena paret till den lille).

Skrivet

Äntligen placering i LA igen (och den tillägnas Annika :=))

Idag åkte Archie och jag till Södra Sallerups ryttarförening; vår närmaste grannklubb till vilken man kan rida om man är lite ambitiös (eller snarare saknar släp).

Eftersom jag HAR ett släp så valde jag att köra dit vilket tog ca 6 minuter, helt i min smak med andra ord.

Vis av tidigare usla erfarenheter vad gäller den mycket dåliga framridningen (djup, dammig, ojämn och full av hålor…behöver jag säga mer…) så gjorde jag som sist; jag red bort till en annan utebana som ligger en bit längre bort och som inte syns från framridningen = ingen annan var där :=). Underlaget på denna bana är långt stummare men också mer ”stabilt” vilket jag absolut föredrar framför djupa sandgropar som bara inbjuder till vrickningar.

Som vissa gånger tidigare ”vann jag framridningen” och då inte bara för att jag var ENSAM där och således saknade konkurrens. Archie gjorde alla rörelserna som ingår i LA:1-programmet PERFEKT och jag kände mig otroligt väl förberedd. Fantastiskt nog lyckades jag också komma ihåg att tänka på mina skänklar (tack än en gång Annika) och hålla dessa STILLA.

Som ett sidospår kan jag berätta att jag har kommit fram till vad de ”flygande skänklarna” beror på: Archie är helt enkelt inte tillräckligt ”elektrisk” och självgående! Inte så att han såsar sig fram men han hade absolut kunnat gå med ÄNNU mer bjudning utan att jag bearbetar honom med benen. Så det ska jag verkligen ta till mig och förbättra omgående! Det är ju en ren lydnadsgrej = sådant som jag är bra på så det ska nog bli skillnad he he…

För att gå tillbaka till tävlingen blev jag besviken när jag kom in på banan. Lika uselt underlag där; ojämnt och inte alls inbjudande. Archie tappade mycket av sin ”fina helhet” pga detta kändes det som. Ändå fick jag till en bra ritt utan missar och vi placerade oss som 4:a i klassen (av totalt 5 placerade). Fick 64 % (generös domare), vinnaren hade 7 poäng mer.

Jag såg ungefär halva klassen och det som å ena sidan gjorde mig bedrövad men å andra sidan lite nöjd också var att INGEN, säger INGEN, kunde ryggga med sin häst (utom jag då, ha ha).

Tränar inte ryttare sina hästar i att gå bakåt????

De flesta hästarna mer eller mindre vägrade att gå bakåt; de fick SLITAS bakåt och tog inte de föreskrivna 6 stegen utan gav upp efter 3-4 steg.

Andra som ryggade mer villigt gjorde det dock snett och ibland i ett ”övertempo”, dvs de kastade sig mer bakåt än GICK steg för steg.

Eftersom jag bara red en klass idag så fick inte Archie någon större motion men det spelar tack och lov ingen roll. Han har ALDRIG överskottsenergi dagen efter vila tex så att han ibland bara rids ca 30 minuter spelar ingen som helst roll.