Inlägg av

Dagens träning!

Ibland blir jag väldigt trött på mig själv….

I morse när jag hade kört ut till Yddinge och tänkte börja plocka fram min ridutrustning insåg jag att jag hade glömt SADELN (!!!!!) hemma. Suck….

Jag har alla grejer utom min sadel i ett olåst utrymme bredvid stallet men eftersom jag är tveksam till hur försäkringsbolaget skulle ställa sig till en eventuell sadelstöld om den ej varit inlåst så har jag valt att ha just sadeln hemma. Och den glömde jag alltså i morse så det var bara att sätta sig i bilen och köra samma väg tillbaka hem.

När sådant här händer är jag i alla fall tacksam över att jag nästan alltid är ute i god tid och att denna extra körning inte gjorde att jag behövde stressa. Dessutom tar det bara 5-6 minuter att köra från vårt hus och till Yddinge så det var inte som den gången då jag hade min första häst Menelli uppstallad i Falsterbo under några dagar.

Då jag skulle rida det första passet insåg jag samma sak som i morse….sadeln var kvar hemma på ridskolan. Då var det också bara att bita ihop och hoppa in i bilen fast den körningen tog typ 40 minuter enkel riktning.

Hur som helst så blev det en bra träning idag, sadelglömska och en enorm blåst till trots.

I vissa ögonblick kändes det nästan som att jag skulle slitas ur sadeln av vinden och då är man tacksam över en iskall häst som inte bryr sig om att allt runt om honom fladdrar och far omkring.

Dagens övningar bestod mest av sådant som ingår i LA:3 programmet som jag ska rida på lördag, dvs skänkelvikningar (mycket förbättrade), serpentiner i galopp (utmärkta), uppridning i galopp och halt därur (usla halter från början, mycket bättre på slutet), halt från trav (utmärkt) och trav och galoppökningar (ok respektive bra).

Birgittas och min plan är att endast träna en gång till ( i nästa vecka) för att därefter låta Archie vila från träningen under några veckor. Så duktig som han är så är han väl värd det!

Veckan som gått

* Till min stora överraskning befinner sig Archie och jag nu på en mycket högre ”platå” i våra bytes-tränings-försök än vad jag hade förväntat mig med tanke på hur lite och hur få gånger vi övat på detta.
Från att ha hoppat omkring i förvänd eller lika gärna kors-galopp hur långa sträckor som helst och utan en tanke på att i vart fall försöka byta gör Archie nu mer eller mindre helt rena byten, dvs de sker på hjälpen och utan föregående bakutsparkar eller dylikt. Framför allt byten från höger till vänster är i vissa fall mycket bra (utifrån VÅRA förutsättningar- de är inga ”tävlingsbyten” så klart) medan bytena från vänster till höger fortfarande sker något efter hjälpen och med något ”knixande” med bakbenen innan själva bytet sker.
Men som sagt: jag tycker att framstegen är enorma och kommer absolut att nöja mig med detta under en lång tid framöver.
Och spöhjälpen behövs absolut inte mer!
Nu är det ofta så att Archie blir lite uppspelt efter1-2 byten så sedan försöker HAN byta lite ”hipp som happ” dvs även INNAN jag ens hunnit ge någon hjälp, detta även på raka spår, dvs på långsidorna.
Jag ser inte detta ”förekommande” som något problem utan tycker bara det är bra att han är alert.
Och vid något tillfälle då han gjort typ 3 byten på en långsida (seriebyten på ett 5 åring…..hmm….) så har jag gett honom lång tygel en stund, skrittat i några minuter och sedan ridit serpentiner i förvänd galopp utan att Archie gjort en ansats till att fortsätta sina seriebyten. DET tycker jag faktiskt är väldigt duktigt av honom!
Men visst: jag är självutnämnd världsmästare i just förvänd galopp :=) så mina hästar har aldrig haft några problem med detta. Att byta med så stensäkra ”förvänd-galopp-hästar” har däremot varit svårt för mig, kanske just pga denna säkerhet?
Archie kunde redan som 4 åring gå i en mer balanserad förvänd vänster galopp än jag sett många vuxna tävlingshästar göra!

*Vi flyttade ut till Yddinge farm i lördags; en efterlängtad förändring som jag hoppas och tror är uppskattad av inte bara mig och Birks ägare utan också av hästarna.
Jag blir aldeles varm om hjärtat när jag ser våra två odjur stå och beta som högst 10 meter från varandra, detta trots att hagen är enorm. Precis så var det förra året också; där Archie stod stod också Birk och vice versa. De går inte många meter från varandra….någonsin…

*Insekterna lyser fortfarande med sin frånvaro och jag är förundrat tacksam. Inte en fluga i sikte och inte heller andra, långt mer irriterande flygfän.

* Grästillgången är verkligen reducerad om jag jämför med förra året, säkerligen pga långvarig torka. Mina mikroskopiska farhågor om tex fång lär inte kunna besannas om så hästarna betar dygnet runt och inte heller tror jag att jag behöver bekymra mig om min något större farhåga att Archie ska bli (för) tjock av att äta gräs hela dagarna.

Mer från Yddinge

I morse 07.30 träffades Birks ägare Lena och jag för det första motionspasset på Yddinge; ridning för Birks del och chambon-longering över bommar för Archies.

Vi kunde nöjda konstatera att gossarna tillbringat natten utan problem med sina nya boxgrannar.

I stallavdelningen där hästarna står finns ytterligare 5 hästar och en liten ponny uppstallade, 8 hästar totalt således.
Boxarna är långt större än de på ridskolan, mer yta att mocka tyckte Lena vars Birk hade kunnat nöja sig med hälften men för mitt ganska mycket större exemplar känns det säkert skönt att kunna sträcka ut sig åt alla håll och kanter.

En fördel med att stå uppstallad hos någon som själv handlar med foder (det är från Yddinge Farm som vår ridskola köper sitt ensilage) är att kvalitén är av yppersta klass. Det ensilage som hästarna äter nu skulle jag nästan själv kunna tänka mig att sätta tänderna i och även halmen är något av de bästa jag sett.

Oaktat bra foder, enorm gräshage, funktionellt stall med all service vi behöver med mera så skulle jag aldrig flytta Archie till ett ställe där man inte kan rida ordentligt. Jag har sett allt för många stall, såväl stora som små där underlagen i ridhus och/ eller utebana lämnar mycket övrigt att önska, vår egen ridskolas utebana tex som jag endast anser går att använda under extremt optimala förhållanden, dvs ca 5 dagar om året. Övrig tid är den ojämn, vattensjuk, stum eller fullständigt igendammad- lika oanvändbar oavsett orsak.

Däremot har vi 2 ridhus med UTMÄRKT underlag och dessutom enorma uteridningsmöjligheter så avsaknaden av en utebana KAN kompenseras även om det så klart är tråkigt att inte kunna dressyrträna mer utomhus.

På Yddinge Farm finns en superbra, stor utebana med någon form av gummiflisunderlag som verkar kunna stå emot alla typer av väder, både torka och mycket regn.

Jag kunde i morse konstatera att banan var precis så fin som jag mindes den från förra året.

Efter avslutad motion vandrade gossarna i sakta mak ut mot det väntade gräset där de nu får tillbringa resten av dagen. Ytterligare en fördel med deras nya semester-hem är att det i denna hage finns lite skydd av träd dit hästarna kan gå om de vill och om de tycker att det regnar för mycket. Inte för att hästar brukar VILJA skydda sig särskilt mycket men bara vetskapen om att möjligheten FINNS känns bra tycker jag.

Imorgon blir det vilodag och extra lång tid att tugga gräs :=)!

Gräs!


Hej! Kommer du? Ska vi mysa lite? Nähä….Varför har du så bråttom?

Jasså, vi ska till Yddinge! Varför sa du inte det direkt? Då hoppar jag upp på momangen!

Nu kan du åka hem. Jag har faktiskt inte tid med dig nu. Här finns massor av gräs som jag måste ta hand om. Hej då!

För knappa 2 timmar sedan körde vi äntligen Archie och Birk till Yddinge farm där vi tillbringade några härliga sommarveckor förra året.

Allt sedan det blev till 100 % bestämt att vi kunde komma tillbaka även i år har jag räknat dagarna tills vi kunde installera hästarna där.

Grästillgången i år är långt sämre än förra året pga långvarig torka men det spelar ingen roll för just våra hästar eftersom de ju inte ska gå på BETE i traditionell bemärkelse utan ”bara” vara ute i hagen långt fler timmar än de har möjlighet till på ridskolan. Vi har ju dessutom inget gräs över huvud taget där så Yddinge Farm är säkert rena paradiset för våra gossar.

Vi fick samma jättehage som förra året och där ska våra hästar gå ensamma för att minimera skaderisken. Vi kommer även att stå i samma stallavdelning som vi stod i förra året (det finns 4 stycken i samma byggnad).

Det märktes att hästarna har varit i Yddinge tidigare för efter 1 varv runt hagen i världens snabbaste galopp tvärnitade de, böjde ner huvudena och började äta och sedan rörde de sig inte under den timme vi tittade till dom.

Nu är det bara att hoppas på en skadefri sommar utan insekter och en välförtjänt vila för våra djur. Vi ska rida en del givetvis men även låta hästarna vila helt en tid.

Tystnad!

I förra veckan flyttade Archies boxgranne.

Det enda smolket i min glädjebägare är farhågan om att han kan få en ÄNNU värre granne i framtiden (fast är det möjligt?).

Källan till min tidigare enorma irritation och nuvarande glädje är att det numera råder TYSTNAD vid Archies box.Tidigare var det alltid ett jäkla gnäggande och bankande i väggarna så fort något som ens hade antydan till att se ut som eller lukta som häst-föda fanns i närheten av Archies boxgranne.

Hästen är ett matvrak utan dess like och hennes mage är lika bottenlös som den djupaste sjö. Detta, tillsammans med en mycket sparsam diet för egen del gjorde att hästen tiggde mat konstant och i princip enda sättet att få den att sluta var att – GE DEN MAT!

Så klart är jag väl medveten om att det sista man bör göra med en häst som tigger är att ge den mat men jag stod faktiskt inte ut med att hästen jämt och ständigt bankade i väggarna, gnäggade i högan sky och stod och riktigt psykade Archie när HAN åt.

Så, efter att ha provat att ignorera hästen hur länge som helst utan minsta resultat så fick jag till slut falla till föga och ge den lite av dens egen utportionerade mat när Archie skulle äta (om han tex kom in senare från hagen när de andra redan hade ätit eller om han skulle äta innan min morgonritt). Detta har jag så klart gjort med hästens ägares goda minne.

Jag har ju inte gett hästen MER än vad den skulle äta men det har ändå irriterat mig oerhört att hästen inte kunde vara tyst och acceptera att EN häst (Archie) kan äta medan de andra inte får något. Ingen annan häst i stallet håller på på detta vis!

Men nu råder alltså tystnaden….än så länge….

Lustigt hur olika hästar är egentligen. För den lille (Birk) är när jag tänker efter ett minst lika stort matvrak som den avflyttade hästen är men han skulle inte ens i drömmarnas värld öppna sin lilla mun eller på något annat sätt försöka påkalla uppmärksamhet. Birk gnäggar ALDRIG?!?!?! Jag kan gå förbi honom med hur många matspannar, hökakor osv som helst; han är tyst som en mus men skulle ha få något slukar han det med en virvelvinds hastighet. Märkligt….men underbart!

Djingis Khan, Heroin och hästen som aldrig bajsar!

I förra veckan hörde en läsare av sig till bloggen och nämnde i sammanhanget sin ponny Djingis Khan.
Djingis Khan ägdes innan läsaren köpte honom av ”min” ridskola i några år och under denna period utspelade sig en ganska rolig händelse som jag kom att tänka på och som jag vill delge er.

Vid ett tillfälle kom ett ridskolebarn och frågade var HÄSTARNA Djingis OCH Khan stod. Barnet hade inte förstått att Djingis Khan var EN häst. Kul va?

Mindre kul tyckte jag det var då min Heron kallades HEROIN i ett tävlingsprogram. Mina vänner tyckte det skulle vara desto mer komiskt med en socialarbetare och tillika helnykterist som hade en häst med ett så olämpligt namn. Det tyckte inte jag :=)!

Och på tal om roligheter så fick jag mig verkligen ett gott skratt igår!

En flicka som äger en ponny som står 2 boxar ifrån Archie, Natalie (är väl 9-10 år gammal) frågade mig med väldigt förundrad röst:

”Bajsar ALDRIG din häst?????”.

Natalie hade då reagerat på att trots att hon började mocka långt innan mig så var jag färdig efter 2 minuter och min skottkärra innehöll bara 2 bajshögar. Nathalie fick inte detta att gå ihop då hennes långt mindre ponny producerade avsevärt mer än så :=).

Jag förklarade skrattande för Nathalie att var det något Archie verkligen gjorde så var det att bajsa ganska mycket men att jag mockar på morgonen (2 fulla kärror) och att det jag gör på eftermiddagen bara är att ta bort det som kommit mellan hag-intag och klockan 16.00 (alltid 2 högar).

Det visade sig att Nathalie verkligen hade grunnat på ”mysteriet med den icke-bajsande Archie” men nu fick hon sin förklaring!

Fler kommentarer kring användningen av sporrar + bild


Ungefär så här ser mina ”superlånga sporrar” ut med den skillnaden att mina är något längre och avslutas med en liten ”kula”, dvs de är avrundade i stället för att vara så ”avklippta” som de på bilden är.

Ytterligare kommentarer och mina svar har inkommit och finns publicerade under inlägget ”upprörd kommentar från en läsare….”.

Om ytterligare kommentarer inkommer kommer jag att publicera även dessa där så att allt är samlat på samma plats.

Upprörd kommentar från en läsare angående långa sporrar!

Jag har fått en upprörd kommentar från en läsare; ni ska få läsa både kommentaren och mitt svar nedan.

Jag vill dock först förklara vad som händer om/ när ni skickar en kommentar till bloggen.

När ni skriver något till mig får jag detta i ett mail och med en förfrågan om jag vill PUBLICERA kommentaren, RADERA den eller REDIGERA den.

Först då jag väljer att publicera kommentaren syns den på bloggen. Om jag väljer att radera er kommentar syns den således inte.

Så om det någon gång tar lite tid innan er kommentar publiceras så beror det på att jag inte har hunnit gå igenom mina mail.

Jag har hittills aldrig varken raderat eller redigerat någons kommentarer så bara SKRIV PÅ!!!!

Nu tilll den upprörda läsarens kommentar:

Men herregud!!! Behöver man rida en 5-åring (eller vilken häst som helst för den delen) med så långa sporrar så är det väl dags att ta sig en funderare över hur det står till med grundridningen. Att behöva ”förstärka” med spö och sporrar för att få hästen att utföra en rörelse, då är man farligt ute. Är det inte dags att backa ett par steg bakåt och istället få din häst lydig, följsam och uppmärksam på hjälperna utan både sporrar och spö?? Jag blir riktigt upprörd när jag läser detta! Även om du använder både spö och sporrar på ett ”snällt” sätt så måste du väl inse att du är på fel spår? Allra mest upprörd blir jag över att det är din tränare som säger till dig att ta till de här ”hjälpmedlen”..!! Att tävlandet och jakten på placeringar kan ta överhanden så så att du som ryttare och hästägare inte kan se till din hästs bästa och tänka långsiktigt att du vill ha en frisk och sund häst i många år är oerhört beklagligt..

Mitt svar:

Du finner det beklagligt att jag (enligt dig) inte ser till min hästs bästa och tänker långsiktigt.
Jag skulle till att börja med vilja säga att JAG finner det beklagligt att DU så självklart sätter likhetstecken mellan ”en frisk och sund häst i många år” och ridning utan spö och sporrar.
Vad är det som säger att man får en friskare och/ eller sundare häst som håller i många år om man väljer att rida utan spö och sporrar? INGENTING if you ask me!

Ge mig gärna lite vetenskapliga fakta som belägger detta!

Visst kan man rida utan både spö och sporrar precis som man kan rida utan både sadel och träns. Det finns många som rider barbacka och bettlöst och trivs utmärkt med det.
För den delen behöver man ju inte ens RIDA ÖVER HUVUD TAGET!
Ens häst kan ha ett underbart, långt och friskt liv även utan ridning- eller hur?

Men nu är det ju så att vissa av oss vill både rida och tävla och då finns det olika ”hjälpmedel” för att få detta att fungera så lätt och friktionsfritt som möjligt för både oss som ryttare OCH för hästen.

Att rida med spö och sporrar ser jag inte som någon form av ”bestraffning” (som du verkar göra) utan som en HJÄLP.

Du skriver att du blev upprörd över att läsa mitt inlägg och det hade jag till fullo förstått om jag tex hade skrivit:

”Idag red jag med mycket längre sporrar än vanligt och Archie blev fullkomligt tokig. Han förstod inte alls vad jag ville och vägrade att utföra ens den enklaste rörelse utan protester. När jag hade ridit klart såg jag att han hade märken efter sporrarna, på ena sidan blödde det till och med lite”.

Men nu var det inte det du läste, eller hur?

Du läste att detta var en LYCKAD träning, att jag var NÖJD och att Archie faktiskt presterade BÄTTRE än vanligt. Är det någonting att uppröras över?

Du verkar ha hängt upp dig på längden på mina sporrar och jag vill gärna kommentera lite kring detta också :

En sporre är aldrig skarpare än den fot/ skänkel den sitter på och det eventuella obehag/ smärta man KAN åsamka hästen med sporrar har verkligen inte bara med sporrens längd att göra.

För ”tusen år” sedan lyckades jag göra ett blödande sporrsår på en häst trots att jag red med de kortaste sporrar du kan tänka dig. Mina skänklar var helt enkelt inte stadiga nog DÅ och jag satt väl och klämde och ”hackade” på hästen så att den fick märken. Verkligen inte bra.

De sporrar jag använde igår var avsevärt längre men eftersom jag idag rider bättre så KLARGJORDE sporren endast vad jag ville för hästen, den orsakade ingen skada eller obehag.

Vad gäller Archie kan jag tillägga att han inte är en häst som skulle acceptera obehag utan att visa det. Eftersom han gick så himla bra igår tolkar jag det som att han också fann/ fick en hjälp av de längre sporrarna.

Avslutningsvis vill jag bara kommentera det du skriver om min tränare.

Jag har sagt det förut till henne och sa det faktiskt igår igen: det bästa betyget för hennes träningar är att Archie efteråt ALDRIG verkar trött eller som att han har haft det jobbigt. Han skrittar på jätteenergiskt efter träningarna och han ser ”nöjd” ut (om man nu ska använda en förmänskligande egenskap om hästar). Även om Birgitta är tuff så pressar hon aldrig hästen över dess förmåga och det är precis så som det ska vara tycker jag.

Om man aldrig TÄNJER på gränserna kommer man aldrig heller FRAMÅT (eller så tar det himla mycket längre tid- jämför med idrottsmän/kvinnor).

Så…jag kommer givetvis att fortsätta att rida med både sporrar och spö efter det BEHOV som finns. Jag rider tex aldrig ut med sporrar, inte heller använder jag dessa då jag hopptränar. Men vid dressyrträning tycker jag att de fyller sin funktion och ser ingen anledning att låta dom hänga oanvända i stallskåpet!

Sedan ovanstående skrevs har den anonyma skribenten inkommit med ett förtydligande, läs nedan:

Några förtydliganden: Nej, jag blir inte upprörd över att du rider med sporrar och spö. Det gör vi väl alla mer eller mindre frekvent. Dessutom måste vi ju använda sporrar när vi tävlar. Vad jag blir upprörd över är att du, istället för att backa två steg och finna ut varför din häst tex inte tar dina sidförande hjälper, istället tar till skarpare hjälpmedel. Innan du överhuvudtaget börjar rida rörelser med din unghäst så ska hästen ha lärt sig att gå framåt för oerhört lätta hjälper. Jämför med att en häst reagerar när en fluga går på den, då ska den reagera lika snabbt på ett lätt skänkeltryck. Du skriver ju själv att din häst ”puttar” dig snett i sadeln i den ena skänkelvikningen. Detta visar ju att du och din häst inte är i balans och jämvikt. Är det då schysst mot hästen att sätta på sig längre sporrar som ”ska kännas” och tvinga hästen att gå emot din vikthjälp som säger något helt annat än att hästen ska gå åt det håll som du vill, fast som din kropp inte kan förmedla till hästen? Vad jag menar är att du borde gå tillbaka till grunden och få din häst att följa din vikt och träna honom på att ta dina hjälper utan spö och sporrar. Självklart kan man använda spö och sporrar för att förstärka eller förtydliga en hjälp men det ska ju inte vara en förutsättning för att få hästen att kunna utföra rörelsen. Och det här med hållbar häst menar jag inte att det beror på spö och sporrar om hästen håller eller inte. Jag reagerade på att du skrev att ni tränade på travökningar, galoppökningar, övergångar, byten m.m i ett rasande tempo. Jag tycker det lät lite häftigt för en 5-åring. Att träna längningar på en unghäst är väldigt slitsamt på hästens leder. Detta är något som tränas i korta sekvenser under optimala förhållanden. En 5-åring är inte tillräckligt stark för att kunna öka korrekt med bärighet. Jag kan bara utgå från vad du skriver för jag vet inte vem du är och jag har aldrig sett dig rida. Jag vet inte heller vem din tränare är så jag kan inte på något sätt uttala mig om hennes träningsmetoder. Som sagt så reagerade jag på att hon bett dig ta till skarpare sporrar för att det skulle ”kännas mer” när du skulle rida sidvärts. Jag tror inte på något sätt att din häst far illa eller att du använder dina ”hjälpmedel” på ett otillbörligt sätt. Vad jag reagerar på är att det ska gå så snabbt att klättra uppåt i klasserna så man som ryttare blundar för saker som kanske inte fungerar i grundutbildningen och istället tar till skarpare hjälpmedel när hästen inte förstår vad vi ber den om. I min värld ska hästen gå precis lika lätt, lydigt och samarbetsvilligt utan hjälpmedel som sporrar och spö, men självklart använder jag också dessa hjälpmedel, dock inte som förutsättning för att få min häst att utföra en rörelse.

Mitt svar:

Bra att du skrev ett förtydligande som jag tycker blev långt mer nyanserat än din första kommentar.
Egentligen tycker vi nog inte särskilt olika misstänker jag men då man endast läser om någon som man aldrig träffat och ffa aldrig sett rida så är det lätt att man skapar sig en bild som kanske inte stämmer till 100 %.

Hästar har olika lätt för sig och är också olika långt komna i sin utveckling även som 5 åringar. Längden på ridpasset, dagsformen, ryttaren, en tränares skicklighet, underlaget där man rider….det är så mycket som påverkar hur hästen går och hur mycket man kan kräva.

Så klart varken KRÄVER vi (jag och tränaren) eller PRESTERAR Archie några ”optimala” ökningar i dagsläget. Och träningen sker i mycket korta sekvenser.

Angående att Archie tidigare puttade mig snett i sadeln i den ena skänkelvikningen så försvann detta redan innan jag tog på de längre sporrarna. Men jag förstår ditt resonemang.

Och i den bästa av världar så skulle nog de flesta ryttare ÖNSKA att deras hästar reagerade för hjälperna nästan som för en fluga men om du ser dig omkring så är det ytterst få hästar som är så känsliga (och då är de oftast för ”svåra” för ”normalryttaren”).

Avslutningsvis vill jag tacka för dina kommentarer! Det är alltid trevligt med respons och det är av de ”icke-medhårsstrykande-kommentarererna” som man själv tvingas tänka efter och kanske också revidera sitt tänk (och kanske ridning?).

Dagens träning + näst intill hjärtattack

Innan jag går in på dagens underbara träning måste jag berätta att jag nästan fick en hjärtattack igår.

Någon timme innan jag skulle sluta jobbet satt jag och skrev in journalanteckningar i godan ro då jag fick ett sms från en av mina hästskötare. ”Archie är tjock i det ena frambenet”!!!!!

Jag kände genast hur både hjärta, mage och hals snördes ihop, jag blev helt matt med en extremt otäck känsla i hela kroppen.

Som den tänkare jag är hann jag inom loppet av 5 sekunder tänka ut x antal tänkbara (och otänkbara) scenarion; allt från att Archie hade rullat sig på en sten till att han hade fått en senskada, att den lille hade sparkat honom eller att Elina helt enkelt hade inbillat sig.

Inbillningsscenariot var väl det som gjorde att jag inte föll ihop totalt eftersom jag närde en svag med dock förtröstansfull förhoppning om att det Elina tyckte var ”ett svullet ben” skulle vara det lilla överben som Archie fått på höger fram efter sin sårskada som jag skrivit om för ca 2 månader sedan. I ärlighetens namn är benet alltid lite tjockare kring detta överben om Archie har stått inne över natten men så fort han rör på sig är båda frambenen lika ”smala” bortsett från att det högra numera har ett litet överben.

Jag kunde inte komma till stallet fort nog, timmarna kröp fram. Jag bad tusen böner och min lättnad var OERHÖRD när det faktiskt visade sig att benet var som det alltid brukar. Jag nästan grät av glädje!

Dagens träning då!

Jodå…det var en av de mer lyckade!

Jag kom i förra veckan på att jag har ett par SUPERLÅNGA sporrar som jag av förklarliga skäl aldrig använt på Archie hittills. Sömngångaren Décima reds med dom på tävling för att i alla fall försöka väcka henne något men Archie har ju inte haft det behovet.

Men eftersom Birgitta i förra veckan sa något i stil med att jag borde ha längre sporrar för att verkligen ge en supertydlig sidförande skänkelhjälp som KÄNNS så kom jag ihåg dessa sporrar.

Jag vågade inte introducera sporrarna på tävlingen i söndags ifall jag skulle få en arg kospark som tack för en tydlig markering men idag ville jag prova.

Och det blev faktiskt riktigt bra! Skänkelvikningarna gick bättre än någonsin och Archie var inte det minsta arg. Jag har ju tidigare skrivit om att Archie ibland verkligen sätter mig fel/ snett i sadeln vid sidvärtsrörelser åt vänster och att jag får ”hoppa tillbaka” i sadeln men detta är helt borta nu.

Efter våra skänkelvikningar hade vi en längre intensiv sekvens med extremt omväxlande övningar: travökningar, galoppökningar och galoppminskningar, halter, ryggningar; allt i ett rasande tempo. Archie flög fram!

Som avslutning gjorde vi flera galoppombyten och där har polletten verkligen ramlat ner. Vi fick flera rena byten mer eller mindre direkt på hjälpen, utan spöhjälp dessutom! Jag var supernöjd och det var Birgitta också…med Archie!

Birgitta tycker fortfarande att jag är gräsligt slarvig med sitsen och hon säger att jag MÅSTE skärpa mig. Enligt henne är Archie ursnäll som byter trots en så usel ryttare :=)!

Ja, det är härligt med Birgitta och att vi kan prata så öppet och skojfriskt med varandra. Det är aldrig några sura miner, inte heller inställsamt smicker utan raka rör.

Nästa vecka blir det träning i Yddinge, insha’allah som vissa av mina klienter brukar säga (betyder ”om gud vill”).

Veckan som gått

*Bytesträningen fortsatte och det går lite, lite bättre för varje gång.

* Pga ett viktigt möte på morgonen hann jag inte hoppa mer än några få (6-8 kanske) språng på min sedvanliga hoppträning- men vilka språng! Duktig gosse!

* Archie har nu provat på att tävla på gräs och resultatmässigt gick det utmärkt även om jag är tacksam över att det vanligtvis inte ordnas tävlingar på detta underlag.

*Archie har också provat på att tävla 2 dagar i rad och även detta gick hur bra som helst. Och dagen efter tävlingarna (idag) skrittade han med raska, spänstiga steg ut i hagen så jag tror inte att det stenhårda gräset påverkade honom negativt tack och lov.

* Jag lyckades (tack vare Archie så klart) för första gången i mitt liv vinna ett segertäcke.

*Jag har fått flera mycket positiva kommentarer om att läsare finner stort nöje i att läsa min blogg. Detta glädjer mig oerhört! Jag önskar mig bara ännu fler läsare och kommentarer från dessa.