Vi är nog mer än många som har läst hästannonser och i efterhand kunnat konstatera att annonsören befunnit sig tämligen långt ifrån den verklighet där vi lever eller något mer förenklat: annonsen har inte alls stämt överens med ”produkten”.

Häromdagen kunde jag konstatera att samma sak gäller då man tittar efter fastigheter.

Redan när jag och min man letade hus hände det vid några tillfällen att jag undrade om huset jag såg IRL verkligen var detsamma som jag läst om i annonsen.

För ett tag sedan såg jag och min man en lockande annons om en hästgård och till och med jag, som med en dåres envishet hävdar att jag inte vill ha hästen ”hemma” blev ganska frestad. En del av mig önskade att gården inte skulle motsvara mina förväntningar och jag behövde inte vara orolig!

I annonsen beskrevs läget som ”fritt läge gränsande till åkermark, damm och bäck. Fastigheten ligger mycket naturskönt vid xx-sjön”. Vad man däremot glömde att berätta är att boningshuset och ridpadocken ligger max 50 meter från en extremt trafikerad 90-väg och att närmaste granne är ett….SKROTUPPLAG!!!!

Det nämns också att det är ”nära till bra ridterräng samt ridhus”. Ja, det är möjligt att det finns ridterräng någonstans i närheten men HUR SKA MAN KOMMA DIT???? Med hästsläp går det säkert utmärkt men att ens rida 10 meter på den trafikerade vägen skulle aldrig ens falla mig in. Och kring gården kunde man möjligen skritta i 200 meter innan man kom till nästa ”fastighet” (ett övergivet hus på en ödetomt). Och visst finns det några privatägda ridhus i krokarna men frågan är om vem som helst kan få använda sig av dom? Tror inte det.

Nej, detta objekt avskrev jag efter 5 minuter, på sätt och vis lättad över att min lättejfulla tillvaro på ridskolan kan fortsätta orörd :=)!

Nej, nej….jag har inte tröttnat och annonserat ut busen.

Men så här såg den annons ut som gjorde att JAG inte kunde åka och titta på honom fort nog och ”the rest is history” :=)!

Notera Archies dåvarande mankhöjd (163cm)! Han är idag minst 167-168 cm (mättes till 167 cm med skor på kvalitets i september förra året och jag tror att han har växt lite sedan dess).

Idag ställer jag mig två frågor, retoriska sådana eftersom jag inte förväntar mig några svar :=)!

Min första fråga till mig själv är:VARFÖR har jag inte använt mig att det ypperliga hjälpmedlet chambonen tidigare?

Har nu longerat med chambon 2 dagar i rad och det är en fröjd för ögat att se Archie jobba så att muskerna hoppar :=)!De första minuterna med chambonen påkopplad verkade Archie inte riktigt förstå dess inverkan men efter några minuter hade han förstått att det var lång och låg form som var det eftersträvansvärda och han jobbade på otroligt bra. Rena skolboksexemplet!

Andra dagen longerade jag över bommar på marken så att gossen fick lyfta lite på fötterna och även detta gick mycket bra.

Min andra fråga för dagen är: VAR är alla insekter? Inte så att jag VILL se/uppleva dom- tvärtom, men jag tycker det är lite konstigt att de helt lyser med sin frånvaro.Eftersom ”mitt” stall ligger i en storstad har vi aldrig haft några större insekts-mänger men vid den här tiden på året brukar man ändå märka av dom. I år har jag inte sett en fluga eller något annat kryp för den delen.

Tänkte på det även i helgen då jag tävlade i Ringsjön eftersom där alltid brukar vara flygfän och insektesmedel brukar vara prio 1 när man åker dit. I lördags var det fullständigt insektsfritt vilket aldrig hänt tidigare.

Som sagt: konstigt men SKÖNT (så länge det varar)!

Eller så är det precis som med broddarna: sätter man inte på dom så blir det en isig vinter men ber man hovslagaren att montera på dom kan man ge sig tusan på att de aldrig kommer till användning. Så var det för Archie ochj Birk i vintras, dvs broddar runt om och typ EN dag då dessa gjorde nytta och fyllde sin funktion.Och eftersom jag köpte världens finaste flug-luvor till hästarna nyligen så vore det bara helt naturligt :=) om de aldrig kommer till användning….. (inte mig emot dock).

Jag har idag fått en kommentar från en läsare gällande mina/ Archies problem med skänkelvikningen åt vänster (för höger skänkel):

Jag har läst din blogg ett tag och kan inte låta bli att fundera över dina problem med den ena skänkelvikningen. Jag kan inte se att du har uppenbara problem med några andra rörelser. Hade din häst haft något fysiskt problem som gör att den inte kan/vill utföra skänkelvikningen åt ena hållet så borde han ha problem även i andra rörelser. T.ex så borde du ha problem att få honom att spåra på böjt spår, han borde vara märkbart ”sämre” i den ena galoppen m.m. Jag tvivlar inte på att han har en svagare sida (vilket alla hästar har) som gör att han har svårare att utföra vissa rörelser i ett varv, men att just skänkelvikningen i ena varvet är så uppenbart ”dålig” kan jag bara få till att det är ett ryttarfel (i kombination med att detta är hans svaga sida förstås). Jag tror att du sitter fel på honom i denna skänkelvikningen. Du tror att du ger honom hjälper för att flytta honom sidvärts men i själva verket så säger din kropp något helt annat till hästen. Flyttar du din tyngdpunkt så rubbar du hästens egna balans. Hästen vill alltid vara i balans och följer därför ryttarens tyngdpunkt för att hitta tillbaka till sin balans. All ridning går ut på detta med jämvikt och balans och hästen följer alltid ryttarens vikt. Rannsaka dig själv och din kropp när du rider för att kontrollera om du ger honom rätt signaler. Börja i skritt för att kontrollera att han följer din vikt när du ändrar tyngdpunkten. Utför din kropp en skänkelvikning så gör också hästen det. Tänk dig att du står på marken utan häst och du ska flytta dig sidvärts, då ändrar du din tyngdpunkt för att överhuvudtaget kunna röra dig åt sidan. Tänk likadant när du sitter till häst. Du flyttar inte hästen för skänkeln utan det är din kropp som flyttar sig och hästen följer med. Be din tränare kolla, hon ska ju kunna se hur du lägger din vikt. Lycka till!

En MYCKET bra kommentar som jag är benägen att instämma i till 100 %. Jag har ju själv varit inne på detta spår tidigare, dvs att det kan vara ett rent ”ryttarfel” som gör att Archie har så svårt att gå i sidled.

Precis som skribenten ovan också är inne på så tror jag inte ”bara” att det är ett ryttarfel utan Archie HAR säkert svårare för skänkelvikning pga antingen en ”allmänt svagare sida” eller kanske ett svagare bakknä eller någon annan ”enskild kroppsdel” som antingen är svag eller (gud förbjude) SKADAD.

Archies vänstergalopp var tidigare (fram tills årsskiftet) märkbart sämre. Då var högergaloppen MKT bra för hans ålder, han kunde galoppera mycket samlat och även gå i en fin förvänd galopp. I vänstergaloppen var man tvungen att ha mycket mer ”fart”, han kunde inte alls samla sig så som i den högra galoppen.

DÅ var det som att den vänstra galoppen egentligen var så som galoppen ”ska” vara på en 4 åring medan den högra galoppen var ovanligt bra.

Efter årsskiftet (efter en viloperiod) har den vänstra galoppen kommit ikapp den högra märkbart. Den högra galoppen är fortfarande bättre (dvs MKT bra) men den vänstra är inte så långt efter.

Vad gäller att flytta sig för höger skänkel så gör Archie det relativt lätt i skritt (tappar dock ”farten” lite) men alltså mycket svårt i trav. I galoppen går det lättare än i trav men svårare än i skritt.

Sedan så ska jag ju vara ärlig och säga att inte heller skänkelvikningen för vänster skänkel är ”bäst i världen”, där har vi också en del att jobba på men visst är skillnaden mellan höger och vänster störande stor, det tycker både jag och min tränare.

Jag märker TYDLIGT att jag sitter JÄTTESNETT i sadeln när jag ska försöka att flytta Archie i sidled i trav för höger skänkel men detta upplever jag som att det är Archie som PLACERAR mig snett, inte att jag sitter snett från början. Han skjuter över mig på höger sida och jag måste verkligen ”hoppa tillbaka” i sadeln efter ett tag.

Jag ska ABSOLUT ge ännu mer akt på hur jag sitter i sadeln framöver. Förhoppningsvis så kan jag genom att både själv sitta mer korrekt och genom stärkande rörelser få bukt med detta problem.

Om det ÄR en skada som i dagsläget endast yttrar sig på detta sätt (jag gör ju inga piruetter tex där det SÄKERT hade utkristalliserat sig ännu tydligare) så lär det ju visa sig ju mer jag försöker träna bort det.

Till skillnad från många som tävlar tycker jag INTE om prisutdelningar, i alla fall inte till häst.

Jag gör ALLT för att slippa ta med hästen till prisutdelning (ska inte avslöja mina ”undanflykter här :=)) och ska sanningen fram har Archie, med sina hittills 16 placeringar (varav 3 segrar!) aldrig varit närvarande vid en sådan ceremoni. Heron (99 placeringar) och Décima (ca 50 placeringar) frekventerade inte heller prisutdelningarna speciellt ofta och jag tror inte att de sörjde detta det minsta.

Anledningen till min avoghet mot detta fenomen är att jag alltid har strävat efter att göra tävlandet så lustfyllt, enkelt och bekvämt som möjligt för mina hästar. Jag försöker att åka till tävlingsplatser som ligger nära ”mitt” stall, jag undviker att stanna borta längre än nödvändigt och jag vill inte dra ut hästen ur släpet i onödan.
Ingen kan få mig att tro annat än att hästen föredrar att stå i släpet och mumsa på hö framför att i hast lastas ur, få på sig sadel och träns och sedan galoppera 1 varv inne i ridhuset efter rosettutdelning.

En del ryttare påstår att deras hästar VET att de har varit duktiga när de står och tar emot rosetten men sådant förmänskligande köper jag inte. Visst kan hästen känna att ryttaren är nöjd och glad men ANLEDNINGEN till detta är jag fullständigt övertygad om att hästen inte har hjärnkapacitet nog att koppla ihop, så jag tror inte att hästen tänker typ ”Yippi…nu står jag här och får en rosett eftersom jag gjorde ett så bra dressyrprogram för 3 timmar sedan då jag slog alla andra ekipage”. Nääää….Man kan få sin häst att känna sig nöjd och tillfreds på många andra sätt än genom att dra ut den på en prisutdelning :=).

En annan anledning till att jag undviker prisutdelningar till häst är faktiskt skaderisken. Jag har flera gånger sett hästar fara omkring lite okontrollerat och det skulle ju verkligen kännas hemskt att komma hem med en häst som visserligen fick en rosett men samtidigt blev sparkad och halt efter en tävling.

Slutligen är det så på de tävlingar som jag deltar i att det oftast är ”de närmast sörjande” som står på läktaren när vi ryttare tar emot våra pris. Det är inte precis ett folkhav som står och gör vågen och jag kan inte tänka mig att det för den begränsade publiken spelar såååå stor roll om hästar är närvarande eller inte.

För EGEN del tycker jag att det är kul att få pris och jag hoppas verkligen att jag får delta i många, många prisutdelningar till innan jag avslutar min ryttarkariär!