Igår var det ju 1 april, datumet då man enligt tradition ska försöka lura sin omgivning.

Jag är måhända ganska barnslig i vissa sammanhang men inte just vad gäller april-skämtande så för egen del har jag aldrig försökt att lura någon och sällan blivit lurad själv.

De flesta skämten är dessutom ganska lättgenomskådade enligt mig.

För de av er dom tycker sådant är kul kommer här en del av det jag hittade igår:

Nu går det inte att ta miste på att dagarna blir märkbart längre och det är så skönt tycker jag- av många olika anledningar.

Detta och i kombination med att gräset börjar växa så smått gör att jag förlänger hästarnas hagtid successivt.

När det är som mörkast dagtid tar jag in dom senast 17.00 och även om vissa säkert tycker att jag är mesig i överkant är jag better safe than sorry.

Vi har ju haft besök av vildsvin med oregelbundna mellanrum, inte jätteofta men det räcker att hästarna kommer i kontakt med dom en gång i mörkret för att det kan gå fruktansvärt illa (om de börjar springa i panik).

Frenchie måste jag med alla till buds stående medel försöka hålla lugn och utan risk att han drar upp sin ledbroskskada som både jag, Nina och behandlande veterinär är nästan säkra på har uppkommit av just ett trauma och inte av ridning.

Och vad gäller Bibbi är jag så klart rädd om även henne och i hennes fall är jag rädd att hennes flugluva som hon har på sig utomhus året runt begränsar synen i alla fall lite vilket också skulle kunna utgöra en potentiell skaderisk om hon springer i mörker.

Gällande luvan tror jag att den är anledningen till att jag har fått bukt med hennes konstant rinnande ögon till 90 % och så mycket som går. Så den (luvan) får sitta på oavsett årstid och väder (hon har den inte i boxen).

Hur gör ni med hagtid? Kör ni samma tider året runt eller anpassar ni efter årstid eller annat?

Bilden visar harmlösa besökare vi har i hagarna oavsett tid på dygnet .

Har ni hunnit läsa detta?

Själv undrar jag om detta inte var ”best case scenario” oaktat anledning?

”Man” fick/ uppgav en för de flesta legitim anledning att bryta avtalet/ samarbetet (hot) utan att tappa ansiktet och erkänna att man gjort en missbedömning och kan nu bara hoppas att folks minne är kort och att Falsterbo inte förlorat allt för många kunder/ besökare/ penga-slösare.

Jag tror personligen att Falsterbo varit på fallrepet i några år med eller utan detta mycket omdebatterade samarbete och att andra skäl kommer att påverka vad jag tror blir en svikande publik mm.

Den stora majoriteten av ”vanliga människor” i Sverige idag, hästgalna eller inte, har fått en så pass stor negativ påverkan på sin ekonomi att Falsterbo helt enkelt har blivit för dyrt att besöka i allmänhet och att lägga pengar på vad gäller mat och mässköp i synnerhet.

Så kanske kommer vissa att bita ihop och trots allt köpa en inträdesbiljett eller två men att familjer i dagens matpristider ska käka middag inne på Falsterbo-området eller stor-shoppa så som man kanske unnade sig förr finner jag ganska osannolikt.

Så på det stora hela kommer Falsterbo inte att vara den kassako det varit- frågan är bara vilka som kommer att påverkas mest? Min åsikt och vad jag förutspår.

Tänk vad vissa betalade för dylikt porslin när jag växte upp, var så rädda om det och nu är det ingen som vill ha det ens till skänks många gånger!

Likt mycket annat som det samlades på ”förr”!

Och de som är unga idag vill högst troligt inte ha massor av det som deras föräldrar/ mor eller farföräldrar tycker är jättefint och som de tror att barnen/ barnbarnen ska bli glada över:

Kollar på ett klipp på Instagram där Lisen Bratt Fredricson uppmanar oss att ”be kind så ses vi i Falsterbo” och där andemeningen är att det är (enligt henne då) för mycket negativitet på nätet och att många bara gnäller och är elaka i debatten kring Falsterbo.

Tycka vad man vill om debaclet med namnbytet av Falsterbo horse show (som jag skrev om i förra veckan) men det jag vill ta upp idag är ett ord som jag har sett ploppa upp lite här och där på senare tid- ”snälltolka”.

Sedan urminnes tider har vissa använt uttryck som ”inte för att vara elak MEN….” när man velat vara precis det- elak alltså och nu ser jag liksom motsatsen!

Nu ska vi snälltolka = inte öppna munnen för uppenbart elaka/ idiotiska/ kränkande åsikter/ kommentarer/ händelser för då är vi negativa/ gnälliga!

Så klart kan man uttrycka sig mer eller mindre lämpligt men vi får inte gömma oss bakom varken ”jag får säga vad jag vill om jag lindar in det” eller motsatsen ”jag förkastar allt genom att påstå att det uttrycks på ett inte snällt vis”.

Jag har på gott och ont själv haft en för stor trut genom åren och sagt/ skrivit saker som upprört och det har jag försökt att ta lärdom av med varierande resultat men den här nya lättkränktheten som florerar lite väl ymnigt här och där är inte heller sund menar jag.

Att behöva väga varje ord på en våg och hellre vara tyst än att säga sin mening…nä…det skapar en tystnadskultur som jag tycker är minst lika dålig och ibland rent av farlig som när ”sanningssägare” sårar när de ”bara är ärliga”.

Någon som fattar vad jag menar och håller med eller inte?

Att en del sparar ”bra att ha grejer” är ett välkänt faktum och vissa driver ju detta in absurdum och blir hoarders (vad säger man på svenska- ”sjukliga samlare”?).

Men vi har väl alla lite till mans sparat på saker tänkande att whatever kommer att komma till användning ”någon gång” (läs: ofta aldrig) .

Men sparar ni även på grejer som ni hittar någonstans hemma (men ärligt talat inte vet vad det är) eftersom ni tänker att saken säkert är en viktig komponent till whatever?

Så gör i alla fall jag och dessutom tänker jag att OM jag kastar grejen så kommer jag när som helst att plötsligt inse att den är jätteviktig och att whatever nu inte kan fungera utan den. Det händer också typ aldrig .

På tal om mitt inlägg igår om travare kommer här ett minne, ett gammalt blogginlägg!

Det är ju skrivet för en evighet sedan och jag inser att jag ”ljuger” lite i inlägget när jag skriver att jag aldrig ramlade av.

Det gjorde jag faktiskt vid ett tillfälle då en travare min dåvarande sambo ägde halkade på en grusväg och gick omkull.

Då dråsade jag i backen och svimmade tom av en kort stund men det var knappast hästens fel.

Sitter och läser denna artikel i Hippson och nickar instämmande.

Jag har skrivit om det här med att använda fd travare (sådana som tidigare tränats för att tävla i trav) till ridning och när jag började blogga var detta ett säkert diskussionsämne om man ville ha en hetsig debatt.

Det finns en hel del negativa åsikter bland ”ridhästfolk” när det handlar om att rida på en travare medan de som har en travare ofta tycker att de är jättebra hästar.

Det har i diskussionerna ibland känts som att det är lite av en statusgrej där den som har ett dyrt fint halvblod ser ner på någon som har köpt sin travare för en spottstyver. Typ.

Jag har själv ridit ganska många travare i min ungdom men det har i princip uteslutande handlat om tävlingstravare som jag har ridit ut i motionssyfte, inte för att skola dom i hoppning eller dressyr.

Och som uteridningshästar har jag varit mer än nöjd med de djur jag suttit på- det har varit okomplicerade, snälla hästar som gått fram över stock och sten utan drama.

Min uppfattning att omskolade travare fått ett många gånger oförtjänt dåligt rykte är att detta beror främst på de som köper/ rider dom, inte hästen!

Hästarna är som sagt enligt min erfarenhet snälla och tåliga men många som jag sett rida travare genom åren har varit mycket okunniga och inte förmått förmedla vad de vill till hästen och/ eller ställt orimliga krav utan att själv besitta kunskapen att lära hästen.

Så blir det när det under många år varit en av de billigaste hästarna man kan köpa och tyvärr blir även utrustning, foder, handhavande mm därefter.

Det är möjligt att trenden har eller kommer att brytas nu när allting kring hästar har skenat i pris och någon som har en mycket begränsad ekonomi inte ens kan köpa de billigaste hästarna men detta är alltså vad jag har sett över tid.

Alla hästar behöver genomtänkt utbildning för att komma till sin rätt men man har också ofta ett större eller mindre försprång om man köper en häst avlad för sitt ändamål så att säga.

Det betyder inte att man tex inte kan tävla i hoppning med en travare för det finns det många som har gjort och med framgång dessutom men man kan inte förvänta sig att någon som själv knappt ens har ridit på ridskola eller på annat vis fått ridutbildning ska kunna lära/ omskola en häst hur som helst.

Och det är där jag vill påstå att det har brustit i de exempel jag sett; att den som köpt en travare tex inte förstått hur viktig grundutbildningen med tränare är eller så har det inte funnits pengar till den.

Man får ju på gott och ont i många, många fall det man betalar för och köper man outbildat och inte själv är kunnig nog att utbilda så kan man inte förvänta sig underverk, varken av travare eller några andra hästar.

Att det finns olika skäl till att man tävlar med sin häst är (så klart) ingen nyhet och jag funderade lite över detta nyligen när jag såg ett visst ekipage i resultatlistorna.

En häst som tidigare och i flera år har tävlat på en hög nivå och som numera frekvent tävlar på en betydligt lägre nivå, med samma ryttare. Det ska sägas att ekipaget var framgångsrika på den betydligt högre nivån och är minst lika framgångsrika nu.

För mig är detta konstigt men när jag tänkte efter så beror det på mitt främsta skäl till att tävla.

Och för mig är tävlandet en utvecklingsmätare på hur långt jag och hästen har kommit tillsammans. Ibland kan det vara roligt/ utmanande/ lite av en ”fjäder i hatten” att tävla på en nivå som man inte fullt ut behärskar men att tävla på en lägre nivå än jag vanligtvis gör skulle inte falla mig in.

Jag som då tävlar MSV B:2 och MSV B:5 skulle inte drömma om att starta MSV C eller ännu ”värre” LA med Frenchie- det skulle för mig kännas….tja….smått pinsamt och inte OK.

Men i teorin är det fullt tillåtet och det är ju bara min egen känsla av vad som är rätt eller fel som styr.

Som sagt använder jag tävlandet som en mätare på hur långt vi har kommit och när jag känner mig tillräckligt säker och det känns som att jag har ”tillräckligt antal placeringar” (vilket verkligen är subjektivt) på en viss nivå så lämnar jag den och återvänder aldrig mer. Inte med samma häst i alla fall.

Dels tycker jag att det är mer utmanande om jag lyckas utbilda oss så att vi kan tävla svårare klasser och dels ser jag inte nöjet/ tillfredsställelsen i att ha +50 placeringar i en och samma klass. Då menar jag att jag är överkvalificerad.

Hur resonerar ni med ert tävlande?

Ja, det har pratats massor om hästvälfärd de senaste åren och om jag skulle säga när det liksom exploderade så var det i mina ögon i samband med Helgstrand-affären.

Sedan dess används ordet flitigt och gällande allt möjligt; huruvida något strider mot eller främjar detta.

Jag tycker att det är jättebra och har i alla år tyckt att vi hästmänniskor har fått härja väl fritt och dessutom verkligen blivit hemmablinda.

Vi har lite till mans också utvecklats och ändrat våra åsikter och vårt beteende och tur är väl det skulle jag säga och jag behöver bara gå till mig själv för att rysa över saker jag gjort i ”ungdomligt oförstånd” eller av andra orsaker. Saker jag idag skäms över och/ eller som jag inte skulle göra nu.

Och hur mycket vissa av oss än har utvecklats osv så tror jag att detta hästvälfärds-fokus har och kommer att kunna hjälpa till enormt även vad gäller de som inte kan/vill ändra sig eller som inte tycker att de gjort galna saker tidigare.

Många, många hästmänniskor, både ryttare, tränare och andra har tidigare använt sig av ett rejält mått av övervåld som varit mer eller mindre accepterat i en del kretsar för att ta det för mig tydligaste exemplet.

Men även en sådan relativt ”enkel” sak som tex användning av kandar har fått mig personligen att omvärdera mina åsikter om denna betsling.

Numera tycker jag att det hade varit jättebra om kandaret förbjöds helt och jag har en känsla av att det inom en inte lång framtid kommer att ses som pinsamt/ korkat/ fel att rida med dessa bett. Vi får se om jag har rätt i just det fallet.

Men för att gå tillbaka till det här med hästvälfärd generellt så tror jag att många hästmänniskor idag har fått sig en rejäl tankeställare efter de senaste årens diskussioner.

I bästa fall har man insett hur fel man gjort med whatever tidigare och i sämsta fall så vågar man idag inte hålla på som tidigare.

Jag vet att jag redan för 10 år sedan eller mer chockades över vad vissa personer vågade göra helt öppet i tex ridhus där det fanns åskådare som hur enkelt som helst hade kunnat filma dom men nu…efter alla dessa år och diverse skandaler verkar det som att poletten äntligen har trillat ner eller har börjat straffa dessa våldsverkare i alla fall. Nu dyker det upp flera år gamla filmer och vissa får äntligen sona för gamla synder.

Sedan kan man absolut argumentera att en del kommer att fortsätta som förut men med mindre transparens (filmförbud på sina anläggningar osv) men jag tror ändå att vi på det stora hela kommer att få en annan, bättre hästhållning/ ridning.

Och att också många av ”det gamla gardet” kommer att sortera ut sig själva. Dels genom att åldern tar ut sin rätt och dels genom att de inte längre anlitas för diverse uppdrag.

Vad tror ni?