Att en del sparar ”bra att ha grejer” är ett välkänt faktum och vissa driver ju detta in absurdum och blir hoarders (vad säger man på svenska- ”sjukliga samlare”?).

Men vi har väl alla lite till mans sparat på saker tänkande att whatever kommer att komma till användning ”någon gång” (läs: ofta aldrig) .

Men sparar ni även på grejer som ni hittar någonstans hemma (men ärligt talat inte vet vad det är) eftersom ni tänker att saken säkert är en viktig komponent till whatever?

Så gör i alla fall jag och dessutom tänker jag att OM jag kastar grejen så kommer jag när som helst att plötsligt inse att den är jätteviktig och att whatever nu inte kan fungera utan den. Det händer också typ aldrig .

På tal om mitt inlägg igår om travare kommer här ett minne, ett gammalt blogginlägg!

Det är ju skrivet för en evighet sedan och jag inser att jag ”ljuger” lite i inlägget när jag skriver att jag aldrig ramlade av.

Det gjorde jag faktiskt vid ett tillfälle då en travare min dåvarande sambo ägde halkade på en grusväg och gick omkull.

Då dråsade jag i backen och svimmade tom av en kort stund men det var knappast hästens fel.

Sitter och läser denna artikel i Hippson och nickar instämmande.

Jag har skrivit om det här med att använda fd travare (sådana som tidigare tränats för att tävla i trav) till ridning och när jag började blogga var detta ett säkert diskussionsämne om man ville ha en hetsig debatt.

Det finns en hel del negativa åsikter bland ”ridhästfolk” när det handlar om att rida på en travare medan de som har en travare ofta tycker att de är jättebra hästar.

Det har i diskussionerna ibland känts som att det är lite av en statusgrej där den som har ett dyrt fint halvblod ser ner på någon som har köpt sin travare för en spottstyver. Typ.

Jag har själv ridit ganska många travare i min ungdom men det har i princip uteslutande handlat om tävlingstravare som jag har ridit ut i motionssyfte, inte för att skola dom i hoppning eller dressyr.

Och som uteridningshästar har jag varit mer än nöjd med de djur jag suttit på- det har varit okomplicerade, snälla hästar som gått fram över stock och sten utan drama.

Min uppfattning att omskolade travare fått ett många gånger oförtjänt dåligt rykte är att detta beror främst på de som köper/ rider dom, inte hästen!

Hästarna är som sagt enligt min erfarenhet snälla och tåliga men många som jag sett rida travare genom åren har varit mycket okunniga och inte förmått förmedla vad de vill till hästen och/ eller ställt orimliga krav utan att själv besitta kunskapen att lära hästen.

Så blir det när det under många år varit en av de billigaste hästarna man kan köpa och tyvärr blir även utrustning, foder, handhavande mm därefter.

Det är möjligt att trenden har eller kommer att brytas nu när allting kring hästar har skenat i pris och någon som har en mycket begränsad ekonomi inte ens kan köpa de billigaste hästarna men detta är alltså vad jag har sett över tid.

Alla hästar behöver genomtänkt utbildning för att komma till sin rätt men man har också ofta ett större eller mindre försprång om man köper en häst avlad för sitt ändamål så att säga.

Det betyder inte att man tex inte kan tävla i hoppning med en travare för det finns det många som har gjort och med framgång dessutom men man kan inte förvänta sig att någon som själv knappt ens har ridit på ridskola eller på annat vis fått ridutbildning ska kunna lära/ omskola en häst hur som helst.

Och det är där jag vill påstå att det har brustit i de exempel jag sett; att den som köpt en travare tex inte förstått hur viktig grundutbildningen med tränare är eller så har det inte funnits pengar till den.

Man får ju på gott och ont i många, många fall det man betalar för och köper man outbildat och inte själv är kunnig nog att utbilda så kan man inte förvänta sig underverk, varken av travare eller några andra hästar.

Att det finns olika skäl till att man tävlar med sin häst är (så klart) ingen nyhet och jag funderade lite över detta nyligen när jag såg ett visst ekipage i resultatlistorna.

En häst som tidigare och i flera år har tävlat på en hög nivå och som numera frekvent tävlar på en betydligt lägre nivå, med samma ryttare. Det ska sägas att ekipaget var framgångsrika på den betydligt högre nivån och är minst lika framgångsrika nu.

För mig är detta konstigt men när jag tänkte efter så beror det på mitt främsta skäl till att tävla.

Och för mig är tävlandet en utvecklingsmätare på hur långt jag och hästen har kommit tillsammans. Ibland kan det vara roligt/ utmanande/ lite av en ”fjäder i hatten” att tävla på en nivå som man inte fullt ut behärskar men att tävla på en lägre nivå än jag vanligtvis gör skulle inte falla mig in.

Jag som då tävlar MSV B:2 och MSV B:5 skulle inte drömma om att starta MSV C eller ännu ”värre” LA med Frenchie- det skulle för mig kännas….tja….smått pinsamt och inte OK.

Men i teorin är det fullt tillåtet och det är ju bara min egen känsla av vad som är rätt eller fel som styr.

Som sagt använder jag tävlandet som en mätare på hur långt vi har kommit och när jag känner mig tillräckligt säker och det känns som att jag har ”tillräckligt antal placeringar” (vilket verkligen är subjektivt) på en viss nivå så lämnar jag den och återvänder aldrig mer. Inte med samma häst i alla fall.

Dels tycker jag att det är mer utmanande om jag lyckas utbilda oss så att vi kan tävla svårare klasser och dels ser jag inte nöjet/ tillfredsställelsen i att ha +50 placeringar i en och samma klass. Då menar jag att jag är överkvalificerad.

Hur resonerar ni med ert tävlande?

Ja, det har pratats massor om hästvälfärd de senaste åren och om jag skulle säga när det liksom exploderade så var det i mina ögon i samband med Helgstrand-affären.

Sedan dess används ordet flitigt och gällande allt möjligt; huruvida något strider mot eller främjar detta.

Jag tycker att det är jättebra och har i alla år tyckt att vi hästmänniskor har fått härja väl fritt och dessutom verkligen blivit hemmablinda.

Vi har lite till mans också utvecklats och ändrat våra åsikter och vårt beteende och tur är väl det skulle jag säga och jag behöver bara gå till mig själv för att rysa över saker jag gjort i ”ungdomligt oförstånd” eller av andra orsaker. Saker jag idag skäms över och/ eller som jag inte skulle göra nu.

Och hur mycket vissa av oss än har utvecklats osv så tror jag att detta hästvälfärds-fokus har och kommer att kunna hjälpa till enormt även vad gäller de som inte kan/vill ändra sig eller som inte tycker att de gjort galna saker tidigare.

Många, många hästmänniskor, både ryttare, tränare och andra har tidigare använt sig av ett rejält mått av övervåld som varit mer eller mindre accepterat i en del kretsar för att ta det för mig tydligaste exemplet.

Men även en sådan relativt ”enkel” sak som tex användning av kandar har fått mig personligen att omvärdera mina åsikter om denna betsling.

Numera tycker jag att det hade varit jättebra om kandaret förbjöds helt och jag har en känsla av att det inom en inte lång framtid kommer att ses som pinsamt/ korkat/ fel att rida med dessa bett. Vi får se om jag har rätt i just det fallet.

Men för att gå tillbaka till det här med hästvälfärd generellt så tror jag att många hästmänniskor idag har fått sig en rejäl tankeställare efter de senaste årens diskussioner.

I bästa fall har man insett hur fel man gjort med whatever tidigare och i sämsta fall så vågar man idag inte hålla på som tidigare.

Jag vet att jag redan för 10 år sedan eller mer chockades över vad vissa personer vågade göra helt öppet i tex ridhus där det fanns åskådare som hur enkelt som helst hade kunnat filma dom men nu…efter alla dessa år och diverse skandaler verkar det som att poletten äntligen har trillat ner eller har börjat straffa dessa våldsverkare i alla fall. Nu dyker det upp flera år gamla filmer och vissa får äntligen sona för gamla synder.

Sedan kan man absolut argumentera att en del kommer att fortsätta som förut men med mindre transparens (filmförbud på sina anläggningar osv) men jag tror ändå att vi på det stora hela kommer att få en annan, bättre hästhållning/ ridning.

Och att också många av ”det gamla gardet” kommer att sortera ut sig själva. Dels genom att åldern tar ut sin rätt och dels genom att de inte längre anlitas för diverse uppdrag.

Vad tror ni?

Ni har nog inte missat de stora diskussionerna kring Falsterbo horse shows namnbyte på sociala medier och faktiskt även på tv (jag såg ett inslag på ”Efter fem” tex).

Nu har flera utställare, sponsorer och en hel del publik sagt att de hoppar av FHS och jag tycker att det ska bli intressant att se om detta statement kommer att bestå eller om många uttalat sig i affekt.

Jag vet att Falsterbo är en väldigt grundmurad tradition hos många hästmänniskor; de har inte varit på en ”riktig” semesterresa på år och dar (om någonsin) men de skulle inte missa horse showen om så deras liv hängde på det och de ser fram emot resan typ hela året, pratar ofta om evenemanget, lägger massor av pengar på det osv.

Jag känner också personer som arbetat som funktionärer där sedan åratal tillbaka och som tycker att detta är typ årets höjdpunkt.

Så som sagt….det ska bli intressant att se vad som händer i det långa loppet. Om Jana Wannius har skitit i det blå skåpet eller om ”man” kommer att forgive and forget?

Kommer prispengarna att överskugga ens eventuella moralkompass som tävlingsryttare som har hästarna som en försörjning?

Kommer mina bekanta som nu har som mål att kvala till Falsterbo att ha klasser att åka till i framtiden?

Tiden får utvisa och inget förvånar mig åt varken det ena eller andra hållet faktiskt.

Era tankar?

Gårdagens inlägg om hästen som sederats 3 tävlingar i rad för att kunna lastas för hemfärd fick mig att fundera på hur hästen uppfattar att tävla efter allt detta debacle?

Om ni läste domen så hade ju injiceringarna föregåtts av en hel del drama och det borde rimligen ha påverkat hästen tänker jag?

Jag tänker också på fall där en tidigare lättlastad häst blir svår att lasta/ köra och vill delge er mina erfarenheter:

Om en häst reagerar på detta viset bör man alltid noga rannsaka sig och försöka figga ut varför hästen plötsligt ändrar beteende!

Har man kört vårdslöst? Bromsat in häftigt?

Har man kört hästen i en ”orolig miljö” (jätteskumpiga vägar, hård lastbilstrafik som tryckt transporten i häcken…).

Har man pressat hästen för mycket när man varit iväg på träningar/ tävlingar?

Det sistnämnda exemplet berättade en vän om; hur hennes häst plötsligt blev ovillig att låta sig lastas när hon skruvade åt kraven i ridningen!

Själv har jag faktiskt alltid försökt att tänka på att göra tävlandet så lustfyllt som det går, framförallt när jag tävlade extremt frekvent med tidigare hästar.

Jag ville att de skulle se tävlingen som något lättare och roligare än att tex träna för tränare- hästen skulle liksom vilja åka iväg!

Med detta tankesätt följer att jag även idag alltid försöker välja tävlingar som ligger så nära stallet som möjligt. Jag kör extremt sällan mer än 1 timme i en riktning.

Jag kör också hem så fort det bara går efter avslutad tävling och sitter inte och fikar och snackar skit med folk efter att jag ridit utan då ska hästen hem.

Inte heller lastar jag ut för prisutdelning om det inte är absolut nödvändigt utan hästen ska få vila sig efter sin prestation- inte dras ut för att galoppera ett helt onödigt ärevarv för mitt egos skull.

Ett väldigt intressant fall tycker jag!

Jag blir glad ATT man reagerat som tävlingsarrangör och av domen att döma har disciplinnämnden gjort en gedigen prövning.

Det är så klart lätt att döma andra, framför allt om man som jag dels betraktar sig som något av en lastningsexpert och dels alltid haft hästar som nästan lastat sig själva.

Men att just åka och tävla med en så pass svårlastad häst att man 3 tävlingar i rad har valt att sedera den med hjälp av veterinär tycker jag känns väl magstarkt.

Jag fattar absolut lusten att tävla per se men det verkar som att ryttaren varit väl medveten om hästens problematik redan innan köp och tar man en sådan risk så måste man agera därefter.

Att förlita sig på att en tävlingsveterinär ska hjälpa en känns inte alls tillräckligt säkert och vad skulle ryttaren ha gjort om veterinären vägrade?

Att ha en så pass svårlastad häst på en tävlingsplats med allt vad det innebär är enligt mitt förmenande på tok för farligt för omgivningen om inte annat och det är inte ok att utsätta andra för detta tycker jag.

Det finns trots allt möjlighet att lastträna hur mycket som helst utan att åka på just en tävling och det är det ryttaren borde ha gjort enligt mig.

Som ni kanske vet, eller inte, är det från och med 1 januari förbjudet att slänga textilier i hushållssoporna.

En bekant undrade hur man skulle göra med trasiga hästtäcken eftersom textilierna bör vara tvättade innan man gör sig av med dom. Ska man alltså ställa sig och tvätta ett skitigt täcke innan man kör iväg det till gud vet var för återvinning?

Rebellen Birgitta känner spontant att jag kommer att….ursäkta….skita i denna lag och fortsätta att slänga de extremt få plaggen jag sliter ut per år, mest strumpor och underkläder, i soporna.

Täcken skulle jag inte drömma om att tvätta innan de slängs utan de får åka med stallsoporna som de är.

Är ni kanske mer laglydiga än jag?

Sitter och läser tävlingsstatistik för 2023 som Svenska Ridsportförbundet publicerat.

Vet ni hur fördelningen mellan de olika grenarna ser ut?

Vågar ni gissa?

Att hoppningen var den största grenen och dressyren den näst största tror jag ingen är förvånad över.

Men fördelningen förvånade i alla fall mig då jag inte trodde det var sååå stor skillnad mellan dessa grenar.

Så här står det:
Fördelningen mellan grenar är konstant och var 2023: hoppning 78%, dressyr 20%, fälttävlan 1,5% och övriga grenar 1%. Till övriga räknas paradressyr, sportkörning, distansritt, voltige och working equitation. Notera att de olika grenarnas tävlingsformer/intensitet skiljer sig åt.