En bloggläsare föreslog igår att jag skulle skriva om ”varför det är så många hästtjejer som inte har barn” och det kan jag absolut göra, framför allt eftersom jag själv gjorde detta val tidigt i livet.
En pojkvän jag hade för tusen år sedan menade att jag hade ersatt barn med djur och det kan jag absolut ge honom rätt i- därmed inte sagt att jag anser att man behöver välja det ena eller det andra, så klart!
Men själv har jag aldrig funnit tanken på en avkomma så lockande att det har övervägt det jag ser som stora nackdelar; en tveklös begränsning i det ”egoistiska” liv jag själv föredrar att leva.
Jag vill kunna ägna mig åt mitt hästintresse när jag vill, hur mycket jag vill och lägga hur mycket pengar på det som jag vill- det kan man inte med barn.
Sedan vill jag verkligen inte skylla den självvalda barnlösheten på hästintresset enkom; vill man så kan man kombinera mycket i livet och det finns det massvis med exempel på.
Men jag tycker att man ska ha ett genuint intresse för saker som man frivilligt ska åta sig i många, många år och det intresset har jag helt enkelt inte för barn och har aldrig haft.
Jag kan absolut gilla andras barn och är faktiskt väldigt glad att Henrik har vuxna, ej hemmaboende barn men att ha ett eget barn 24 timmar om dygnet i kanske 18 år- nej så stort är inte mitt intresse ärligt talat.
Kanske känner merparten av de frivilligt barnlösa hästmänniskorna på samma vis eller så har de valt bort att reproducera sig av helt andra orsaker?
Barnlöshet kan vara väldigt känsligt och tabubelagt att diskutera så det är sällan jag har dryftat det med ”hästfolk”- det kan ju faktiskt också vara så att man inte kan få barn fast man inget hellre vill och det tänker jag måste vara en enorm sorg.
När jag själv redan i 20-års åldern självsäkert proklamerade mitt bristande barnintresse blev många provocerande och menade också att jag skulle ”ändra mig”.
Och i sak förstår jag det sistnämnda för det finns massvis med människor som i unga år definitivt inte ville ha barn någonsin men som ändå ändrade sig och är hur nöjda som helst med sitt beslut.
Jag tillhör ju då inte dom och är glad att det är en mer förestående inställning till frågan idag än för 25 år sedan.
Nu är jag dessutom så gammal att folk bättre begriper varför jag inte vill ha barn nu (huuu) och jag kan bara hoppas att jag inte kommer att sitta på ålderdomshemmet och ångra mig- så som många varnat mig för 🙂 .
Men att ta på mig ett sådant enormt åtagande för att eventuellt inte ångra mig på ålderns höst- nej, det är inget för mig.
Hur resonerar ni som har avstått barn? Känner ni igen er?
Och ni som har barn- vad tänker ni?
Senaste kommentarer