Hittade denna bild på Facebook.

En granne till en hästägare med 2 islandshästar som ville vara snäll….

För tusen år sedan var det någon som dagen efter midsommarafton hade lagt sallad (säkert överbliven från festen….) i flera hästars krubbor på ridskolan där jag hade min häst uppstallad. Ingen av hästarna åt det dock 🙂 🙂 🙂 !

Då och då handlar jag allt möjligt via nätet – det känns många gånger smidigare än att köra iväg x mil, slösa sin tid och bensin för att köpa samma sak för samma pengar eller rent av betala mer.

Ibland finns inte det man vill ha i IRL-affärer och ibland är det privatpersoner som säljer begagnat väldigt förmånligt.

Vi beställer alltid hundmat via nätet; det levereras till dörren och det är ju skönt när det handlar om en tung säck som jag hade fått körs långt för att hämta.

Sedan har jag tex beställt en sadelgjord via nätet, en ”bajsupplockare”, ridjacka, ridstrumpor, spray mot klåda till svansen- allt med snabb leverans och med utlovat utseende.

Av privatpersoner har jag köpt vinterridstövlar (världens fynd), chaps i neopren (som var för stora), ett bett osv.

Just av privatpersoner kan man ibland köpa verkliga fynd men tyvärr är ju inte alla ärliga utan luras på olika vis.

Jag köper via olika försäljningssidor på Facebook och helst av personer som jag har någon gemensam vän/ bekant med.

Inbillar mig att man inte är lika benägen att ”skita ner sig” för ett par hundralappar om man gör affärer med folk man är bekant med och hittills har det gått bra.

Idag undrar jag om ni beställer via nätet, vad i så fall och om ni någon gång blivit blåsta? Hur slutade historien i så fall- fick ni någonsin upprättelse eller fick ni säga hejdå till era pengar?

Deltog nyligen i en diskussion på nätet som handlade om hur ofta och i vilket syfte man rider ut och ställer nu samma frågor till er!

Hur ofta rider ni ut?

I vilket syfte rider ni ut; som konditionsträning, för att ge hästen en återhämtning från annat arbete, som omväxling, för att ni själv tycker att det är roligt/ roligare än xx…?

Jag har själv aldrig varit något större fan av uteritter trots att jag för det mesta har haft både vettiga uteridningsmöjligheter och snälla hästar.

Jag tycker helt enkelt att det är roligare att träna dressyr och hade gärna gjort detta 6 dagar i veckan 🙂 .

Eftersom jag dock tror mer på varierad träning och varierat underlag så rider jag trots allt ut minst 1-2 gånger i veckan även om det också är lite i jämförelse med en del andra ryttare.

Hästen jag ägde innan Vicke (Kreon) var jättejobbig att rida ut ensam på och jag förstår om ”man” undrar varför jag trots det envisades men dels ville jag verkligen ge honom variation och inte ge vatten på kvarnen ”dressyrkärringar är fegisar som låser in sig i ridhuset 6 dagar i veckan” (tråkig inställning som florerar och som tyvärr också stämmer i en del fall….) och dels ville jag inte att hästen skulle ”bestämma” var vi skulle rida (dvs ”inte ut”).

Sedan förespråkar jag verkligen inte att man ska rida ut till varje pris- därtill är olycksrisken för stor.

De gånger jag själv rider ut försöker jag ha ett syfte med ritten; antingen att tex träna styrka genom klättring eller kondition genom långa galoppass eller bara som en mental break efter några dagars dressyrjobb.

Med sällskap tycker jag att det är mycket roligare att rida ut men då bara om man som både ryttare och hästar är på samma våglängd.

Jag vill inte rida ut med någon som bara flänger iväg i slängtrav/ jättesnabb galopp och inte heller rida med hästar som håller en helt annan takt än min i de olika gångarterna.

Att hela tiden sitta och bromsa eller driva min häst i skritt har jag fått göra flera gånger och det är inte det minsta rogivande utan skapar bara stress hos mig.

Men om hästarna håller samma takt och man själv har trevliga diskussioner med den andra ryttaren medan man rider kan en uteritt vara hur mysig som helst.

Och detsamma gäller hästen 🙂 !

Pratade nyligen med en hästägare som beskrev sin hopphäst och den lät verkligen heeeelt fantastisk.

Utan att ha sett djuret konstaterade jag att personen verkade ha fått sin ”once in a lifetime häst” och hon instämde utan tvekan.

Idag undrar jag om ni också redan har eller har haft er once in a lifetime häst eller väntar ni fortfarande?

Jag trodde länge att Heron var denna häst för mig men nu känns det mer som att Vicke har tagit den rollen.

Jag har i alla fall aldrig haft en så välutbildad häst förut och tror tyvärr inte att jag kommer att få det igen.

Delvis för att jag ändå börjar se slutet av en ridkarriär för egen del; inte de närmaste åren får jag hoppas men att planera för att rida efter…säg 70….tja…det kanske inte går av olika anledningar.

Jag hoppas få behålla Vicke i många år till men sedan kommer gissningsvis pengarna inte att räcka till hans like. Men man vet aldrig….