Förra året diskuterades det en del både på denna blogg och andra sociala medier hur man ökar intresset för dressyrtävlande, konsekvenser av att inte ha ett vettigt uppklassningssystem, huruvida kostnaden för att anmäla sig till dressyrklasser (kontra att delta i pay and ride tex)  påverkar antalet anmälningar osv.

Jag påstod för egen del att just uppklassningssystemet och kostnaderna påverkar i alla fall MITT tävlande och att det inte heller är kul när klasserna på min nivå blir mindre och mindre över tid sett till antalet deltagare.

Jag tävlar med andra ord hellre mot 20 än 4 andra och vill också att ekipagen ska vara på hyfsat samma nivå dvs har man ”en miljon” placeringar i en klass så ska man enligt mig inte fortsätta att harva vidare där.

Jag tror att risken om det blir för dyrt att tävla OCH ”man” känner att konkurrensen pga ovan inte är rättvis är att man väljer att avstå från tävlande och kanske nöjer sig med någon pay and ride och det är väl inte åt det hållet vi vill att dressyren ska gå? Att hobbyryttare slutar att tävla?

Nu har jag faktiskt själv nyligen valt att styrka mig från en tävling jag initialt anmälde mig till.

Med bara 3 andra anmälda varav en som har just en miljon placeringar och segrar på denna nivå valde jag att dra tillbaka min anmälan- det kändes helt enkelt inte kul eller motiverat att betala dels 300 spänn plus bensin och dels bara möta 3 andra ekipage utan realistisk möjlighet att placera sig.

Och frågan är hur många till som resonerar så här och vart det kommer att föra dressyren?

Nåja….religiös har jag inte blivit faktiskt men i alla fall ändrat åsikt i en viktig fråga!

Som jag har berättat förut var det i många år tillåtet för privathästägare att rida utan hjälm på den ridskola där jag hade min häst uppstallad i över 20 år och detta utnyttjade jag till max.

In absurdum skulle man kunna säga då jag tex hopptränade ensam på 130-hinder utan hjälm….

Jag störde mig länge när hjälmtvånget blev ett faktum och fuskade också när ingen såg mig eftersom jag alltid red så tidigt på morgonen.

Men vet ni?

På nuvarande anläggning (hos Olof och på förra anläggningen nej) FÅR man rida utan hjälm men jag GÖR det inte.

Nu, efter många år inser jag idiotin; trots en snäll häst tex.

Men min nackskada för några år sedan (då jag HADE hjälm) lärde mig mycket och jag skulle idag inte förlåta mig om jag riskerade mitt underbara liv pga en så dum sak.

Så man kan tydligen även lära gamla hundar att sitta (eller fatta…) 🙂 !

Vi pratade om detta i stallet nyligen; att det är mycket lättare att rida en häst man gillar (vs en man ogillar) och det är väl samma sak med att träna hästar tänker jag.

Jag har märkt att ”folk” alltid har verkat tycka om mina hästar, vare sig de har hanterat dom i stallet, vid in/utsläpp eller tränat oss som ekipage och jag gissar att det mycket beror på just detta ovan i bild.

Mina hästar har kort och gott varit både snälla och väluppfostrade och sådana djur är helt enkelt lättare att gilla för de flesta.

Jag tjatar ju ofta om hur liten hästvärlden är men också hur de mest märkliga sammanträffanden kan inträffa. Vad säger ni om det här:

En god vän skickade nyligen en länk på ett hus som var utlagt på Hemnet- planen var att köpa det.

Jag studerade bilderna och när jag kom till en bild på en hall hajade jag till.

I hallen hängde en målning av en häst och eftersom jag mycket lättare minns oväsentligheter än saker som är verkligen bra att komma ihåg 🙂 mindes jag att jag sett tavlan förut (ej IRL utan också på bild).

Och visst hade jag rätt: tavlan tillhör en facebookbekant som jag tävlat mot för många år sedan och jag kom också ihåg att hennes hus är till salu.

Så nu har min vän köpt hus av en facebookbekant- inte på grund av mig eller tavlan dock 🙂 !

När jag köpte Kreon var det väldigt nervösa veckor innan affären var i hamn- jag ville sååå gärna ha honom men var tvungen att få sålt Archie först vilket visade sig vara svårare än väntat då exempelvis många backade pga att han haft fång några år tidigare.

För att göra en lång historia kort köpte en ridskola honom slutligen osedd men på rekommendation av min tränare (som hade Kreon hos sig för försäljning) och där är han ännu, 6 år senare (kollade nyligen).

Hur som helst så hittade jag den första bilden på nätet i samband med detta och tyckte att den passade mig och mitt liv just då så jag valde den som skärmsläckare på min telefon och har haft den sedan dess!

Som ni vet flyttade jag ju till ett nytt stall i december och fick därmed kortare och helt annan körväg till Olof.

Döm om min förvåning då jag på denna väg ser skylten på den andra bilden; den har samma text på fram och baksidan så jag ser den både på väg till och från träningen.

Precis bredvid ligger en stor hästhage så kanske är det en hästmänniska som köpt skylten för att inge sig själv hopp ibland- det kan ju onekligen behövas när man har med dessa djur att göra 🙂 ?

Idag är det ju ”alla hjärtans dag” för er som bryr sig om detta och inför dagen frågade Henrik mig ( vi befann oss inne på Inter Sport) om jag inte hellre ville ha ett par nya termobyxor till stallet än en bukett rosor.

Och ja…det ville jag (så klart) 🙂 🙂 🙂 !

Att det finns lika många åsikter om allt som har med hästar att göra som det finns hästägare är mer eller mindre oomtvistligt enligt mig och nästan alla tycker att just deras sätt att rida/fodra/ handha en häst är det rätta och bästa.

Att framföra en avvikande åsikt eller kritisera en annan hästägare kan vara ohyggligt känsligt och det är lätt att ett välmenande råd eller bara en helt oskyldig kommentar väcker tigrinnan i ägaren med ganska trista konsekvenser.

Jag har ju alltid varit väldigt frispråkig på gott och ont men har genom åren i alla fall FÖRSÖKT att dämpa lusten att säga precis allt som jag velat, just på grund av ovanstående.

Så länge det inte handlar om djur som plågas eller verkligen far illa försöker jag att knipa käft så vida mina åsikter inte efterfrågas men så klart glappar min käft också ibland.

Gårdagens kommentar från en läsare om hur hon känner till en ryttare där ”man” bara väntar på NÄR och inte OM personen ska bli avslängd fick mig att minnas ett tillfälle då jag medvetet la mig i och sa vad jag tyckte trots att många säkert hade varit (och VAR) tysta.

Det var då jag pratade med en fd stallkamrat och oombedd faktiskt bad hen att överväga om hen inte skulle sälja sin häst.

Anledningen var att jag visste att personens häst hade slängt av hen väldigt många gånger under de gångna månadernas hoppträningar och jag började känna att det här kan sluta riktigt farligt.

Om vuxna personer ramlar av/ slängs av säg….10 gånger på ett år är det enligt mig statistikt sannolikt att någon av gångerna resulterar i en mer eller mindre allvarlig skada och man måste som ryttare ställa sig frågan om det är värt det!

Så klart riskerar man alltid att slå sig och alla kan ramla av i alla möjliga situationer men när det liksom börjar bli ett mönster eller lite väl ofta återkommande så….

Jag vet ju själv hur jag skadade min nacke när jag ramlade av senast och den skadan tog över ett år innan jag var helt bra ifrån.

Så; jag valde att säga en obekväm åsikt till stallkamraten och hoppades att hen skulle förstå att jag sa detta av omsorg- inget annat.

Jag skulle inte vilja leva med att personen kanske blev invalid i en ridolycka för att jag valt att vara tyst och jag tyckte också att gränsen för ”påhejande uppmaningar” var passerad sedan länge.

Så klart ska man uppmuntra varandra men ibland är det bättre att vara realist än optimist och det är inte alltid man är betjänt av att höra att man ska ”kämpa på” och andra dylika klyschor.

Jag anser mig dessutom vara tillräckligt erfaren för att se när ett ekipage är ett ”mission impossible” och så tyckte jag att det var i det här fallet.

Och ja…stallkamraten förstod mig och tog inte illa upp- inte vad hen sa till mig i alla fall.