Ibland tar jag ofrivilligt någon mycket märklig bild- här en sådan från vår senaste uteritt 🙂 .

Det ser ju ut som att Vickster har Sveriges klenaste hals vilket jag tycker är extra kul eftersom halva hästen IRL består av en jättehals som tidigare tom oroade mig pga sin storlek (en späckhals kan vara ETT tecken på fångvarning även om det i Vickes fall mer handlar om muskler än fett 🙂 ) !

Den här lilla skämtbilden fick mig att tänka ”aldrig mer” och då syftar jag på tidigare hästar jag haft som, handen på hjärtat, saknat tillräcklig EGEN bjudning.

I ett fall kom det smygande över tid och med ökade krav och när jag därefter köpte först Kreon och sedan Vicke och fick något att jämföra med så har jag ännu mer  insett vikten av egen bjudning.

Så det är en sak jag har lärt mig; att aldrig mer tumma på ärlig bjudning!

En annan, som delvis hänger ihop med ovan är att ”inte hålla på för länge”.

Jag tycker att det ibland är lite kontroversiellt och även skambelagt att sälja en häst som man inte klickar med och jag vet många som kämpar på, enligt mig, in absurdum.

Så länge man ser en utveckling, tycker det är kul osv ska man absolut ”kämpa på” men man bör kanske också rannsaka sig själv, gärna med sin tränare tex och fundera på ”är det lönt”?

Man ska inte ofta känna hopplöshet, ledsnad, ovilja att rida, avundsjukt snegla på andras hästar osv- därtill tycker jag att ridsporten är för kostsam, tidskrävande, energislukande osv.

Sedan är det väl alltid lätt att vara efterklok; när man är mitt uppe i något ser man inte alltid klart, orkar inte fatta beslut, tror kanske inte att det finns något bättre (gäller ju alla förändringar; ett jobbyte, separation etc) men oftast (alltid för min del) BLIR det bättre!

När jag tex tänker på hur jag kämpade med Decimas tungfel i nio (NIO!!!) år fattar jag i efterhand inte vad jag höll på med.

Alla tips och trix, alla konsultationer av veterinärer, massörer, equiterapeuter och gud vet vem mer, all utrustning jag provade (jag har fortfarande bett nog att fylla en halv ridsportaffär….) osv.

Jag hade besparat både mig själv och även hästen mycket om jag sålt henne tidigare- det är lätt att inse nu.

Så det har jag lovat mig själv; att i framtiden sälja mycket snabbare och inte ”hålla på” i flera år.

Har ni gjort liknande erfarenheter genom åren? Insett vad ni aldrig mer vill göra/ köpa vad gäller hästar och ridning? Eller annat?

Jag har de senaste veckorna läst en hel del inlägg på nätet från ryttare som inte har kunnat rida som de har velat/ planerat och så är det delvis för mig också just nu.

Jag vill egentligen helst inte rida i ridhuset 3 dagar i rad och hade förr känt mig ganska stressad om jag var tvungen att göra det men nu har jag faktiskt tänkt om.

Nu tycker jag inte att det är hela världen om jag någon enstaka vecka om året rider väl många gånger i ridhuset- det är ju inte så att jag har satt det i system och jag tror knappast att Vicke far illa av det heller.

Det känns bättre och vettigare att prioritera ridning på bra underlag än att till varje pris rida ut för omväxlingens skull även om det skulle vara halv storm, hällande ösregn, jättehalt eller någon annan omständighet som nästan garanterar en ”oskön” och till och med riskabel ridtur.

Samma sak vad gäller hagvistelse: jag vill generellt ha Vicke ute så många timmar som möjligt varje dag men är vädret ”för djävligt” dör han faktiskt inte av att komma in några timmar tidigare eller till och med stå inne en hel dag (händer inte ens en handfull gånger om året).

Jag vet en del hästägare som är nästan rabiata med ovan och har själv också varit det i perioder men det känns skönt att kunna släppa lite på kraven och inse att varken världen i allmänhet eller hästen i synnerhet går under om det inte blir som jag helst vill ha det 🙂 .

Säger jag som i princip aldrig märker av någon fällning hos mina hästar eftersom jag alltid helklipper 🙂 !

Har era börjat fälla än?

Underbar box men potentiellt farlig….

Sitter och läser en diskussion på nätet om hästar som har svårt för att stå ensamma i stallet och nickar igenkännande.

Hade det inte varit för detta problem med Vicke hade jag högst troligt stått kvar i det stall där jag bara stannade i en månad innan jag flyttade till nuvarande anläggning även om stallbytet med facit i hand blev otroligt mycket bättre.

Och diskussionen på nätet bekräftar det jag visste var fallet med Vicke i alla fall; det kan ta väldigt lång tid (flera månader) innan man vänjer en häst vid att vara ensam på detta viset.

Så var det på den större anläggningen varifrån vi flyttade till det mindre stallet i höstas- även där tog det jättelång tid för Vicke att sluta att stressa runt i boxen om han lämnades ensam i stallet men där KUNDE jag träna honom korta stunder utan att det blev farligt eller för jobbigt för oss båda.

Men i det lilla stallet hade han en så stor box att han kunde trava i den och vad värre var; boxdörren hade ingen ”övergrind” utan hade Vicke satsat mot den hade han säkert brutit nacken om han hade lyckats ta sig över och landat på betonggolvet utanför.

Detta gjorde att jag aldrig kunde ta in min häst i förtid och ha honom i boxen- på stallgången stod han konstigt nog stilla men där hade jag ju inte kunnat lämna honom i flera timmar om jag ville ta in honom pga dåligt väder medan de andra hästägarna ville ha sina hästar ute.

Så det var ett klokt beslut att flytta; jag hade aldrig orkat eller vågat hålla på med denna ensamhetsträning i månader och dessutom kanske riskerat skador bara för att ”han ska minsann lära sig” som en del tycker.

Man får välja sina strider och jag känner att jag valde rätt….

….när något sitter som en smäck!

Jag köpte ju ett par vinterridstövlar i december som gick sönder efter bara 2 månader.

Behovet av varma skodon kvarstod ju minst sagt och jag har sedan dess letat efter vettiga stövlar utan att hitta några.

Har besökt flera ridsportaffärer eftersom jag inte ville chansa på att skicka efter dyra stövlar utan att ha provat dom.

Hittade inte heller några som jag tyckte var tillräckligt snygga för att berättiga någon tusenlapp i inköp och de billigare varianterna var antingen för fula, klumpiga eller fanns inte längre i min storlek (40).

Såg stövlarna på bilden på en säljsida på Facebook, ägaren ville ha 300 pix för dom men det fanns bara ett litet aber, de är i storlek 39.

Och just vinterridstövlar tycker jag ska vara rymliga (även om dessa är fodrade) så att man kan ha tjocka strumpor.

Jag velade hur länge som helst (mycket olikt mig) men tänkte att priset var så lågt att det fick bära eller brista och idag kom stövlarna.

Sitter som en smäck och nu kan jag rida dressyr utan att förfrysa tårna!

Fler som instämmer 🙂 ?