Igår tog jag ledig några timmar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset för lite utomhustömkörning.

Det har otroligt nog varit regnuppehåll i flera dagar nu men givetvis började det regna precis när jag, Soya och Archie gav oss ut vilket resulterade i att vi blev genomblöta mer eller mindre direkt.

Jag ska faktiskt försöka att tömköra på detta vis i alla fall en gång i veckan, både jag och Soya får utmärkt motion och Archie tvingas att samla sig i traven eftersom jag kräver att han ska trava så sakta att jag kan gå (dvs slipper springa) bakom.

När vi kom tillbaka till stallet fick jag en otrevlig överrraskning; det var strömavbrott!

Tack och lov hade det ännu inte hunnit bli mörkt ute och jag hade dessutom förberett allt i stallet (mockat, gjort i ordning höpåsar mm) så det var bara att ställa in Archie i boxen, lägga på täcket och trevande ställa tömkörningsutrustningen på sin rätta plats.

Eftersom jag var genomblöt ville jag bara hem så fort som möjligt och det slog mig inte att det kanske inte fanns någon ström hemma heller, stallet ligger ju bara 3 minuters körväg hemifrån.

Inte förrän jag kom innaför dörren och tänkte slita upp tvättmaskinsluckan för att slänga i allt det våta fattade jag att det var kolsvart i huset- jodå, strömavbrott!

Och då insåg jag hur beroende vi har blivit av ström och hur mycket som egentligen påverkas när vi är strömlösa.

Med min planerade tvätt blev det så klart inget och inte kunde jag värma något gott att äta. Att titta på tv i avvaktan på att strömmen skulle komma igång kunde jag ju också glömma och min värmefläkt som jag gärna hade sett skulle värma min frusna kropp fick stå orörd.

Det var bara att treva fram lite fil ur kylen, tända några stearinljus och braskaminen samt lägga den levande värmedynan Soya i knät och vänta på att elen skulle kopplas på igen och det gjorde den tack och lov redan efter 1 timme.

Eller för att tänka sig ett ännu krångligare scenario:

Först låter man stallägaren förvara ens pass åt en (för det SKA man ju tydligen om man ska vara laglydig) och sedan måste man då alltså be stallägaren att GE en passet varje gång man ska iväg och träna.

Stackars stallägare säger jag bara! Denne får ju i så fall ha ”jour” till sent på kvällarna året runt för det är ju oftast då många åker och tränar.

Eller så får stallägaren ha alla passen i något skåp där i princip VEM SOM HELST kan komma åt dom (så att HAN/HON slipper vara ”stand by”) och hur säkert känns det?

Nej…fy för lagar och regler som bara känns som något som ska försvåra ens hästhållning!

Potentiell livsfara? Minerad mark?

Härom dagen föll temperaturen ganska mycket och plötsligt fanns det risk för att våra lervällingshagar skulle förvandlas till frusna kraterlandskap och jag kände direkt hur oron över vrickningar och annat benrelaterat elände drabbade mig.

Nu steg temperaturen snabbt igen och hagarna frös inte på men då slog det mig att man banne mig nästan aldrig kan vara helt avslappnad och lugn som hästägare.

Varje årstid och väder har sina bekymmer!

På våren och sommaren kan man, om man tillhör de oroliga, våndas över fångrisken när gräset börjar spira. Man kan också sucka över diverse flyfän som är mer eller mindre besvärliga för hästarna och blir det riktigt stekhett ute så vill man kanske inte ha hästen stående utan skugga hur länge som helst.
Är inte betet för kraftigt så kan det vara otillräckligt och då ska man fundera över stödutfodring eller ej.
En del får hem tunnor efter betet och andra benrangel….
Några får sina hästar skadade under betesgång med ibland främmande hästar som har gjort upp om rangordningen eller något annat i friheten.
Har man en häst med sommareksem kan denna årstid bara av den anledningen vara en plåga.

På hösten kommer leran och med den risken för mugg. Hästen kan också halka och sträcka sig i sin leriga hage och lägger man ut mat utan att skydda den ordentligt så kan hästen få sandkolik om den får annat än maten med sig ner i magen. Suck….

På vintern så fryser ju allting och då även hagarna givetvis. Stor risk för broddsparkar, vrickningar, you name it.
Äter hästen av gammalt fruset gräs så finns det risk för fång även då.

Ja, detta var bara ett lite axplock för att illustrera hur mycket det finns som kan skada ens häst utan att man har ridit på den en minut för då kan den ju givetvis också skada sig hur mycket och hur många gånger som helst…nåja…

Egentligen borde den självklara lösningen vara att inte släppa ut hästen i hagen alls…tänk så mycket bekymmer man skulle slippa men i alla fall jag skulle trots det aldrig välja detta alternativ.

Så det är ”bara” att fortsätta sitt grubblande och ojande över allt som kan hända eller så ger man helt enkelt upp, tänker att ”det som sker det sker” och tar dagen som den kommer?

Här läggs allt bajs!

Och så här ser resten av boxen ut på morgonen om man har mockat på eftermiddagen!

I vårt stall har vi ett 5 årigt kallblodssto som verkligen är ett föredöme för hästsläktet i ett avseende: vad gäller att bajsa:=)!

Denna märr bajsar endast på ett ställe i boxen medan resten av den är kliniskt ren.

Vilken häst! Hon måste vara både varje hästägares och stallägares dröm då det dels tar typ 2 minuter att rensa boxen och det dessutom knappt går åt något strö.

Där har boxgrannen Archie mycket att lära!

Jag läste i senaste numret av Ridsport Special att man kunde prova att lära hästen att bli mer renlig (= bajsa på ett ställe) genom att lägga in en annan hästs bajs i boxen.

Tyvärr tror jag inte att Arch är så smart att detta skulle fungera på honom och framför allt bär det mig emot att lägga IN bajs i boxen, jag som har mockningsmani och ständigt TAR UT all gödsel i stället :=).

Ungefär så här ser jag ut när jag vandrar fram i vinterkylan!

Jag har mest tyckt att det har varit försämringar med min hästförsäkring hos AGRIA den senaste tiden; först sänkte man ersättningsnivån för hältrelaterade sjukdomar för alla försäkringstagare och sedan gav man mig, eller rättare sagt Archie, vissa reservationer avseende fångrelaterade sjukdomar.

Inget att yvas över med andra ord, särskilt som försäkringen knappast blir billigare för varje år…

Men härom dagen upplevde jag i alla fall en liiiiten förbättring hos bolaget och det var när jag ringde för att fråga efter skadenumret (hade inte hunnit få det än) så att jag visste till vad jag skulle referera när jag skickade in ett kvitto på Metacam som Archie fick i samband med det första besöket för sin kotledsinflammation.

Döm om min förvåning då handläggaren som svarar i telefon säger att jag inte behöver skicka in kvittot utan det räcker med att jag uppger när jag hämtade ut medicinen och vad den kostade.

Pengarna skulle genast sättas in på mitt konto- snabbt och lätt- färdigbrett!

Verkligen smidigt måste jag säga fast ordningsmänniskan i mig tycker ändå att det känns lite….vad ska jag säga…slarvigt kanske…att bara köpa det jag säger rakt av utan ”bevis”. Alla kanske inte är lika ärliga?

Fick mig därefter ett gott skratt då jag tittade närmare på en recept på Metacam som jag fick till Archie.

Veterinären har av misstag kallat Archie för ARCIMBOLDO BOY :=)!

Var han fick BOY ifrån har jag ingen aning om men roligt var det (tyckte lättroad jag).

Var det honom jag mötte?

I början av november fick jag ett mail från läsaren Kristina och ni kan läsa både vad hon skrev och vad jag svarade nedan.

Nu har det ju gått några veckor så jag börjar bli nyfiken på hur det har gått för dig Kristina! Har du hittat någonstans att rida?

Återkom gärna med några rader!

”Hej jag är en kvinna som älskar hästar och red i mina yngre dagar men som sedan gjorde uppehåll. Tycker din blogg är väldigt intressant, så fortsätt med det!

De här året drabbades jag av en deprission och de här senaste månaderna tänkte jag på det som senast gjorde mig väldigt glad och kom då på den tiden då jag red och gick iväg till stallet med mina kamrater , tänkte fråga dig som har så stor erfarenhet av hästar, är det möjligt att återuppta denna passionen och börja om på nytt?

Det kanske finns någon kurs för vuxna för att friska upp minnena?

Hade varit väldigt tacksam för ett svar MVH Kristina”

Mitt svar:

”Hej Kristina och stort tack för ditt inlägg.

Nu vet jag inte var i landet du bor men jag är ÖVERTYGAD om att du kan återuppta ditt hästintresse, antingen tämligen enkelt eller med en liten ansträngning, som sagt beroende på var du bor.

För att ta ett exempel från vår ridskola i Malmö (Malmö Civila Ryttareförening) så har vi ofta nybörjarkurser för vuxna och det finns renodlade ridgrupper för vuxna, både för de som ridit i många år och de som inte är så duktiga.

Om du inte bor i närheten av en ridskola skulle jag rekommendera dig att besöka något privatstall ”i krokarna”.

Min erfarenhet är att ”hästmänniskor” ofta är väldigt lätta att ta kontakt med/ börja prata med (lite beroende på hur du själv presenterar och beter dig så klart) och att du absolut kan fråga om någon kan hjälpa dig att ta upp ditt intresse utan att detta ses som konstigt eller att ingen har några tips att komma med även om de kanske själva inte har någon häst som du kan sköta/ rida.

Men som sagt; börja att kolla runt på ridskolorna. Idag finns det ett mycket stort intresse för ridning bland just vuxna så du kommer inte att bli utskrattad (så som jag trodde att jag skulle bli när jag ville börja rida 15 år gammal- jag trodde att man var tvungen att ha börjat sedan barnsben :=)).

Återkom gärna och berätta om hur det har gått eller om du har fler frågor! ”

När det gäller tex kläder kan jag först förfasas över hur gräsligt fult något är för att sedan, efter att ha sett andra bära plagget och vänja mig, själv köpa samma sak och tycka att det är snyggt.

Då strass-pannbanden dök upp tyckte jag att träns ska vara stilrena och utan detta bling-bling men ”när fan bli gammal blir han religiös” och JAG började efter ett tag tycka att utsmyckade pannband var helt ok.

Och när jag var i Ullared i fredags köpte jag äntligen det pannband jag sneglade på redan förra gången då till och med den ekonomiska Birgitta fick erkänna att TJUGO kronor för dessa var mer eller mindre gratis!

När jag väl kom till stallet och monterade på pannbandet på tränset (det sitter inte så snett som på bilden) så hände det som ibland händer efter ett Ullaredsköp; jag suckade och tänkte ”varför köpte jag inte ett till”! Suck….

Pannbanden fanns bara i brunt (därav det låga priset kanske) men även mitt kandar är brunt så nu har jag lagt in en beställning hos en stallkamrat som ska dit på onsdag :-)!