På tal om gårdagens diskussioner om hästar som ”dör” inne på dressyrbanan, vad man kan göra åt det osv så måste jag säga att jag tycker att det är lite konstigt att man MÅSTE ha sporrar när man tävlar dressyr.

Egentligen är det väl skickligare om man kan klara sig utan dessa hjälpförstärkare, hur diskret de än används, eller?

Det vore lite kul att se vad som skulle hända om sporrar i stället FÖRBJÖDS helt och hållet- undras tro vilka som trots det skulle ha tillräcklig ”fart” osv på sina hästar.

För jag har mer än en gång noterat att även de som säger sig ha otroligt framåt hästar rider med rejäla ”doningar” till sporrar.

Visst kan man säga att en sporre aldrig är skrapare än den fot som den sitter på precis som ett bett inte är skarpare än den hand som håller i tygeln men ändå….

I samband med gårdagens inlägg där jag beskrev min frustration över att Archie har börjat ”lägga av” när jag tävlar har jag som förslag på hur detta skulle kunna avhjälpas från några bloggläsare fått rådet att prova att rida för någon annan tränare.

Jag vill inte helt avfärda rådet som sådant; jag HAR bytt tränare några gånger i mitt liv av olika anledningar men vill samtidigt poängtera att jag i dagsläget är fullständigt nöjd med nuvarande tränare och att jag därför för stunden inte vill byta bort henne.

Jag vill se om några “enklare” åtgärder räcker för att väcka Archie på dressyrbanan innan jag ens börjar överväga ett eventuellt tränarbyte faktiskt och känner inte riktigt att det är där ”skon klämmer” om jag ska vara ärlig. Kanske har jag fel men det får i så fall tiden utvisa.

Om jag hade tyckt att Archie på alla vis gick sämre idag än för säg 1 år sedan så hade ett tränarbyte känts mer aktuellt/ befogat men nu är det som sagt inte på det viset utan just nu handlar det om ett väldigt vanligt problem som också har drabbat mig- hästen har börjat såsa sig inne på tävlingsbanan.

På träningarna går det däremot tvärtom bättre och bättre just nu- konstigt kan man tycka och det kanske är så att jag behöver ge allt mer TID för att verkligen kunna ställa rätt ”diagnos”.

Att byta tränare är ingen ”quick-fix”- det tar mer eller mindre lång tid att bli samspelta osv och som sagt så växer bra tränare inte heller på träd. Det är med andra ord inte så att varken jag eller någon annan jag känner har en lista på olika tränare som genast har tid och lust att ta sig an ett nytt ekipage och dessutom finns det en hel del annat också som ska passa (träningstider, träningsplats, pris osv).

Sedan anser JAG att en del har för stor tilltro till just ”tränarbyte” som sådant (rätta mig om jag har fel Ann- du som själv är tränare).

Ofta kanske man upplever en smekmånadsperiod med den nya tränaren men sedan inser man nog att de flestas ”röda tråd” är lik alla andra vettiga tränares ”röda trådar”- sååå många olika vis finns det faktiskt inte att rida på, eller?

Det är väl mer personkemin som ska stämma i många fall och att en del fördrar lite ”mjukare” tränare framför de som står och gormar (något förenklat) men som sagt, en ryggning är en ryggning och kan inte göras på 10 olika sätt (sade hon något raljerande).

Jag tycker dessutom att en del allt för lättvindigt skyller på just tränaren så fort förväntade resultat uteblir och så ska det genast bytas tränare i förhoppning att det ska bli bättre.

Och ibland blir det så- ibland inte. Men man har också ett eget ansvar som ryttare, det mesta av ridningen gör man ju faktiskt UTAN tränaren.

Som ni kan läsa i bifogad länk har några gymnasieungdomar valt att anorda en pay-and-jump som sitt projektarbete i skolan.
 
Ett väldigt roligt initiativ tycker jag även om jag förstår att inte alla har möjlighet att låna en anläggning på detta vis för att kunna genomföra en så här pass stor grej (just denna pay-and-jump ska hållas i ”mitt” ridhus i Grevie).
 
Det enda jag tycker är synd med denna pay-and-jump är att den bara är öppen för de med stora hästar och att lägsta höjd är 90 centimeter.
 
Jag misstänker att man genom denna begränsning inte kommer att få så många startande vilket i alla fall JAG tycker är synd när man nu gjort en så här pass stor satsning.
 
Enligt min erfarenhet är det just på höjder UNDER 90 centimeter som de flesta som åker till en pay-and-jump vill träna- annars kan många av dom lika gärna åka till en ”riktig” tävling tror jag de resonerar.
 
På de pay-and-jump där jag har deltagit har det varit en salig blandning av ponnys, ”halv-ponnys” och stora hästar men de flesta har faktiskt hoppat lägre än 90 centimeter även om en del så klart också valt högre höjder.   

Jag har flera gånger berättat om mina problem med ”flaxande skänklar” och hur jag har svårt att sitta stilla med benen när jag måste driva min ibland väl sömniga häst.

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha olika brister i min sits, det är väl snarare en regel än ett undantag att man som framför allt ”amatör-ryttare” har tillägnat sig diverse ”olater” även om jag också sett så kallade proffs som både skumpar i sadeln, nickar med huvudet, rider med (för) höga händer osv.

Hur man kommer till rätta med dessa felaktigheter finns det många tips på och olika saker fungerar också olika bra och effektivt på olika ryttare.

Med tanke på hur många gånger jag hört Ebba säga ”räta på dig” till mig innan jag slutligen började göra just detta AUTOMATISKT (nåja….i alla fall i mina goda stunder) så verkar ”verbal repetition” (läs: TJAT) inte så effektivt på just mig.

Nej, i mitt fall har det visat sig att FOTON och framför allt VIDEO har en långt bättre effekt!

Jag har nog berättat om en klubbkamrat som av vänlighet???? (jag undrar än idag!!!!) gav mig några foton som hon hade tagit på mig och Décima på en dressyrtävling.

Maken till gräsliga kort har jag sällan skådat, jag personifierade till 150 % uttrycket ”sitta som en hösäck” kan man lugnt säga.

Klubbkamraten hann knappt vända ryggen till förrän jag rev itu korten i tusen bitar vilket med facit i hand var dumt; jag borde ha satt upp dom någonstans i stallet där jag kunde se dom varje gång det var dags för ett ridpass!

För ett tag sedan filmade Liv från stallet en av mina tävlingsritter och tydligen hade det gått för många år mellan de gräsliga korten och hennes videoupptagning för jag hade verkligen hunnit ”glömma bort mig” och satt och flaxade runt med benen under nästan hela travprogrammet på ett fullkomligt VIDRIGT vis.

Ja, det såg inte klokt ut men det goda som kom ur den filmen är att jag nu i alla fall ett tag framöver kommer att tänka på hur tusan jag sitter!

Kanske är det fler på vilka att se sig själv på film biter och därför tycker jag att ni ska lyda uppmaningen i rubriken.

Idag har ju var och varannan människa en videokamera, vissa till och med i mobilen, så det borde inte vara en omöjlighet.

Det är ju inte heller alla, som likt undertecknad kan skylla på att de rider i gryningen så vill ni bli förevigade på film kan det nog låta sig göras ganska lätt.

Och tänk vad trevligt om ni därigenom lyckas få en bättre sits, sitta snyggare och framför allt inte störa en stackars häst med ostadiga händer, flaxande ben eller ett evinnerligt skumpande i sadeln.

Inte nog med att mycket av detta ser FRUKTANSVÄRT fult ut, det kan faktiskt också skada hästen mer eller mindre i det långa loppet- tänk på det!

Konstig rubrik tänker kanske vissa av er men erfarenhetsmässigt vill jag nog påsta att vi alla till mans kan behöva en liten reminder om just detta.

Det är faktisk ytterst sällan som jag ser ryttare verkligen dressyr-ARBETA sina hästar i skritt utan många använder skritten som nästan enbart en PAUS i ridningen, en stund då hästen mer eller mindre förutsättningslöst får vila från arbete.

Antingen låter man hästen skritta (läs: vila) några gånger under ordinarie dressyrpass eller så skrittar man ett helt pass (oftast utomhus) och då till 90 % på långa tyglar.

Jag själv är mycket skyldig till ovanstående och blev nyligen rätt så beklämd då jag insåg att skritten för Archie numera är just inget annat än VAD HAN TROR ”en vila”.

Så fort jag börjar skritta lägger Archie av- det är för honom signalen ”nu kan du ta det lugnt” och det är jag själv som i mycket har bidragit till att han reagerar på detta vis.

När jag nu blivit varse detta problem- för jag ser det absolut som ett problem, om än inte av världsomstörtande dignitet, så kommer jag att ändra taktik och just börja ARBETA mer i skritt, det finns ju hur mycket som helst man kan göra som variation!

Igår pratade vi om konstiga termer i samband med hästens motion och idag ska vi titta på vilka ord vi använder när vi tex ska rengöra hästen och dess boning.

ROTVISKA används väl inte så ofta idag men man kan ju undra hur ordet över huvud taget har uppkommit? En rot som viskar?

Då är det lättare att förstå varför PIGGBORSTEN inte är en alert borste utan just en borste med piggar på.

STRYK-KAPPOR- är det långa jackor som bestraffar en?

Och en GJORD- vad är den gjord av?

En TJUGA lär kosta mer än en tjuga och SKOTT-KÄRRAN kan man väl använda till mer än att köra skott i?

Skånskans ”BÖR” (egentligen rullebör) bör man nog inte använda i andra delar av Sverige- de vet inte vad det är (det betyder just skottkärra).

Om en häst har fått MUGG så är det inget man kan dricka ur utan en ibland besvärlig hudsjukdom som man snarast vill bli av med.

Hästens KORS är ingen religiös symbol utan en kroppsdel liksom dess KAR-LED, det är inte en led längs med vilken man färdas!

Häromdagen slog det mig att vi ”hästmänniskor” verkligen har en många gånger mycket märklig terminologi och att många av de ord vi använder i hästsammanhang kan betyda något helt annat för ”normala” människor.
 
Jag kom på så många exempel att det kommer att bli två långa inlägg om detta och här kommer det första:
 
Om vi börjar med de ord vi använder när vi ska rida eller på annat sätt motionera våra älsklingar så kan man ju undra varför man tex säger töm-KÖRA och lin-LÖPA?
 
Det är ju varken så att man sitter och kör i en bil när man tömkör eller att man alltid löper när man linlöper- för det mesta står man snarare mer eller mindre stilla.
 
När instruktören ber oss att ”VOLTA” kan en medföljande åskådare bli rädd då denna ser framför sig hur tex en bil voltar men vi gör ju inte alls på samma vis, eller hur?
 
Huruvida hästen viker sig för skänkeln i en SKÄNKELVIKNING tål väl också att diskuteras och även termerna ÖPPNA och SLUTA ter sig säkert mycket märkliga för den oinvigde (”sluta med din sluta”).
 
När man rider i PASSAGE rider man (oftast) inte genom en smal öppning (passage) och ordet ”PASSAGERA” som en del ryttare använder undrar jag om det ens existerar annat än som ett ”hitte-på-ord” hos hästfolk? Passagera låter förresten som om man har någon passagerare med sig när man rider….
 
När man stannar hästen säger man att man gör HALT men när hästen ha ont i benet och går otaktmässigt med detsamma är den också halt?
 
När jag höll till inne på travet för lite mer än 20 år sedan använde man ordet ”TRÄCKA” när man menade att man ledde hästen vilket också ter sig konstigt eftersom ju träck är ett annat ord för bajs (”jag tror jag ska gå ut och bajsa min häst lite”.)

Ibland går jag in på TRADERA och kollar utbudet av hästsaker och nästan varje gång så tänker jag när jag tex ser någon som vill sälja en mankam eller en hovkrats

”kan det verkligen löna sig” och ”vem ids ha allt jobb för att sälja en sketen mankam för 2 kronor”.

Men när jag läser följande artikel i Sydsvenskan klarnar bilden. Så klart finns det pengar att tjäna:

”En skattesmäll på 176.000 kronor väntar två kvinnor som handlat på varuhuset Gekås i Ullared och sedan sålt varorna på auktionssajten Tradera.
Vinsten från deras affärer är inte deklarerad, därför krävs de nu på pengar, uppger Hallands Nyheter.
Främst är det kosmetika, barn och damkläder kvinnorna sålt.”

Min stallkamrat Liv (Aramis här på sidan) lämnade några intressanta synpunkter som svar på ett helt annat blogginlägg men jag tycker att de dels är värda ett eget inlägg och dels skulle jag vilja höra er syn på saken.

Själv håller jag med till punkt och pricka- gör ni? Dvs har ni gjort samma erfarenheter och reflektioner?

Så här skriver Liv att hon tycker att ridsporten har stagnerat (jag skulle kanske inte använda just det ordet men instämmer som sagt till 100 % i påståendena) och mina kommentarer är i fet, kursiv stil:

Stagnera i den bemärkelse att det:

– i princip är totalt omöjligt att hyra ut boxplatser (för många bra anläggningar? eller färre ryttare?)

Anledningen till detta tror jag är att det har vuxit upp stall, ridhus och ”anläggningar” som svampar de senaste åren.

Privatridhusen har också brett ut sig explosionsartat så att locka med ridhus idag förslår inte långt- man måste ha annat att ”komma med” också.

– verkar nästintill omöjligt att sälja hästar nu för tiden (vet hur många som helst som står med hästar de inte får sålda).

Jag känner absolut igen detta. Det KAN bero på att många säljare har en orealistisk uppfattning om sin hästs OBJEKTIVA förmåga och att de därför sätter priset därefter (läs: hästen är för dyr och därför vill ingen köpa den).

– nästan är tomt på de flesta tävlingar (arrangörer stryker efteranmälningsavgifter i hopp om att få fler anmälningar).

Jag förstår inte vad detta beror på men har gjort exakt samma erfarenheter.

– nästan ingen hör av sig på medryttarannonser (trots att bra hästar finnes och att det inte är fråga om någon större summa pengar)

Nu har jag inte annonserat efter en medryttare för egen del men jag vet att dessa inte alltid är helt lätta att finna.

– många ryttare verkar enbart ägna sig åt rena rama soffliggarfasoner (det vill säga man varken rider eller motionerar sin häst till någon reda).

Detta har jag ansett länge så det är inget nytt enligt mig. Sedan tror jag inte att hästen mår dåligt av att inte bli riden på (om den får utevistelse genom att gå i hage många timmar) men man kan inte heller förvänta sig resultat på träningar/ tävlingar om man ”hattar” med sin ridning och inte har någon form av seriös plan.

Kanske har dagens människor så mycket annat i sina liv att de helt enkelt inte hinner/ prioriterar sin häst/ ridning 7 dagar i veckan?

Idag fick jag en trevlig kommentar från ”Filippa” som skriver att hon sitter och läser igenom min blogg från början (då har hon att göra eftersom det vid det här laget har blivit över 1600 inlägg).
 
Filippa kommenterade ett inlägg som jag gjorde för snart 2 år sedan och detta fick mig att gå tillbaka och läsa det.
 
När jag läser gamla inlägg händer det då och då att jag tänker ”nämen, usch…är det verkligen JAG som har skrivit detta eller är det Birgitta 7 år som har varit framme och kladdat”.
 
Men just detta inlägget tycker jag faktiskt var så bra och framför allt SANT att det tåler att läsas om, så även om eget beröm luktar illa så får ni finna er i att jag publicerar det än en gång:     
 
När jag var yngre, framför allt i tonåren, var det mesta i livet mycket mer ”svart eller vitt” för min del. Inga mellanlägen utan antingen var det si eller så. Punkt slut.

Som många före mig har lärt sig genom årens gång och den erfarenhet man förhoppningsvis förvärvar under tiden är det sällan så i verkliga livet som tvärtom kan innehålla hur många gråskalor som helst.

Fast trots att livet som sagt sällan är svart eller vitt så skulle jag ändå vilja hävda att vissa saker är, om inte till 100% sanna så i alla fall nära på. DET har jag lärt mig i både privat och yrkeslivet:

1. Om något VERKAR konstigt (eller fel, misstänkt, för bra för att vara sant osv) så ÄR det också oftast konstigt. Sedan kanske man inte alltid kan sätta fingret på exakt vad det är som är konstigt eller på vilket sätt det är konstigt men man SKA LITA PÅ SIN MAGKÄNSLA. Man blir ytterst sällan lurad (av den i alla fall).

2. Om man en gång SERIÖST har tänkt en tanke om någon form av större förändring så kommer man att genomföra den också. Det är inte alltid man gör det på en gång, vissa är mer svårstartade än andra men förändringen kommer, trust me! Det kan handla om att byta jobb, avsluta en relation, flytta eller utbilda sig.

3. En lögn kommer ALLTID fram. Precis som i exemplet ovan kan det ta flera år (eller knappt ens en dag) men det slår sällan eller aldrig fel vilket, om inte annat är ETT skäl till att man aldrig ska ljuga eller ”hilla in sig” i halvsanningar.

4. LIVET ÄR ORÄTTVIST! Jag hör ofta bland mina klienter att ”det är orättvist”. Och i stället för att komma med någon halvhjärtad och krystad förklaring kring ”whatever” så säger jag som det är; livet ÄR orättvist och det är något som man inte alltid kan påverka. Varför hymla?

Så klart finns det MASSOR av saker som man KAN påverka men också sådant som ingen styr över.

Varför kan vissa människor som är sååå barnkära inte få barn? Varför får någon som aldrig sett åt en cigarett lungcancer medan vissa storrökare är kärnfriska? Osv osv.

Om vi ska gå över till MINA sanningar vad gäller hästar så har jag framför allt två (som egentligen är två sidor av samma mynt skulle man kanske kunna säga):

1. En frisk häst ÄTER. Har man en häst som krånglar med maten (vanligt stråfoder och havre tex) så är det för mig ett tecken på att NÅGOT är ”fel”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en FYSISK åkomma, det kan också var otrivsel, stress, överansträngning eller dylikt men en fullt frisk och psykiskt tillfreds häst VILL äta.

2. En arg häst mår inte bra. Hästar är av naturen inte arga eller aggressiva och om ens häst börjar uppvisa ett sådant beteende i största allmänhet är detta i mina ögon också ett tecken på att något inte står rätt till. Åter igen kan det handla om både fysiska och psykiska (eller bägge delarna) orsaker men som sagt; en sund häst är inte arg i allmänhet.

Ha ha…när jag tänker efter så kan ovanstående även appliceras på MÄNNISKOR (och hundar)!