En sak som jag har noterat under flera av vårens dressyrtävlingar, och inte bara i klasser jag själv ridit utan i både lägre (LC, LB) och högre (MSV) dito är att det tycks mycket vanligare idag att ekipages slutprocent stannar vid ynkliga 56-57 % och däromkring och jag har också sett de som ridit på till och med under 50 %.
 
I helgen såg jag en klass (LC) där 17 av 22 ekipage (dvs i princip hela klassen)  red på 60 %  och därunder samt en klass (LB) där 6 av 12 ekipage (dvs hälften) red på 59 % eller mindre.
 
När jag tävlade för lite drygt 2 veckor såg det ut så här:
 
MSVA:1- 6 ekipage av 8 hade 60 % eller mindre
 
MSVB:4- 4 ekipage av 7 hade 60% eller mindre
 
LA:6- 8 ekipage av 20 hade 59 % eller mindre
 
LA:4- 12 ekipage av 24 hade 60 % eller mindre
 
I just dessa exempel är det ju så att i princip halva klassen inte uppnår godkända procent och jag ställer mig nu frågorna:
 
Är det en slump att jag ”råkat ut” för just så exeptionella klasser?
 
Dömer domarna idag hårdare och vågar använda sig mer av hela skalan?
 
Rider de som vågar sig ut på tävlingsbanorna idag mycket sämre än för några/ något år sedan och borde de egentligen inte starta?
 
Jag kan inte minnas att det var så här illa för x antal år sedan men det är kanske minnet som sviker eller så lade jag inte märke till folks resultat på samma vis då?
 
Jag vet ju att jag förr tyckte att om man red på typ 55- 57 % så var det super-duperpinsamt för det hände så sällan NÅGON men idag är det mycket mer vardagsmat även om jag personligen tyckt att det varit hemskt det fåtal gånger det hänt mig.
 
Sedan vidhåller jag att det är den inbördes placeringen som betyder MEST för mig, jag vinner hellre på 61 % än är oplacerad på 65 % men det är så klart mycket roligare att få lite högre siffror än att känna att i princip ingenting av det man gjort inne på banan ens är att betrakta som godkänt, i alla fall i DEN domarens ögon.      

Man talar ju ofta om (dagens) moderna hästar i jämförelse med de tyngre, inte så smidiga och ”elektriska” hästar man hade ”förr” men det slog mig igår att jag aldrig hört talas om ”moderna underlag”.

Men det är precis vad jag tycker att vi har fått sedan jag köpte min första häst för lite mer än 20 år sedan- fler och fler ridhus och utebanor med bättre, luftigare och lättare underlag till skillnad från de många gånger tungridna potatisåkrar jag tvingades baxa runt Heron i.

När jag besökte ett annat ridhus än vårt nyligen slog det mig att det är sällan man ser just den mörka, tunga grus jag såg där och det är jag faktiskt mycket tacksam över.

Just min första häst Heron påverkades otroligt i sin gång av bra vs dåliga underlag och jag hade ofta bekymmer på tävlingsplatser med vad som kändes som åkerjord som han inte orkade gå i.

Sedan dess skulle jag lista just ”ridhusbotten” som det viktigaste vid mitt val av stallplats även om det så klart finns mycket annat som OCKSÅ är viktigt.

Men mycket kan man själv påverka- är tex fodret som tillhandahålls dåligt kan man köpa bättre själv men vad gör man med en oridbar ridhusbotten? Då hjälper det inte hur stort och luxuöst ridhuset är i övrigt.

Men som sagt, jag tycker det blir allt mer vanligt med mycket fina underlag och det tackar säkert om inte annat våra hästar för.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; som hästägare kan man inte bo bättre än i Skåne.
 
Här finns banne mig ALLT eller i alla fall det mesta som har den minsta anknytning till just hästar och jag vet inte hur många gånger jag varit såååå tacksam över detta.
 
Som en ytterlighet och jämförande exempel har jag en vän som bor i Norrland och allting verkar otroligt mycket omständligare och jobbigare där oavsett om det gäller veterinärbesök (man kör inte 60 mil för att buköppna en kolikhäst), sadelutprovningar, tillgång till tränare eller vad det än må gälla.
 
Själv kan jag mer eller mindre vraka bland veterinärer, kliniker, hästaffärer, tränare, massörer- ja det mesta!
 
Jag skulle kunna skriva en bok om alla de gånger jag konstaterat att just det jag behöver finns mer eller mindre ”hemmavid” och idag tänkte jag berätta om det senaste exemplet.
 
Som ni kunde läsa på bloggen igår har min Amerigo-sadel börjat knarra (kan som ett sidospår berätta att generalagenten för just Amerigo bodde bara några mil ifrån mig på den tiden denna sadel köptes- ännu ett exempel på ”närhet till allt”).
 
Jag hann inte mer än publicera inlägget förrän jag fick ett eminent svar från en läsare som genast skingrade dimmorna kring VARFÖR sadeln knarrade, dvs vad det beror på.
 
Läsaren rådde mig att kontakta den sadelmakare som Amerigo själva hänvisar till och gissa var han bor? Ungefär 3 mil från ”mitt” stall!
 
Så lunchrasten idag har ägnats åt att boka tid med denne man och tack vare hans känsla för service (ingen självklarhet bland yrkesfolk idag tyvärr) så är jag välkommen att komma och visa sadeln redan IDAG, dvs mindre än 24 timmar efter att jag beklagat mig på nätet.
 
Nu är ju historien inte slut här- den kommer ni absolut att få följa på bloggen men så här långt älskar jag som rubriken säger både Skåne och Internet!

Med anledning av att jag då och då publicerar en hel del annonser från framför allt Blocket på bloggen fick jag igår frågan från en läsare hur jag har TID och framför allt VARFÖR jag läser så mycket annonser.

Och om det är vad ni som läsare tror, dvs att jag går med Iphonen klistrad i näven och kollar annonser dygnet runt 🙂 så måste jag göra er besvikna!

Visst har jag i perioder kollat på Blocket ganska intensivt, både när jag letade hundbur till Soya och hoppsadel till Archie tex men faktum är att de flesta annonser som ni ser på bloggen kommer från läsare som skickat mig dessa länkar.

Tydligen tycker många att det är ganska kul med mina ”Speciella annonser” och jag får en hel del tips som sagt.

En gång var det så otroligt att två läsare oberoende av varandra hade skickat samma länk!

Sedan är det inte så att jag publicerar alla tips på annonser, JAG måste tycka att de passar och har någon form av anknytning till sådant jag brukar skriva om.

Men jag är väldigt tacksam över era bidrag så bara fortsätt att skicka in:)!

Igår kunde jag till min förskräckelse konstatera att det var mörkt ute när jag steg upp! Riktigt mörkt dessutom!

Och inte nog med det- det regnade nästan hela dagen!

Det är alltså bara att inse att vi går mot höst med stormsteg och jag som saknade våren så mycket och knappt tyckte att jag hann njuta av sommaren är inte glad.

Snart kommer vinterpälsen som ett brev på posten och den enda fördelen med den är att Archie förhoppningsvis åter blir så där svart och snygg som jag vill ha honom.

Den mycket lustiga färg han har på kroppen nu- någon slags strimmig kombination av ljusbrun, guldig och vanlig brun färg ser faktiskt inte annat än märklig ut och den slipper jag gärna.

Annars vet jag inte vad man annars ska se fram emot när dagarna bara blir kortare och kallare?

Att vi ska få några nya inackorderingar på anläggningen kan förhoppningsvis bli spännande och att det finns lite fler tävlingar att välja på än under sommaren är glädjande men annars ser neggo-Birgitta mest ”minus” framför sig.

Värst för min egen del är just mörkret och kylan, min stalltid blir kortare och kortare ju längre in på året vi kommer av den enkla anledningen att jag så ofta fryser och vill hem till värmen.

Det har varit skönt att slippa täcken i några månader men det börjar väl snart bli dags att plocka fram dom också- Archie har redan ”provstått” med sitt regntäcke någon dag här och där då det regnat som mest intensivt på sista tiden.

Om ni skönjer ett visst missmod så är det för att jag känner så just nu men om Gud är god (sa ateisten) så får vi förhoppningsvis en varm och oregnig höst som gör att man kan rida länge på utebanan (sa ridhusälskaren) och stubbåkrarna (sa uteridnings-undvikaren) och om inte annat slippa de av svett dyngsura ridpassen där man kunnat vrida ur både sig själv och hästen som våta trasor efteråt.

Bara vi slipper vrida ur oss på grund av regn tror jag att jag kommer att vara tacksam, gapar man inte efter för mycket blir man förhoppningsvis bönhörd och nöjd!

I början av veckan fick ni tips om hur man letar stall, vad man ska tänka på innan man flyttar och hur man lämpligen beter sig när man har gjort det (flyttat alltså).

En bloggläsare tipsade mig om att jag också kunde skriva några rader om vad man kan tänka på när man flyttar ifrån ett stall, av vilken anledning det än må vara.

Och ja, även i detta ämne har jag en åsikt (så klart), sedan om ni håller med mig eller inte är upp till er.

Personligen anser jag att man vid både stallbyte eller för den delen byte av tex arbetsplats bör försöka att ”sköta detta snyggt”.

Även om man slutar jobbet/ byter stall för att man inte trivs så bör man försöka uthärda den sista tiden och uppföra sig alltigenom korrekt- man vet aldrig när motsatsen annars kan komma tillbaka och bita en i rumpan.

En dag behöver man kanske referenser från sitt förra arbete (mycket vanligt faktiskt) och då kanske det inte var så smart att bete sig mindre trevligt den sista tiden på jobbet.

Minns en arbetskamrat som sa upp sig (till mångas lycka) för några år sedan.

Personen hade knappt hunnit skriva på papperna förrän det kom omogna kommentarer på Facebook i stil med ”gud så skönt- bara 19 dagar kvar” ”snart slipper jag dom” och annat i samma osmakliga stil.

I den personens fall hade jag nog inte ens brytt mig om att begära referenser- tror inte de hade kunnat användas till att FÅ ett jobb i alla fall :)!

Även när jag stod på ridskolan hände det att hästägare, så fort de skulle byta stall började snacka såååå mycket skit om ridskolan, som det då var alla fel i världen på, för att något år senare ringa och vilja ha stallplats igen! Gissa om det gick bra:)?

Nej som sagt, sköt flytten snyggt, var trevlig ”in i det sista” och börja inte plötsligt bryta mot regler eller bete dig allmänt illa bara för att du ska flytta.

Om du flyttar pga otrivsel och du är en MOGEN människa förmögen till konstruktivt tänkande: rannsaka dig själv och fundera över om du SJÄLV kanske haft någon del i att du inte trivts.

En stor fördel med en flytt är då att du kan ge dig själv möjligheten till en nystart: att börja om på nytt bland folk som inte känner dig och där du inte har med dig ett trist bagage!

Ni som har följt bloggen länge vet säkert vilken glädje och nytta jag haft av Lina- Archies fd hästskötare.

Lina började hjälpa mig redan på Decimas tid och var trots sin då ringa ålder (13) en pålitlig klippa när jag behövde hjälp.

Vi har under de år (ca 6) som passerat sedan dess varit med om mycket tillsammans, både jättetrevliga upplevelser och sådant som vi båda gärna hade sluppit men så är ju livet- både glädje och sorg.

Lina var med på kvalitets, på Archies första tävlingar och många därefter, hon har följt med på träningar och till veterinärbesök.

Innan jag köpte min välfotograferande I-phone var det Lina som stod för merparten av alla kort på bloggen och vad gäller de filmer som finns från träningar och tävlingar är väl Lina i princip ”mamma” till allihop.

När Archie flyttade från ridskolan skildes våra vägar delvis, vi har fortfarande träffats då och då men inte flera gånger i veckan som förr.

För några veckor sedan frågade Lina om jag visste någon som behövde medryttare och jag lovade att förhöra mig i stallet även om jag på rak arm inte visste någon som behövde avlastning.

Otroligt nog hann jag dock inte mer än fråga de första två tjejerna jag mötte i stallet ”vet ni någon som behöver medry…”, ja längre hann jag inte innan den ena utbrast ”JAG”.

För att göra en lång historia kort blir det förhoppningsvis så att Lina kommer att bli medryttare på en av anläggningens hästar om ungefär en månad.

Allting är inte 100 % spikat ännu, ytterligare provridning ska ske, men jag hoppas (delvis av egoistiska skäl he he) att Lina och hästägaren kommer överens :)!