På en annan blogg, http://aramise.bloggagratis.se/, har vi nyligen haft en liten diskussion kring vilket som är att föredra, den genom rollkür ihopdragna hästen eller den som går med halsen som ett kvastskaft som min stallkamrat Liv benämner det (stjärnkikaren).

En skibent hävdade att (citat) ” det är mycket skonsammare för hästen att gå med huvudet rakt upp och med sänkt rygg än att gå i en ihopdragen form utan eftergift och ryggverksamhet”.

Huruvida skribenten har några vetenskapliga belägg för sitt påstående vet jag inte men själv vill jag nog påstå motsatsen, dvs att det är den ”ihopdragna” hästen som har det ”bättre”, i alla fall om vi pratar om att hästen samtidigt ska ha en ryttare på ryggen.

Vid longering eller tömkörning kanske ”huvudet rakt upp” inte påverkar hästen särskilt negativt men med även en människa på ryggen vill jag hävda att det gör stor skillnad.

Som många av er vet har jag stått uppstallad på en ridskola i många år (över 20) och har haft ”förmånen” (hmmmm) att följa väldigt många lektionsryttare under denna tid.

Varje gång en lektionshäst skulle köpas in har jag lite raljerande sagt: ”se till att köpa en tillbockad” och med detta menat att det är långt bättre att i ryttar-utbildningssyfte köpa en häst som har lätt för att gå i form eller också bakom lodplan hellre än en som hela tiden stretar emot och söker sig uppåt likt ett teleskop.

Vissa hästar går ju av sig själva i en lite rollkür-aktig form, släpper bettet och biter sig själv i bringan nästan men jag vill mycket hellre sätta en lektionsryttare på en sådan häst än på stjärnkikaren.

Efter att ha studerat den oerfarna ryttaren i många år kan jag konstatera att hästar som stretat uppåt à la kvastskaft oftast blir mycket obekväma att sitta på.

Ryttaren sitter i de värsta fallen och studsar hårt på hästens rygg, flaxar med benen, klamrar sig fast med hjälp av sporrar om sådana finns, håller balansen i tyglarna osv osv.

Ju värre obalans ryttaren hamnar i desto obekvämare blir hästen att sitta på för den försöker värja sig mot det obehagliga på ryggen och så är den onda cirkeln i full gång.

Många av dessa ryttare vill ju dessutom gärna få hästen att gå i form så som de har förstått att hästar ska gå och att försöka uppnå detta samtidigt som man knappt kan hålla sig kvar i sadeln är/ blir näst intill omöjligt.

Visst är inte heller ”bring-bitaren” den optimala hästen att rida på och givetvis förordar jag inte att man ska rida på detta vis men i ärlighetens namn är en sådan häst långt bekvämare för den oerfarna ryttaren att sitta på.

Och kan man sitta ordentligt så kan man också inverka lättare och så blir det en god cirkel av det hela i stället.

För att undvika onödiga missförstånd så handlar alltså detta inlägg inte om att jag tycker att det är bra att rida rollkür eller att jag rekommenderar folk i gemen att sitta och dra ihop sina hästar, nej- det enda jag ville belysa är att jag tror att hästen i valet mellan pest och kolera föredrar (om man nu kan använda ordet föredra om något negativt) att vara ihopdragen framför att springa med huvudet i vädret, helt enkelt därför att det för ryttaren är lättare att rida då/så.

Vad tror/ tycker ni?

Även om jag, på grund av den nästan helt insnöade våren inte riktigt har fattat att det faktiskt är sommar ”för fullt” så märks det på olika internetforum och bloggar.

Det börjar råda stiljte helt enkelt- ett vanligt fenomen då vädret och långa semestrar gör att folk har annat för sig än att både skriva och läsa på nätet.

Själv ska jag inte ha semester förrän vecka 29- dvs det är ett bra tag tills dess.

Huruvida även min inspiration kommer att tryta då eller redan innan dess återstår att se…..

Glöm inte att kommentera- det håller bloggen mer levande tycker jag och ger mig dessutom ofta inspiration till nya inlägg.

Förra året berättade jag för er hur en fd lektionsponny från vår ridskola, som sedermera köptes och travtränades av två systrar skördar stora framgångar på ponnytravbanorna i Danmark sedan flera år tillbaka.

Ponnyn, Djingis Khan, har hunnit bli 23 år gammal men vann igår Danska Mästerskapet i monte’!

Som sagt; gammal är äldst!

Grattis Djingis!

Föregående inlägg om hundkapptävlingen fick mig att fundera över begreppet ”den svenska avundsjukan”.

Är detta just ett SVENSKT fenomen eller ett allmänmänskligt sådant?

Ligger det i människans natur att inte unna andra framgång?

Och ”Jantelagen” – är den också något typiskt svenskt?

Trots att jag inte kan minnas att jag någonsin fått det itutat mig kände jag redan som liten att det var fult att förhäva sig.

Jag var en extremt duktig elev som i princip hade alla rätt på alla prov i alla ämnen på både högstadiet och gymnasiet men jag visade aldrig min enorma lycka över mina framgångar UTÅT.

Ibland gick jag så långt i min försiktiga glädje att klasskamrater ifrågasatte om jag inte var nöjd.
Det var jag så klart men på något sätt kändes det opassande att visa det.

Nej, man ska inte tro att man är något (även om man är hur duktig som helst), eller?

När jag köpte min andra häst Heron fick jag verkligen känna på missunnsamhetens vindar.

Heron var köpt för en spottstyver (30.000) om man jämförde med många av våra konkurrenters hästar och det var tydligt svårt för många att smälta.

Kom man hem från en tävling och det hade gått dåligt sa vissa ”det var ju tråkigt” samtidigt som de såg ut som om de vunnit högsta vinsten och de ville GÄRNA diskutera ritten.

Hade det gått bra var de inte lika intresserade och orden ”grattis” kom ur munnar som såg ut som om de hade tuggat citroner hela dagen.

Än idag märker jag ofta liknande beteende hos ”folk” även om det inte alltid är lika utstuderat.

För vissa tar det emot att gratulera andra-så är det bara.

Men om det som sagt är typiskt svenskt vet jag inte- vad tror ni?

Varje gång något händer med mina djur brukar jag efterfråga ett hållfast rep :-)!

Även denna gången tror jag dock att jag inte kommer att behöva det!

Ni får en GLAD rapport i eftermiddag!

Ibland när jag börjar läsa en blogg som har funnits ett tag så kan jag ha svårt att ”orientera” mig. Diverse namn nämns med en självklarhet men det går inte riktigt att av inlägget utläsa vem personen/ hästen är eller på vilket sätt den är ihopkopplad med bloggskribenten.

Jag slänger mig själv med namn osv lite ”hit och dit” ibland och därför tänkte jag idag göra en lååååång presentation för mina eventuella nya bloggläsare; så att ni är till fullo uppdaterade:

Menelli– min första häst, ett fuxsto efter Ambassadeur som jag köpte 6 år gammal och ägde i ca 1½ år. Slaktades pga skelettförändringar båda fram. Vi hann tävla en del lätta klasser i både hoppning och dressyr.

Heron- min andra häst, en mörkbrun valack efter Flyinge Herkules som jag köpte när han var 4 år gammal och precis inriden. Heron slaktades 13 år gammal pga skelettförändringar i hovlederna fram (några av hans syskon drabbades också av samma sak, dock ej i hovlederna och gick samma öde till mötes). Med Heron tävlade jag otroligt intensivt och vi hade placeringar i både MSV B hoppning och dressyr samt gjorde några starter (knappt 10 om jag minns rätt) i S:t Georges.

Décima- min tredje häst, ett fuxsto efter Zephyr som jag köpte av Zephyrs ägare när hon var 3 år gammal. Décima hade många helsyskon hos samma uppfödare vilket var lite kul. Décima sålde jag när hon var 11 år gammal pga tungproblem, dvs jag tyckte inte att det gick att tävla framgångsrikt i medelsvår dressyr med en häst som alltsom oftast sprang med tungan utanför munnen (vilket hon började med i unga år). Décima tävlade hoppning upp till 1 meter och dressyr upp till MSV där hon fick ett fåtal placeringar. Upp till denna nivå blev det ca 50 placeringar, mest i LA.
Décima dog i kolik ca 1½ år efter att jag hade sålt henne.

Arcimboldo (Archie)- min fjärde och nuvarande häst som jag köpte när han var 3 år gammal och nyss inriden. Archie är efter Akribori och tyvärr sin mammas enda avkomma (hon dog innan han ens var inriden). Archie tävlar bara i dressyr och har hitills, 7 år gammal skrapat ihop 35 placeringar. Sedan förra året tävlar vi bara LA och det går både upp och ner :=).

Per-Mobile Zingy Beauty– min och makens 2 åriga whippettik som vi köpte när hon var 1 år gammal. Uppfödarna kunde verkligen inte ha döpte henne till ett mer passande namn- annars en ovanlighet i whippetvärlden om ni frågar mig. Exempelvis heter en av Soyas pojkvänner ”Singin´ in the rain” och inte tusan ser han ut som att han sjunger i regnet…
Zingy Beauty kallas för övrigt aldrig just detta annat än i officeiella sammanhang utan ”hette” Soya när vi köpte henne. Soya är också det namn hon lyssnar till även om jag, som har en knäpp ovana att döpa om alla djur, även kallar henne PIPPI, MIMMI, MISHI eller KICKI.
I stallet kallar en av ungdomarna henne för KITTY (efter Hello Kitty) och det är helt ok men när en av mina klienter tyckte att hon kunde kallas…..DRUTTEN…fick det räcka :=)!
Soya är min och makens bästa köp all times och vi älskar henne vanvettigt.

Maken– ja, det är min man det, en karl som jag nu har varit tillsammans med i 8 år. Arbetar som säljare och är fullständigt ointresserad av hästar :=) men desto mer av flyghistoria och allt som hör där till.

Ebba– är min tränare Ebba von Essen som huserar på en jättefin anläggning vid Hviderups Gods mellan Eslöv och Flyinge. Till Ebba åker jag 1-2 gånger i veckan för att träna och/eller för att hon ska rida (utbilda) Archie åt mig.

Birgitta 12 år– är mitt alter ego. Bebis-Birgitta är den som säger och gör alla de barnsliga saker som den mogna Birgitta aldrig skulle nedlåta sig till.

”Gamla stallet”/ ridskolan– är Malmö Civila Ryttareförening där jag började rida 15 år gammal och där jag stått uppstallad med alla hästarna tills i oktober förra året.
Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett stall där jag trivdes bättre än på MCR men otroligt nog gjorde jag det- därav flytten.
Jag tävlar fortfarande för klubben och har inga planer på något annat.

”Nya stallet”/ ”mitt” stall– är Grevie Hästcenter, beläget i hålan Grevie strax utanför Staffanstorp som i sin tur ligger strax utanför Malmö.
På anläggningen finns 2 stall- ett litet med 7 boxar där jag har Archie och ett större med 17 boxar och fullservice. Vi har även ett 20x 60 ridhus och en gruspaddock där vi kan rida och snart kommer vi också att få en gräsbana.
I mitt stall står som sagt 7 hästar:
Tage– (smeknamn) som jag av misstag ibland kallar Ture efter en lektionshäst från MCR (inte för att de är det minsta lika men namnen är lika tycker jag). Tage är ett halvblod.
Lady/ Lajdan- (smeknamn)- också halvblod
Desly– c eller d-ponny (osäker)
Tulle-(smeknamn), d-ponny
Rocky-d-ponny som ägs av My, tjejen som kallar Soya för Kitty och jag kallar i min tur Rocky för Rocks.
Bröta- ett kallblod som jag ofta ”passar” när ägaren är bortrest. Kallas av mig för Brötchen (det lilla brödet på tyska- inte för att hon är det minsta lik ett bröd).
Arch(ie)- som inte behöver någon ytterligare presentation :=).

Bloggkollegor/ konkurrenter– är Liv som står i det andra stallet med hästarna Aramis och Rigoletto och Renée (Mys mamma).
Livs blogg hitar ni här:http://www.aramise.bloggagratis.se/
och Renées här: http://www.trumsamumma.blogspot.com/

Stallägarna– är ett gift par i 60-års åldern och deras 30 åriga dotter som är c-tränare i hoppning.

Lena och Birk– Lena är Birks ägare och Birk är den d-ponny som Archie kamperade ihop med under den största delen av sin tid på ridskolan. Hästarna gick i samma hage och var även på somarkollo 2 år i rad tillsammans. Numera träffas de då jag kör till ridskolan med Archie för att Lena och jag ska rida ut tillsammans.

Sally- en snart 14 årig flicka som jag har känt sedan hon var bebis :=). Sally hade också sin ponny på ridskolan men har flyttat liksom jag fast till motsatta delen från Malmö. Sally hade tidigare c-ponnyn Mulle (egentligen Timon) men har nu bytt upp sig till en d-ponny som kallas Gunnar (DET smeknamnet är dock inte jag mamma till).
Sally tävlar i hoppning och tränar dressyr för undertecknad 1 gång i veckan.

Jobbet- finns på Boendeenheten i stadsdelen Södra Innerstaden i Malmö där jag arbetar som socionom med tillsyn i lägenheter. Boendenheten förfogar över ca 300 lägenheter varav jag har ansvar för ca 75 och det är mitt arbete att se till så att de som hyr lägenheterna av oss sköter dessa. Jag hjälper även de boende med olika sociala frågor och försöker stötta och slussa dom rätt vid olika problem. Ett underbart arbete som är både omväxlande och givande.

Hemmet– är ett hus från början av 1900-talet där maken och jag bor sedan 7 år tillbaka. Huset ligger strax utanför Staffanstorp och vi bodde innan dess i Malmö i var sin lägenhet.

Så där jag…nu tror jag att jag har fått med det mesta om det och dom som brukar omnämnas i bloggen- har jag missat något får ni fråga :=)!

Givetvis en omöjlig fråga att svara på generellt– det beror väl på vem man frågar osv men jag undrar ändå….

För ett tag sedan undrade en blogg-kollega varför det (enligt henne) var så få anmälda till olika regionala LA-klasser som hon hade tittat på.

En teori som framlades var att en majoritet föredrar att rida lokalt eftersom den licensen är mycket billigare.

På tävlingen i helgen hörde jag också några diskutera att det var ovanligt lite anmälningar till dressyrtävlingar över lag och när jag tänker till och tittar efter så stämmer det nog.

Frågan är vad detta beror på?

Jag kan ju inte tänka mig att antalet ryttare som tycker om dressyr har minskat bara så där så det är nog ingen förklaring.

Kan det vara så enkelt att ”folk” tycker att det är för dyrt?

Jag vet inte om det är så eftersom jag själv aldrig reflekterar över vad en tävling kostar- jag bara skickar in anmälan typ.

Om klassen sedan kostar 120 eller 140 kronor är mer eller mindre egalt men alla kanske inte tänker så?

Hur prispengarna idag står i proportion till anmälningsavgiften har jag heller ingen aning om.

Dels har man aldrig under minda mer än 20 års tävlande kunnat ”tjäna” något på att tävla på min nivå och dels tävlar jag numera oftast på lokal nivå där det inte finns några prispengar alls.

Vad tror/ tycker ni? Är det för dyrt att tävla och är det kanske därför startfälten minskar? Eller ni kanske inte alls upplever att startfälten minskar?