På ridskolan i Malmö har vi alltid haft ypperliga uteridningsmöjligheter året runt och även om det på hösten finns en del stubbåkrar har i alla fall jag aldrig sett något behov eller haft någon önskan att rida på dessa eftersom det som sagt finns så oändligt mycket annat (gräsbevuxna fält, Jägersros träningsbanor, grusvägar osv) att rida på.

Kring nya stallet är uteridningsalternativen inte lika omfattande, framför allt nu innan jag har bekantat mig med alla omgivningar (jag rider mest på de vägar där jag annars vanligtvis brukade promenera med Soya innan jag bytte stall).

Något som det för närvarande finns otroligt gott om förutom grusvägarna, som är helt ok att rida på i alla gångarter, är just stubbåkrar och igår premiärred jag på flera av dessa enorma ytor.

Kunde snabbt konstatera att underlaget för tillfället var utmärkt med lagom svikt och upptäckte dessutom något som var minst lika bra; om man rider i ”fållorna” på stubbåkrarna har man alla möjligheter i världen att verkligen kunna hålla sig på ett spikrakt spår med automatik.

Vill man rida öppna, sluta, skänkelvikning eller vad som helst för den delen kan man bara låtsas att man rider utmed en långsida i ridhuset, fast stubbåkern då råkar motsvara världens största ridhus :=)!

Ett utmärkt sätt att verkligen kontrollera att hästen ”håller linjen” även då man tex byter galopp eller vad man nu vill hitta på.

Soya för sin del höll inga linjer, inte som jag kunde utröna i alla fall, utan sprang mest omkring och såg glad ut och även Archie tog för ovanlighetens skull några skutt då hon kom farande i hans riktning. Vanligtvis verkar han inte ens notera att hon är närvarande vid våra uteritter men bitande kyla, gnistrande sol och dessa jätteytor att springa omkring på gjorde även min vanligtvis timide gosse lite laddad :=).

Ser idag att det finns flera annonser på rejäla klippmaskiner på Blocket för under 2000:–.

Om man är i behov av extra fickpengar kan jag absolut rekommendera inköp av en klippmaskin som man sedan kan klippa både den egna och andras hästar med.

Man behöver ju inte klippa vilka knäppskallar som helst utan bara normala, snälla djur och har då möjlighet att tämligen snabbt tjäna in vad saxen kostat och få lite fickpengar därutöver.

Många tror att det är svårt att klippa en häst men så länge man inte ger sig på några komplicerade mönster utan helklipper så är det faktiskt hur lätt som helst. Det är bara att klippa mot hårens riktning och köra med saxen tills allt hår är borta :=).

En nackdel är väl att de stora klippmaskinerna med vilka man kan helklippa en stor häst på 1 timme om man är van är ganska tunga att stå och hålla en längre stund och att i alla fall jag kan få lite ont i ryggen om jag står böjd länge under framför allt mindre hästar (ponnys) men det är ändå ett tämligen enkelt sätt att tjäna lite extra pengar på om man har lite tålamod.

Själv har jag nog ”för-klippt” mig efter många års klippande av allt från statyer till riktiga monster så numera orkar jag knappt ens klippa min egen extremt snälla häst men som sagt; behöver man pengar så kan det väl vara värt att offra lite tid.

Dessutom slipper man SJÄLV anlita någon som klipper ens egen häst (om man köper en sax) och sparar både pengar och kan klippa hästen när och hur ofta man känner för.

Eftersom jag ofta rider på för många minst sagt udda tider (väldigt tidiga morgnar) kan det ibland ta veckor innan jag träffar vissa hästägare i stallet.

I nya stallet hade jag dock turen att träffa en av hästägarna redan efter någon dag och vi började diskutera det här med hagutsläpp eftersom det var ganska dåligt väder ute och jag misstänkte att jag kanske var den enda som ville ha ut hästen trots det.

Men det visade sig glädjande nog att denna hästägare hade exakt samma åsikt i frågan som jag, dvs ”ut i alla väder så länge det inte inte riskerar att bli farligt”.

Och det var ju skönt och glädjande för jag minns hur det var de första åren som privathästägare på ridskolan.

Nästan ingen ville släppa ut sin häst om det kom 1 regndroppe, en halv vindpust, 3 snöflingor eller solen råkade skina i mer än 5 minuter och jag hade ett fasligt bry med att övertyga folk om att ”trotsa vädrets makter” så att MIN häst kunde få sällskap (Heron lyckades jag aldrig lära att gå helt ensam i hagen, han sprang som en idiot och hoppade också över staketet om han inte hade i vart fall någon häst i hagen bredvid som han kunde se).

Idag finns inte alls de problemen på ridskolan och hästägarna förstår att hästarna inte är gjorda av sockervadd och därför kommer att smälta bort vid minsta nederbörd.

Tyvärr vet jag att det fortfarande både här och där finns folk med en väldigt konstig inställning till hagutsläpp och deras resonemang blir dessutom nästan alltid en självppfyllande profetia.

Först vägrar de att släppa ut hästen på en evighet, skyllande på att hästen inte klarar av att gå i hagen för att den springer, hoppar över staketet, skadar sig osv och sedan efter att ha hållit hästen inspärrad i boxen i en evighet (veckor eller till och med månader) så ger de med sig en en dag och släpper ut hästen som då givetvis både skenar runt som en galning, hoppar över staketet och skadar sig.

Inget konstigt alls i min värld och exakt samma fenomen har jag sett massor av gånger hos hundägare som alltid går med hunden i koppel.

Den dagen de vågar släppa lös hunden kan man ge sig f..n på att den sticker och inte vill låta sig fångas och ägaren blir då så klart livrädd och tänker ”ALDRIG MER”, precis som den som släppt ut hästen och fått den skadad då den seglade över staketet.

Jag är fullt medveten om att det finns både hundar och hästar som man verkligen inte bör släppa lösa hur som helst men är lika övertygad om att det GÅR att lära de flesta hundar att springa lösa och hästar att gå lugnt i hagen.

Men man måste så klart ge det tid, arbeta metodiskt och genomtänkt och inte bara följa någon plötsig ingivelse.

Som jag redan har berättat om i tidigare blogginlägg var min första hund, schäfern Ketty en riktig ”apa” när jag fick henne och vägrade att komma vid inkallning. Om en hund kunde ge en ”fingret” så såg det precis ut som att det var det hon gjorde, hon visste PRECIS vad jag ville och vad hon inte kände för.

Otroligt nog kunde ANDRA människor fånga in henne åt mig vilket var tur eftersom jag på den tiden gick sista året på gymnasiet och verkligen inte kunde stå ute i parken och vänta på när drottning Ketty behagade att komma.

Jag misstänker att Ketty antingen aldrig hade fått vara lös innan vi fick henne (hon var då över 1 år gammal) eller så hade något gått snett vid inkallningsträningen för det var precis som att hon var rädd för att inte få gå lös igen om hon väl blev infångad sådet var precis det jag fick öva: släppa lös, kalla in, släppa lös, kalla in osv.

Och även om jag ibland ville MÖRDA henne när hon gav mig den försmädligaste blick ni kan tänka er och bara stack iväg så gav jag mig inte och mycket snabbt så kunde Ketty plötstigt gå lös överallt!

En bekant som hade samma problem med sin hund gick för ett tag sedan någon form av kurs just för att hunden inte gick att ha lös och jag vet inte vad som lärdes ut på denna kurs men ägaren var supernöjd efteråt och kan numera släppa lös hunden och den kommer som ett skott när hon ropar. Så det går att lösa!

Samma sak med hästar som springer i hagen. Man får kanske börja med att släppa ut hästen när den är ordentligt motionerad och trött, lägga ut mat, stå utanför och lugna, använda en snäll häst som sällskap- ja ”helt enkelt” (även om det inte alltid tycks just enkelt) det som fungerar bäst.

Heron var svår att lära att gå ensam ens med hästar i hagarna bredvid och jag minns den första gången jag provade. Han sprang som en idiot och när jag försökte mata honom med morötter för att lugna ner honom SPOTTADE han bara argt ut dom, och då hör det till saken att han älskade mat.

Är man själv osäker på hur man kan träna hästen finns det säkert någon kunnig hästmänniska som kan hjälpa till hellre än att man ger upp.

Jag är övertygad om att 99 % av alla hästar och hundar mår bäst av att i alla fall ibland få lite frihet från oss ägare; det är ju trots allt vi som styr och ställer med i princip ALLT annat i deras liv.

Jag och Soya på morgonpromenad!

Som jag redan nämnt i ett tidigare blogginlägg råkade jag av ”misstag” (läs: jag slarv-läste propositionen) anmäla mig till en LA:1 som visade sig vara en clear round.

Faktum är att alla 3 klasserna den tävlingsdagen (LC, LB, LA) var clearrounder och jag kan inte låta bli att undra varför?

Är detta ett ”smart” (hmmm…) sätt för arrangören att spara in på hederspriser?
För det enda man skulle få om man red ihop 58-63% var en rosett och från 64% skulle man få rosett och plakett.

Tro inte att det skulle kosta mindre att anmäla sig till denna tävling än ”vanliga” dito, nej- kostnaden var densamma ändå: 130 kronor per klass.

Nej, ärligt talat förstår jag inte riktigt vitsen med clearround på lokala tävlingar och definitivt inte om de ska kosta lika mycket som andra tävlingar där man får hederspriser eller någon form av penningpris.

Vill man tävla under mer lättsamma former eller vad nu skälet skulle vara till att vilja rida just clearround kan man ju anmäla sig till regelrätta programträningar eller finns det andra skäl till att vilja rida clearround på LA-nivå?

Att BARN gärna vill ha en rosett bara de är felfria/ uppnår en viss procent när de tävlar kan jag förstå men inte är det väl det man är ute efter som vuxen-tävlande, eller (får sååå många barn ser i alla fall aldrig jag på dressyrtävlingar)?

Förklara/ övertyga mig :=)!

Nyss hemkommen efter premiäruteritten sedan flytten till nya stallet kan jag inte vara annat än nöjd.

Jag skulle egentligen ha ridit ut med Birk-Lena på ridskolan men eftersom det har stormat friskt här i flera timmar och det desutom kom några regnskurar så bestämde vi oss för att skjuta upp den gemensamma ritten till nästa helg.
Inte så kul att köra transport när det blåser så häftigt och kanske dessutom bli dyngsur under ritten och sitta så i bilen efteråt.

Nu valde jag i stället att rida ut med Soya och det var så roligt att se henne i hennes nya roll som vägvisare.

I vanliga fall när vi rider ut går Soya väldigt ofta nästan i svansen på Archie och verkar söka lite skydd bakom honom men när vi nu red ut på för henne lika välkända domäner som de var okända för Archie så tog hon täten och såg ut att säga ”kom här…jag vet var vi ska”.

Med tanke på den minst sagt hårda blåsten får jag säga att Archie skötte sig ypperligt särskilt med tanke på att vi red förbi flera trädgårdar där folk hade samlat ”gud vet allt” förmodligen i tanke att ”det kan vara bra att ha”.

Vad är det med folk som bor på landet och har egna trädgårdar/ täppor/ större ytor?

Varför måste man samla på rostiga oljefat, uttjänta däck, trasiga trädgårdsmöbler, fladdrande presseningar och byggmateral som har legat på samma plats i åratal?

Hur som helst kom vi helskinnade tillbaka till stallet efter 1 timme och jag kunde mycket nöjd konstatera att Soyas regntäcke, som jag hade glömt att ta av innan vi red ut, sitter som gjutet. Hon kan springa hur obehindrat som helst i det; inte illa för ett Ullaredstäcke för 59 kronor.

Pratade hundtäcken med flera whippetägare på dagens LC-träning och även om många hade fina sådana så låg priset på ganska många hundralappar för en del och deras passform såg inte ett dugg bättre ut än Soyas.

Några hade till och med som ”pyjamas” med 4 ben (urgulligt) men dessa kan man nog inte motionera hunden i utan får väl ha enbart som värmare om hunden ska stå/ ligga någonsans där det är kallt.

Förresten har det givetvis inte kommit en regndroppe sedan jag ringde Lena och ställde in dagns ridtur men det är ju bara sådant man nästan kan lista ut i förväg. Hade vi inte ställt in hade det väl regnat knytnävsstora droppar som hade dränkt oss….