Jag är, som jag redan skrivit om på bloggen, självutnämnd lastningsexpert sedan många år tillbaka.

Detta innebär att jag har fått hjälpa både kreti och pleti med att lasta deras mer eller mindre omöjliga hästar; alltid med utmärkt resultat.

Därför känns det extra pinsamt att behöva inse att min egen guldgosse inte gör någon vidare reklam för mina gåvor på lastningsområdet.

Archie tillhör nämligen det tydligen ganska stora släktet av hästkräk som MÅSTE SE en longeringslina för att orka masa sig upp för lämmen. Utan longeringslina fryser han fast framför släpet och vägrar att rubba sig; så fort linan bara VISAS traskar han upp utan mankemang!

Suck suck suck!

Jag trodde att detta fjanteri skulle gå över med tiden och så ofta som vi faktiskt åker (flera gånger i månaden) men icke. Sedan är jag nog som en flerbarnsförälder; ju fler barn man får desto mindre orkar man hålla fast vid PRINCIPER. Med Heron och Décima hade jag nog brytt mig mer (läs: försökt att ”bota” longeringslinekravet) men nu orkar jag i ärlighetens namn inte bry mig så mycket. Jag tänker mer: ”Är det bara detta lilla (läs: linan) som ska till så får det väl vara så då”.

Och tydligen är beteendet som sagt inte helt ovanligt; har hört flera hästägare vittna om exakt samma fjanteri, dvs utan lina = fastfrusen häst, visad lina = häst som spinger mot transporten!

Sist jag skulle iväg bad jag en 10- årig flicka, ”tre skitar hög”, att hjälpa mig att lasta. Jag såg hur ridskolechefen höjde på ögonbrynen då jag och det lilla barnet vandrade ut mot transporten men jag VISSTE att det räckte med att flickan LYFTE linan från marken så skulle Archie gå in i transporten och så skedde också.

Är jag riktigt ”desperat” (läs: ensam) kan jag lasta genom att lägga linan över Archies HALS och dra; även då går han oftast in ganska lätt.

Att lasta UR har däremot aldrig varit några problem. Då väntar Archie snällt på att jag ska fälla ner lastluckan, öppna bak-dörrarna och sedan går han försiktigt ut. Så har han alltid gjort till skillnad från Décima som i sina ungdoms dagar var rent av livsfarlig vid urlastning.

Hon brukade vräka sig bakåt och vid ett tillfälle gjorde hon det med sådan kraft att bakbommen, som satt fast ordentligt och egentligen inte ska gå att rubba ur sitt läge flög i en vid BÅGE bakåt och höll på att träffa min dåvarande sambo i huvedet. Häpp!

Men Décima lärde sig också att gå lugnt bakåt till slut och eftersom både hon och Heron mer eller mindre spang ensamma in i transporten efter en tids lastningar så när jag fortfarande en stillsam förhoppning om att även Arch ska vilja skiljas från sin tydligen älskade longeringslina och visa hur lastning SKA gå till.

För ett tag sedan kom jag att prata med en ägare till en 5 årig ponny och denna förklarade att hästen var mycket lite riden eftersom den hade fått ett föl som 4 åring.

Att hästen fått föl var inte konstigt i sig; det konstiga var att ägaren hade köpt hästen utan att veta att den var dräktig och därför blev föl-överraskning desto större.

Detta samtal fick mig att tänka på en bekant som för några år sedan råkade ut för en liknande historia.

Bekanten fick låna ett sto som man enligt uppgift inte hade lyckats få dräktigt. Bekanten skulle ha hästen till att tävla dressyr på låg nivå med och så skedde också; med stor framgång dessutom. Hästen placerade sig högt i sina starter och allt var till belåtenhet med undantag för att bekanten efter ett tag började tycka att hästen var lite väl seg att rida.Och inte att undra på! En dag fanns ett föl i boxen och hästen var då alltså både riden och tävlad mer eller mindre in i det sista!

Samma sak hände förresten vår egen ridskola också!

Vi köpte en ponny till lektionsverksamheten och efter ett tag så fölade den i hagen!!!!

Våra lektionshästar brukade förr tillbringa sommarmånaderna i Falsterbo (det var vår sommarfilial så att säga) och där gick de i hagen på nätterna ibland. Och en morgon när personalen kom till hagen och tyckte att det verkade lite tumultartad bland några av hästarna såg den anledningen: ett friskt och välskapt föl vars mamma alltså också blivit riden hela tiden! Givetvis visste ingen att hästen varit dräktig men det gick ju bra ändå!

Jag brukar ibland skoja om att jag är ”överdrifternas mästare” och det är inte alls ovanligt att man hör mig säga saker som:

”Det tog mig 5 sekunder att ta in hästarna från hagen”

”Jag körde i hundranittio” eller

”Det kändes som att jag bar på två ton”

Men härom veckan fick jag höra talas om en person som lätt hade tagit titeln ifrån mig; om inte annat genom nedanstående historia.

Jag och en bekant som vi kan kalla Anna kom att prata om denna person (som vi kan kalla Berit) som jag känner flyktigt och som Anna känner sedan många år tillbaka.

Då jag sa att jag uppfattade Berit lite som ”här kommer jag och jag äger hela världen” berättade Anna att Berit alltid varit full av historier om sin egen förträfflighet men att särskilt EN berättelse fick åhörarna att verkligen ifrågasätta sanningshalten i det som kom ur Berits mun.

Berit berättade alltså vid ett tillfälle om hur hon hade kommit körande med bil och släp och i en nerförsbacke plöstligt sett sitt släp (som alltså hade lossnat från bilen) köra om henne.

Men Berit gasade på och lyckades köra ifatt släpet och HÄKTA FAST DET PÅ BILEN IGEN?!?!?!

Ehhhh?????

Hur man bara kan berätta en sådan historia på fullt allvar övergår mitt förstånd men jag och Anna fick oss ett gott skratt i alla fall.

På tal om bilar och släp läste jag härom veckan om att en dödsolycka hade inträffat då ett släp hade lossnat från bilen och en av hästarna som färdades i släpet hade omkommit. Tydligen hade bilen haft en avtagbar dragkrok som lossnat från bilen!!!!

Själv har jag bara ägt en bil med avtagbar dragkrok och jag kan lugnt säga att jag aldrig kommer att köpa en sådan bil igen.

Jag kan faktiskt inte förstå meningen med ett avtagbart drag; för mig är det bara ett onödigt bök. Dessutom måste man på besiktningen visa att draget går att montera av och det är inte alltid det lättaste. Jag är inte ensam om att ha misslyckats med detta projekt och det som då händer är att man får besiktiga om bilen efter att på egen hand, eller med hjälp av bilverkstad ha lyckats få loss draget (om man inte knäcker det i sina försök, vilket tydligen också har inträffat om draget har satt sig/ rostat fast tillräckligt rejält).

Jag antar att avtagbara drag är för de som tycker att det är mer estetiskt tilltalande med en bil UTAN drag men som ibland ändå måste dra någonting men för egen del är det alltså uteslutet i framtiden.

Jag älskar verkligen min man över allt annat men ibland är han bara för rolig/ knäpp.

Som jag kanske redan har nämnt är han fullständig ointresserad av hästar och det tog nog ett halvår efter att jag hade köpt Archie innan min man såg honom IRL.

Décima hade han gjort närmare bekantskaper med; om inte annat då hon agerade förkläde vid våra första ”dejter” (läs mer om detta i inlägg från 15 januari: Tillbakablickar: hur jag träffade min man).

Men även om maken inte har det minsta intresse av att skåda ridning IRL eller besöka varken stall eller hagar så är han ju ändå intresserad av hur det går med ”vår” häst (han började använda detta ”vår” efter att vi gift oss i en naiv tro att Archie genom vår förening numera även tillhör honom- det kan han ju inbilla sig, ha ha).

Jag har inte ägnat någon större möda på att försöka förklara klassindelningarna för honom och således vet min man inte skillnaden på LB eller LA eller vilken klass som är svårare än den andra. När jag tävlar brukar jag i stället tex säga” jag var placerad i den LÄTTARE klassen”.

I förra veckan tog ju Archie en placering i LA och eftersom det var ett tag sedan sist så ringde jag min man och sa att Archie hade fått pris och att det var extra roligt eftersom det var ” i den svårare klassen”.

Senare på kvällen då min man pratar med sin bror i telefon hör jag hur maken stolt säger:”Ja, Birgitta fick pris i SVÅR DRESSYR”.

Det lät väldigt kul men jag hade inte hjärta att korrigera honom, särskilt som brodern vet lika lite om hästar som min man.

Fast det kan ju bli liiite pinsamt om min man börjar gå runt bland tex sina kunder och hävda att ”frugan rider svår dressyr”. Kan bli svårt att förklara om det sedan skulle visa sig att kunderna eller deras respektive är ryttare själva :=).

Som jag tidigare har jag berättat om så har jag alltid läst väldigt mycket och därigenom också fått ett visst intresse för språk, det talade ordet, hur man uttrycker sig för att bli förstådd eller för att fånga någons intresse.

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man ska ”tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin” och det ligger en hel del i det tycker jag.

När jag arbetade som handläggare av socialbidrag (som numera heter försörjningsstöd förresten) skrev jag dagligen olika former av beslut, beslut som ibland också överklagades till länsrätt och kammarrätt. Då var det noga med formuleringarna och ett korrekt ”myndighetspråk” medan jag idag, då jag har mycket direktkontakt med bostadslösa människor, ofta invandrare, måste tänka på hur jag uttrycker mig för att bli förstådd.

”Du har genom det beviljade biståndet redan tillförsäkrats en skälig levnadsnivå” skulle i mångas öron låta helt koko om jag kom och sa medan ”du får inte mer pengar, du har redan fått det du ska ha” är mer begripligt :=).

Att ungdomar ofta inte fullt utvecklat sinnet för att tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin (eller så tycker dom att man ska prata likadant med ALLA) tycker jag illustreras av följande dialog som utspelades när jag arbetade i en barack-by för bostadslösa barnfamiljer:

En ung kille tilltalade mig en gång med:

”Ey…MANNEN”! (Är det bara i Skåne man använder detta ”mannen”, ffa bland invandrarungdomar?)

”Du grabben….jag är inte någon MAN för dig” svarade jag i en lite uppläxande ton varpå killen flinande svarar:

”Ja, ja…..du KVINNAN då”!

Ovanstående ordväxling kom jag att tänka på i samband med att jag tänkte på en ”lustig” instruktör jag hade tidigare och som, visade det sig, höll väldigt noga på ”etiketten”.

Vid ett tillfälle då jag red en dressyrpass för denna person ropade hon en instruktion åt mig.

Eftersom jag befann mig i andra delen av ridhuset hörde jag inte vad hon sa så jag ropade ”VA???”.

Och det skulle jag tydligen inte ha gjort!

Instruktören blev fullständigt rasande, kallade mig till sig och skrek argt:

”Du ska inte säga VA. Det låter inte klokt. Du ska säga FÖRLÅT, JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”.

Hade det inte varit för instruktörens rosenrasande ansiktsuttryck hade jag trott att hon DREV med mig men icke.

Idag hade jag faktiskt inte ens tolererat en sådan utskällning utan troligen valt att inte träna för en sådan fjant mer.

Nä…då är det skönt med tränar-Birgitta. Vi kan skratta högt, använda svordomar och en rå jargong utan att den andre får ett slaganfall. Vi föredrar nog båda att prata som bönder hellre än att tala latin :=).

För många, många år sedan myntade jag ett uttryck som vi använde ibland och skämtsamt på den hästsida där jag började ”hänga” för över 10 år sedan, nuvarande Ryttarfiket (http://www.ryttarfiket.se/).

Jag brukade nämligen ”säga” till Heron att den som betalar stallhyran bestämmer, dvs att så länge han inte bidrog med något så var det jag som var boss och bestämde var/ hur vi skulle rida osv.

Så ”den som betalar bestämmer” blev lite av ett begrepp :=).

Nu har jag bestämt att samma sak ska gälla MIN blogg; den är just MIN och det ska således vara JAG som bestämmer vad som ska publiceras.

Jag har hittills varit väldigt snäll om jag får säga det själv och har svarat på VARTENDA inlägg/fråga som kommit in till bloggen även om jag en del av gångerna fått en mycket stark känsla av att frågor/ kommentarer gjorts på ett allt annat än lika snällt sätt (vilket också andra läsare påpekat för mig).

Jag har börjat känna mig FÖR begränsad; att jag måste börja väga mina ord på våg för att det inte ska bli medvetna misstolkningar och därigenom påhopp.

Jag har alltid AVGUDAT mina hästar och mer eller mindre burit fram dom på mina armar; gjort ALLT och lite till ibland för att de skulle ha det bra.
Alla som känner mig skulle nog vittna om en enorm kärlek och omsorg om både Archie och föregående djur.

Att få en massa insinuanta påhopp om min användning av sporrar och spö, om Archies brist på sommarvila, att han nu fått ett litet märke av min ena sporre osv osv har känts tråkigt och onödigt men visst- det får man kanske ”tåla” om man har en blogg har vissa tänkt, så även jag till en början.

Men: bloggen skriver jag endast för att jag tycker att det är roligt, inte i något vinstsyfte eller av andra skäl. Jag har aldrig utgett mig för att vara en allvetande och felfri proffsryttare utan har velat ge MIN syn på olika företeelser och berätta om saker som jag upplevt, väldigt utlämnande många gånger.

Hade jag velat verka som superproffset Allan hade jag INTE berättat om alla misstag och klantigheter jag gjort men det har jag valt att göra just för att läsarna ska förstå att saker och ting inte alltid blir som man tänkt, att man kan göra fel trots att man vill väl osv.

För att bibehålla glädjen i skrivandet och så länge jag har något att skriva OM har jag efter att ha funderat väldigt länge bestämt mig för att i fortsättningen censurera eller rent av IGNORERA inlägg/ frågor som JAG (allsmäktig domare i detta fallet) finner opassande.

Så får ni inga svar på era frågor eller kommentarer i fortsättningen så vet ni att det beror på er ton eller på att det ni författat på annat sätt anses som ”olämpligt” av MIG.

När jag gick i skolan fick vi sjunga sången om ”den glade vandraren” som var glad vart han än gick…både vinter, höst och vår…

Av någon anledning kom jag att tänka på denna sång när jag och stallchefen låste upp stallet i förrgår och fick se en stor skugga borta vid Archies box.

När vi tände lamporna visade sig skuggan vara den lille Birk som hade smitit ut ur sin box, vandrat tvärs över stallet, hittat några spannar med lock innehållande havrefritt foder i närheten av Archies box (dock inte mitt foder) och givetvis slukat ALLT.

Burkar och lock låg huller om buller på stallgången medan Birk stod och såg helt oskyldig ut (fast han var säkert MÄTT den rackaren….).

Det var bara till att grabba tag i hans pannlugg och återbörda honom till hans box.

Denna händelse fick mig förutom sången om den glade vandraren även att tänka på en annan glad vandrare; Heron!

En av Herons favoritsysselsättningar var nämligen att, om han kom lös, traska runt i stallet, sticka in huvudet i alla boxar han kom åt och hälsa på hyresgästen.

Dessa oinbjudna inviter var inte alltid så uppskattade och vid ett tillfälle kunde det ha gått riktigt illa och då var Heron inte ens lös utan leddes av mig.

Vi var på väg upp till ridhuset genom stallgången då Heron stannade till vid en box för att hälsa på invånaren.

Han hann bara stanna till och försöka nosa på hästen, sedan drog jag bort honom och vi gick vidare.

När vi hade gått några meter hör jag plötsligt världens BRAK, vänder mig om och ser hur boxdörr + häst rasar rakt ner på stallgången!!!!

Hästen som Heron hade nosat på måste ha vräkt sig på dörren varpå gångjärnen lossnade och både dörr och häst ramlade.

Turligt nog blev hästen inte det minsta skadad! Hästen i fråga råkade dessutom vara en av vår dåvarande ridskolechefs Jana Wannius hästar och jag vill inte tänka på vad som hade hänt om jag hade varit tvungen att förklara mig inför denne ibland ganska koleriske man. När Jana blev arg….då blev han ARG!!!!

Liiite komiskt i allt detta tyckte jag ändå att det var då vår ”biträdande ridskolechef” (minns ej hur hon titulerade sig på den tiden, nu delar hon ridskolechefstjänsten med en annan kvinna) efter denna händelse bad mig att ”inte låta Heron nosa på lektionshästarna”.

Jag såg för mitt inre öga hur HON såg för SITT inre öga hur Heron gick runt och nosade på lektionshästar som ramlade ut på stallgången som dominobrickor :=)!

För några veckor sedan fick jag en del kommentarer kring ett inlägg som hette ”Hur ska man hinna med” (14 augusti) där jag skrev att jag av BLAND ANNAT ”tidsbespararskäl” INTE använde vattenspann till min häst.

Några reagerade och ansåg att det var viktigt att hästen fick i sig tillräckligt med vatten via spann, de menade att vattenkoppen inte kunde tillgodose detta optimalt.

Idag kom ytterligare en kommentar från Karin som skiver så här:

Lite sent svar får du från mig nu men iallafall. Du nämner i ett inlägg att många släpper sin häst på bete i exempelvis två månader under sommaren för att de själva inte orkar/vill behöva åka till stallet under varma sommardagar för att rida och därför ger upp detta ansvaret och släpper hästen på bete. Tolkar detta som lathet från ryttarens sida. Och jag kanske har fel nu men man kan tolka av ditt inlägg att du själv är för lat för att ha vattenspann då det ”tar en jäkla tid att fylla dessa vattenspannar och att ständigt rengöra dom”. Är du själv för lat för att hålla koll på att din häst dricker ordentligt?Och tycker verkligen inte att det spelar någon roll om det är en tävlingshäst eller en ”simpel promenadhäst” som har spann i boxen. De som använder sig av det kanske har märkt detta behov du pratar om och därför satt in en vattenspann.

Mitt svar:

Jag kanske har varit otydlig i tidigare svar men ska verkligen försöka att vara desto klarare nu:

JAG använder INTE vattenspann till MIN häst eftersom jag tror/ inbillar mig att hans vattenkopp ger honom tillräcklig mängd vatten. Jag har aldrig märkt av någon törst hos hästen, tecken på uttorkning, kolikkänningar eller dylikt.

Om jag hade MINSTA lilla tvivel på att Archie drack för dåligt ur vannekoppen skulle jag utan en sekunds tvekan börja vattna honom med spann.

Som jag redan nämnt så gav jag den förra hästen, Décima, vatten ur spann men det var för att jag trodde att hon hade behov av det (hon var extremt kolikbenägen).

Däremot vidhåller jag att vattning med spann är ett ”extra bök” som tar tid och jag vidhåller också att JAG inte tycker att man SLENTRIANMÄSSIGT ska vattna hästar med spann.

Sedan får man givetvis använda sin tid hur man vill och att vattna med spann är på inget vis skadligt eller ”stör” någon så vill man lägga tid på det så är det verkligen upp till var och en. Det jag mer ville komma till i mitt inlägg är att jag inte tror att alla hästar BEHÖVER en vattenspann men där är jag inte enig med en del av er läsare.

Och det behöver vi ju inte vara heller, eller hur? Ni kan fortsätta med spannarna och jag utan :=). Den dagen jag ser ett behov sällar jag mig till er skara.

PS. Mycket kan man anklaga mig för att vara men LAT när det kommer till hästen är nog det sista som stämmer in på mig.

Härom veckan hade vi en diskussion på nätet huruvida man skulle våga köpa en krubbitare eller ej.
Personligen skulle det väldigt mycket till för att jag skulle våga mig på ett sådant köp, möjligen om jag erbjöds att köpa en mycket fin och välutbildad häst till ett väldigt lågt pris.

Krubbitning är inte bra för hästen, varken psykiskt eller fysiskt och dessutom är jag hyperkänslig för vissa ljud, däribland ”brubbitar-ljudet”. Ljudet (och även synen) skulle störa mig oerhört och även göra mig ledsen så ”bara” av den anledningen skulle jag inte vilja köpa en krubbitare.

Vad man också måste ta i beaktande är att en krubbitare kan visa sig svårsåld den dagen man själv kanske inte vill ha kvar hästen samt det faktum att inte alla stall tar emot krubbitare över huvudtaget.

Än så länge har jag ingen personlig erfarenhet att krubbitare (dvs jag har inte ÄGT någon sådan häst) men jag vågar ändå drista mig till att tro att man i vissa fall kan få bort beteendet eller i vart fall mildra detta avsevärt. Vad som i så fall ska till, TROR jag, är exempelvis mycket utevistelse i en stimulerande miljö, dvs något som jag med nuvarande uppstallningsmöjligheter inte hade kunnat erbjuda.

Så för egen del skulle jag inte vilja utsätta mig för en krubbitare. Det finns så många fina och bra hästar att man inte behöver köpa på sig problem. De dyker upp tids nog ändå.

Min inställning är precis densamma vad gäller hästar som är vävare, luftsnappare, boxvandrare eller har liknande stereotypa beteenden.