När man var yngre och gamlingar prisade ”hälsan framför allt” tyckte i alla fall jag, materialisten och romantikern att det lät väldigt töntigt. Pengar och kärlek lockade mer men ju äldre jag blivit förstår jag bättre och bättre att det verkligen är så att just hälsan är viktigast. Utan den har man ingen glädje av varken fina saker eller att vara älskad faktiskt (även om det så klart underlättar- absolut).

Och idag, då det har regnat i princip hela dagen och dessutom blåst otroligt hårt har jag blivit påmind om hur otroligt styrd man är av vädret, framför allt om man är djurägare.

Att ha hästen stående i hagen när den nästan lyfter från marken av hårda vindar är inte att rekommendera och har man en hund som svimmar vid åsynen av en regndroppe vill det till att den har en onormalt fungerande blåsa = gärna håller sig i mååånga timmar, nergrävd i soffan.

Trädgården håller på att drunkna i nedfallna löv som jag hade planerat att räfsa upp under dagen men försök att göra det i orkan!

Morgondagens planerade uteritt med Birk-Lena finns det inte en chans att jag genomför om detta otäcka väder fortsätter (vilket har förutspåtts) och att LC-träningen för Soyas del skulle bli av (eller att någon ens skulle få för sig att köra dit) finner jag ytterst osannolikt.

Eftersom Soya ”tränar sig själv” ganska rejält på våra promenader och cykelturer så känns just LC-träningen inte som en katastrof om den inte blir av men eftersom Archie inte har blivit uteriden alls i denna veckan så vill jag inte tillbringa ännu en dag i ridhuset (även om det är en gudagåva att ha ett ridhus att vara i vid sådant här väder)

Så jag känner mig lite ”fast” just nu faktiskt- för planeringsmänniskan Birgitta tycker inte om när schemat ändras utan hennes påverkan och även om det är mysigt att befinna sig inomhus i värmen med tända ljus, god mat och lika gott sällskap så hoppas jag innerligt på bättre väder nu, genast eller meddetsamma!

I onsdags kväll efter att först ha jobbat några timmar och sedan tillbringat resten av dagen i Ullared var det dags för mig att köra Archie till hans nya stall.

Att ge sig av strax efter 20.00 (näst intill läggdags för både Archie och mig) och i beckmörker var väl kanske inte helt optimalt men nu var det så jag hade bestämt sedan tidigare (innan jag visste att vi skulle tidigarelägga Ullaredtrippen) så det var bara att packa, lasta och ge sig av.

Väl i det nya stallet till vilket det tog 15 minuter att köra satte jag mer eller mindre bara in Archie i den nyströdda boxen, gav honom mat och körde sedan hem efter att ha förvissat mig om att han, sin vana trogen, bara var intresserad av ätandet och inte så mycket annat :=).

I ”mitt” stall står för närvarande förutom Archie ytterligare 2 stora hästar och 3 ponnies och om en månad kommer ytterligare en ponny.

Nästa morgon cyklade jag och Soya till stallet med det nyinköpta regntäcket på pakethållaren och tur var väl det (mer om detta längre fram).

När vi kom fram kunde jag konstatera att Archie verkade ha tillbringat natten under lugna former, all mat var uppäten och han verkade inte bekymrad på något vis.

Efter frukosten och lite upp-packning av hans saker samt mockning och förberedelser av maten (höpåsar och spannar- hästarna fodras 3 gånger om dagen, 6.30, 14.30 och 19.00) var det dags för utsläppet och jag var väldigt nyfiken på hur Archie skulle reagara på detta och utan sin bästis Birk.

Och DÅ fick jag straffet för allt mitt skryt om hur enorm tur jag har med vädret och hur fint min gloria drar solstrålarna till sig för PRECIS i den sekund jag tog ut Archie från stallet så bröt HELVETET…jag menar regnet ut och VRÄKTE ner samtidigt som det blåste ganska hårt. Verkligen inget man önskar sig när man släpper ut sin häst i hagen i en främmande miljö första gången.

Soya DOG mer eller mindre av regnet, hon flög som skjuten ur en kanon in i stallet igen och ville verkligen inte följa med ner till någon hage.

Archie, iförd sitt PERFEKT sittande nya täcke hade väl inga synpunkter på vädret som sådant men då han släpptes lös i en jättefin gräshage (med extremt lite gräs dock, inget han kan BETA precis) började han liksom Soya att flyga omkring som skjuten ur en kanon.

De som sett/ känner Archie vet att detta verkligen inte är hans normala beteende och jag bad en mycket lång bön att

a. han skulle lugna sig snart
b. vädret skulle lugna sig snart

Och först då verkade min gloria ha vaknat (kanske var det för tidigt på morgonen för den) för inom loppet av några minuter upphörde regnet och när jag hoppade på cykeln och körde förbi Archie stod han lugnt och fint och funderade över var han hade hamnat.

På kvällen åkte vi till Ebba för att träna och så fint som han gick så kan jag inte tänka mig att vare sig flytten i sig eller hag-äventyret hade tröttat ut honom över huvudtaget.

Och i morse var det dags för premiär-ritten i nya ridhuset med lite hoppning på schemat.

När jag hade tagit mig till ridhuset tillsammans med Soya och Arch och åter igen i beckmörker (och regn) slogs jag av hur tacksam jag kan vara över att ha en så snäll och ”vuxen” häst.

Jag tror faktiskt inte alla hästar hade funnit sig så godmodigt i att bara gå in i nytt ridhus fullt av nya ”saker” (man förvarar storbalar med halm på ena kortsidan) och börja hoppa hinder :=).

Idag sitter jag redan på jobbet när det är dags för hagutsläpp men det blir förhoppningsvis inga problem eftersom glorian gör sitt jobb och solen skiner :=).

Idag har jag och 3 andra arbetskamrater tillbringat en hel eftermiddag i Ullared där vi tömde våra plånböcker.

Som vanligt fanns det massor att fynda och jag handlade allt möjligt till hela familjen dvs till mig själv, till maken, Soya och Archie.

Soya fick några paket med 10-pack grisöron, hennes älsklingsgodis och det enda hon i princip sliter ur händerna på en. Ett 10-pack kostar i Ullared 30:–, så billigt har jag inte hittat denna delikatess (hmm….) någon annanstans.

Sedan fick Soya även ett mörkblått termotäcke, i princip IDENTISKT med det täcke jag köpte till henne i en hundaffär i Staffanstorp i våras. Det enda som skilde täckena åt förutom färgen var PRISET för ni får väl hålla med om att det är en viss skillnad på 269:– och 99:–!

Inspirerad av en god vän som jag i vintras såg använda PANNLAMPA när hon skulle ta in sina hästar på kvällen köpte jag en dito för 30:–. Kommer att prova den redan imorgon vid min utepromenad med Soya på morgonen då det är beckmörkt ute.

Archie, som redan har de täcken han behöver förärades trots detta ett jättefint fodrat regntäcke med halvhals för 450:– helt enkelt därför att det hade just halvhals vilket det ofodrade regntäcket han brukar ha på sig saknar. Någon gång kan man gott unna sig något fint bara för att det är billigt och detta blev ett sådant köp. Dessutom går ju täcken åt förr eller senare.

Annars blev det faktisk inget mer till just guldgossen medan jag däremot köpte både vita och bruna ridhandskar till mig själv för 49:–/ paret.

Jag köpte även en hel drös med ridstrumpor för mellan 13:– och 15:– paret, även detta är något som går åt tämligen snabbt.

Sedan blev det mest ”det gamla vanliga” dvs mängder med hygienartiklar, rengöringsprodukter, tights, underkläder och denna gången även 2 par ”dra-på-lakan” (mycket fiffig produkt) och ett påslakanset till vår dubbelsäng.

Maken hade önskat sig oinspelade dvd-skivor, rakblad och en fleecetröja och när allt var betalat hamnade notan på ca 3.300:–.

Det trevliga med Ullaredsinköpen är att jag alltid upplever att slutsuman blir lägre än förväntat och det tycker jag annars inte att man är bortskämd med då man handlar ”vanligt”.

Efter all denna shoppning var det rätt så segt att packa ihop Archie och en del av hans grejer och flytta till det nya stallet; mer om detta i nästkommande inlägg!

Ytterligare ett bevis på hur olika domare dömer eller snarare hur de använder sig av betygssskalan på olika sätt:

Kollade resultaten från söndagens tävlingar där jag själv vann på 71 % och där vinnaren i LB:1 hade 70 %.

I LC:2 hade VINNAREN 60 %, ett resultat som inte ens hade räckt till placering i de andra klasserna där sista-placerade hade 65 respektive 66 %.

Sista-placerade i LC:2 hade 58%, ett resultat som jag inte kan minnas när det senast gav en placering i lätt klass.

Jag tror inte alls att de som red LC:2 red så dåligt som procenten indikerar utan det är som sagt i stället så att denna domare har ”legat lågt” i skalan. Detta är också anledningen till att jag själv inte fäster sååå stor vikt vid mina egna procent. Visst är det jättekul med höga poäng, ja, men samtidigt kan en likvärdig ritt ibland belönas med ”på pappret” usla siffror vilket man ska vara medveten om och inte deppa ihop allt för mycket.

Sådär ja, då var även Arch klippt.

Hade dessförinnan klippt gräsmattan hemma och egentligen är det ingen större skillnad mellan att klippa gräs och en häst; det är lika tråkigt men ibland nödvändigt om man vill ha något fint att titta på :=).

Archie stod som vanligt som en staty och klippningen gick på en knapp timme vilket är skönt eftersom jag brukar tröttna redan efter typ 10 minuter och tänka ”är det inte klart snart”.

Gossens svarta färg börjar komma tillbaka och den är välkommen. Gillar inte precis den konstigt bruna sommarhårremmen och är tacksam över att Soya har sin korpsvarta päls året runt.

De flesta hade nog tyckt att jag gott hade kunnat vänta tills pälsen hade vuxit ut ännu mer för nu syntes det knappt någon skillnad mellan det klippta och det oklippta men det tycker jag bara är bra. Gillar inte för stora färgskillnader och dessutom vill jag inte behöva tänka ”kanske var han för varm….” när jag tävlar imorgon.

För någon vecka sedan fick jag hem både Ridsport och Hippson med bara någon dags mellanrum och det ”lustiga” var att båda tidningarna hade vars ett reportage om nyttan av att använda sig av naturen (dvs uteritter) i sitt dressyrarbete.

Eftersom jag själv är oerhört förtjust i ridhusridning så blir det oftast minst 3 dressyrpass där per vecka och då kan jag tycka att mina uteridningar kan användas till lite kravlösare ridning.

Missförstå mig rätt; jag rider alltid hästen på tygeln och under kontrollerade former men jag kanske inte sitter och tränar rena dressyrrörelser utomhus.

Men härom dagen tänkte jag låta mig inspireras av artiklarna jag läst och satte igång med att rida både skolor, skänkelvikningar och galoppombyten på Jägersros träningsbanor.

Nu var ju inte detta något världsunikt ens för mig, ridhusharvaren, men jag kan inte med bästa vilja påstå att jag brukar rida på detta vis just när jag rider ut.

Hur som helst fick jag till ett trevligt ridpass och Soya fick bra motion av att springa bredvid.

Ridpasset avslutades med att Soya hittade en ny kompis, någon form av schäferkorsning i jätteformat som hon lekte så ihärdigt med att de till och med passade på att hoppa några terränghinder (stockar) i sin jakt på varandra. Det såg verkligen roligt ut!

Archie passade på att ta en liten paus och då den andra hunden efter leken tyckte att han skulle skälla ut Archie lite tittade han bara på honom à la ”ehhh…talking to me???” och sedan red vi hemåt igen :=)!

I takt med att de stallskåp som vi hästägare har till vårt förfogande på ridskolan bågnar samt att man som sagt på vissa håll redan börjat vira in hästarna i allehanda täcken trots utetemperaturer på uppemot 18 grader mitt på dagen hade vi en intressant diskussion i stallet igår och jämförde lite med hur det är nu och hur det var för säg 20 år sedan då jag själv var en relativt nybliven hästägare.

När jag köpte min första häst var det på vår ridskola (då (ö)känd för att vara lite ”snobbig”) framför allt välbärgare människor som hade egen häst. Det var folk med välbetalda arbeten, egna företagare eller folk som hade ärvt en hel del kosning.
Att som exempelvis student försörja en häst på sitt studiemedel förekom i princip inte.
Det fanns också hästägare som kanske inte hade sååå ”fina” arbeten men som i gengäld var ensamstående utan barn och kunde lägga alla sina inkomster (och sin tid) på sin fyrfotade älskling.
Kan som en parentes nämna att stallhyran då jag köpte min första häst för lite mer än 20 år sedan uppgick till 1500:–, idag kostar det dubbelt så mycket, dvs 3000:–.

De som har häst hos oss idag är en helt annan kategori av människor än då.

Idag finns det en hel del ungdomar/ studenter som har egen häst och även familjer där mer än en medlem är involverad i ”hästeriet” och då inte bara ekonomiskt. Hästen har således blivit mer av en familjeangelägenhet.

Och det är väl därför en del stallskåp bågnar nu för tiden :=)?

För 20 år sedan hade man den utrustning man BEHÖVDE mer eller mindre. Dels hade olika former av ”häst/ ryttar-mode” inte alls slagit igenom som idag och dels FANNS det inte ett så stort utbud av varken hästtäcken, schabarak eller ridbyxor som det finns idag och framför allt inte till dagens priser.

Mitt första vintertäcke kostade omkring 500:– och jag skulle med lätthet kunna köpa ett likvärdigt täcke idag TILL SAMMA KOSTNAD.

Det har således blivit både billigare att köpa hästsaker och framför allt är utbudet enormt varför det kanske inte är så konstigt att dagens hästägare ”unnar sig” både det ena och det andra trots att det kanske verkligen inte behövs.

Jag kan se samma utveckling på hundsidan.

Åk till vilken hund/ djuraffär som helst och titta! Trettisjutusen olika sorters koppel, selar, halsband mm finns och det är allsköns kulörer, strass, pärlor och jag vet inte allt som pryder dessa. Mycket kan tyckas fullständigt onödigt (strasstenar på ett halsband tex) men inte desto mindre har sådana här assesoarer blivit väldigt populära och jag tror faktiskt inte bara att det är Paris Hiltons ”fel” :=).

Många människor tycker helt enkelt att det är minst lika roligt att ”klä ut” sina husdjur (= sin familjemedlem) som sig själva och idag när man kanske både har ekonomi och ett utbud som tillåter det så unnar man sig sådana köp.

Själv var jag länge rabiat motståndare till allt vad utklädda hundar heter och jag tycker fortfarande att det är vidrigt att se stora hundar med enorm hårrem som går omkring med täcken (framför allt på 5 minuterspromenader runt kvarteret) men även jag har fått krypa till korset och inse att vissa (observera VISSA) hundar faktiskt mår bättre av att inte stå/ ligga/ gå och huttra vid mycket kall väderlek. Och eftersom jag anser mig vara en estet så tycker jag så klart att det är jättebra att det finns fina/ snygga täcken till den lilla svartisen, gärna sådana som matchar hästens *SKRATT*

I och med att jag ska flytta Archie från hans gamla invanda miljö till ett helt nytt stall bestämde jag mig faktiskt för att se över och höja hans försäkring.

I min värld är sannolikheten för AKUTA skador som störst just när hästen befinner sig i en ny miljö där den kanske inte riktigt vet hur den ska bete sig.

Jag tänker tex på hagvistelsen som ju kommer att se lite annorlunda ut i nya stallet där Archie, i alla fall initialt, kommer att gå ensam till skillnad från nu då han ju går med sin gamle vapendragare Birk.

Inte för att jag TROR att Archie kommer att segla över några hagstaket men samtidigt så var det ju precis det han gjorde i sin ungdom, som tämligen ny i stallet (trots hagsällskap) så det är ju bättre att vara ”safe than sorry”.

Så efter lite funderande höjde jag den delen av försäkringen som förr kallades A2 (livförsäkring som faller ut enbart om hästen måste slaktas pga akuta skador/ sjukdomar) och när jag fick hem de nya försäkringspapperna fick jag en oväntad och smått otrevlig överraskning.

Agria har självsvådligt (så klart) bestämt sig för att ge Archie reservationer på fång och andra liknande hovsjukdomar så till vida att jag om Archie skulle slaktas pga fång maximalt kan få ut 50.000:– från hans livförsäkring. Nu ÄR Archie bara försäkrad för 40.000:– i det som förr kallades A1 men ändå. Ja, ja….bolaget ser till att gardera sig så mycket de bara kan…föga förvånande och inget vi inte har märkt av förut.

Lite intressant att de valde att lämna denna reservation nu, nästan 1 år efter fången.

Samtidigt så orkar jag inte bry mig eftersom jag som sagt ändå inte tänker höja hans livförsäkring mer eftersom den kostar så mycket redan som det är.

Minns Ni förresten att Agria för ett tag sedan också sänkte maximala ersättningsnivån man kan få per år för hältor (frakturer exkluderade) till 12.000:–?

Nu kan man teckna en tilläggsförsäkring genom vilken man kan få ersatt veterinärvård för upp till 30.000:– i stället och då till en kostnad av 1200:–/ år.

Med tanke på hur lätt det är att komma upp i summor över 12000:– när hästen blir långvarigt halt så valde jag faktiskt att teckna denna försäkring (heter Agria Hältor/ rörelsestörningar) eftersom det ”bara” handlar om en extra kostnad på 100:– i månaden på den redan svindyra försäkringen.

Kollade som hastigast igenom vad jag skrev på bloggen förra året vid den här tiden och om man läser inlägget från den 9 september 2008 så inser man att det mesta som jag skrivit om i veckans inlägg om klippning redan står där :=).

Fast det är kanske ändå bättre att vara TJATIG men KONSEKVENT än att helt plötsligt komma med åsikter och idéer som strider mot allt vad man tidigare förespråkat?

Fast å tredje sidan är väl ingen för gammal för att kunna ändra sig :=)?

Höstens första klippning av en stycken jättehårboll (läs: Birk) avklarades igår.

Tack och lov är han nästan lika fostrad som den vid klippning fastcementerade Archie så hela proceduren tog bara ca 40 minuter exklusive huvud och ben.

Med stigande ålder och bättre ekonomi har jag blivit mer och mer ovillig att klippa andra hästar än just mina egna som är så fogliga medan jag som fattig student såg mig tvingad att ge mig i kast med vilka vansinnesprojekt som helst (läs: hästar som ingen annan ville, dvs VÅGADE klippa) för att få ihop pengar till träningar och tävlingar.

Idag är de pengar en klippning inbringar varken värda den ryggvärk jag kan få ibland (jag är tydligen inte 20 år längre….) och definitivt inte de enorma risker man utsätter sig för om man klipper en ”dum” häst (fråga mig- jag har blivit sparkad mer än en gång). Inte ens de hästar som ”bara” dansar omkring på stallgången och därmed tar dubbelt så lång tid att klippa som mina stenstoder ids jag befatta mig med; det överlåter jag åt andra.

För Archies del blir det nog klippning i nästa vecka, det kan vara skönt att ha detta avklarat innan flytten till det nya stallet och jag är dessutom allergisk mot allt vad vinterpäls heter.

Jag tycker så synd om dom som har hästar som verkligen får panik av klippmaskinen och antingen tvingas anlita veterinär för en kraftig sedering innan de vågar plocka fram klippmaskinen eller som helt enkelt ”väljer” att rida på en häst med jättepäls som svettas och sedan står våt och med äcklig intorkad päls i timmar.

Vi har en häst i stallet som är mer eller mindre omöjlig att klippa och jag har redan aviserat att det inte finns DE pengar i världen som skulle förmå mig att ens försöka klippa den. Jag har sett hästen leka Spanska Ridskolan på stallgången i evigheter innan man ens har lyckats sätta saxen MOT hästens kropp och sist var den så hårt sederad att folk mer eller minder fick stå och stötta upp den så att den inte skulle rasa ihop på stallgången. Inte kul alls, särskilt som det är en tävlingshäst som dessutom får riktigt lång päls.

Annars ser man stora skillnader i ”pälslängd” på våra hästar på riskolan, en del hästar har superkort hårrem och har aldrig behövt klippas medan andra hade kunnat klippas mer eller mindre året om.

Många påstår att täcken förhindrar att pälsen växer så mycket och börjar därför täcka hästarna redan mitt i sommaren mer eller mindre.

Ja, vad säger era samlade erfarenheter? Hjälper täcken?

Själv är jag väldigt tveksam till om man kan fördröja/ förhindra pälstillväxt hos hästar genom att täcka dom.

Dessutom tycker jag att det är på halsen och under magen håren blir som längst (dvs där täcket inte täcker)och gör hästen svettig så man behöver ÄNDÅ klippa om man vill hålla hästen torr och osvettig.