I förra veckan var det en bloggläsare som tyckte att jag borde skippa träningen för Birgitta ett tag och i stället lägga pengarna på att lämna bort hästen till någon form av tillridning eftersom jag (och tränaren) tycker att Archie verkar ha så svårt för sidvärtsrörelser för höger skänkel (vilket kanske beror på MIG och inte på hästen).

Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.

Varför man har häst beror på ”tusen” olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.

För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.

Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.

Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.

Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast ”ett halvt efter bak” vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.

Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att ”hjälp utifrån” behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.

I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon”pigg”).

Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.

Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.

Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.

Jag känner till mer än en ”normalryttare” som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för ”proffsridning”. Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.

KUL? Tja…för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.

Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation ”nu när proffset xx ridit hästen så länge” och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.

När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.

Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.

Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.

Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.

Känner ni ibland/ofta att ”vanliga” människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?

Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just ”bara” pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?

Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med ”icke-likasinnade” just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).

Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.

Eller som min pappa sa för några år sedan:

”När ska du sluta med din HOBBY” och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.

När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.

När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.

Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.

Osv….

Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.

”Det är ju bara en hund/katt/kanin” tänker säkert många.

”Det finns nya att köpa”

Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.

I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.

Då och då läser jag minst sagt väldigt förundrande berättelser på nätet och den här känner jag bara att jag måste delge er. Ska man skratta eller gråta förresten?

”I stallet där jag har min haflinger finns ett äldre par med varsin häst. Tanten ifråga är delvis pensionär, gubben är en framstående advokat. De är i stallet varje dag, mockar ordentligt, ger hästarna mat, är snälla och trevliga på alla sätt. Så långt allt väl.

MEN. Det här paret hade bara ridit en (!) termin på ridskola innan de köpte varsin häst. De har med andra ord ridit ett par månader, en gång i veckan, och sen köpt sig varsitt halvblod.

De har inte ens galopperat på ridskolan innan de slutade där eftersom de inte tyckte att de lärde sig så mycket. Och istället köpte de sig alltså varsin häst.

Hästarna är inte några lämpliga nybörjarhästar alls. Gubbens valack är visserligen snäll men kan småbocka lite emellanåt. Gubben har ingen balans överhuvudtaget och ramlar av i trav.
Valacken är runt 170 hög och dominant. Runt 10 år och rejält ouppfostrad.

Stoet som är tantens häst är en historia för sig. Tanten köpte henne från en ridskola eftersom hon inte funkade på lektionerna. Hon är 8 år och ett riktigt nervrak som hoppar till för minsta lilla. ”-Hon är väldigt orutinerad men det är ju jag också så det passar ju bra!” som tanten uttryckte det.

När tanten var och provred (hon hade för övrigt tittat på 24 hästar innan hon till slut köpte stoet!!!) så fick hon hon rida i ridskolans manege när andra ekipage var inne samtidigt. Såhär i efterhand har det visat sig att stoet stressar upp sig så fort hon blir ensam i ridhuset – något som ridskolan inte upplyste om. (Hur man nu kan sälja en sådan svår häst till en total nybörjare är ju ett mysterium i sig…)

Hursomhelst, tanten har nu ramlat av sin häst så många gånger att hon inte vågar rida henne längre. (Även om hon vägrar inse att hästen faktiskt har olater: ”-Vissa säger att hon kastar av mig, men jag ser det som att jag ramlar av själv för att jag har så dålig balans!”)

Gubben har aldrig ridit sin häst speciellt regelbundet heller, absolut max en gång i veckan och då skrittar han bara i ca en kvart.
Tanten har fått för sig att hon ska få hästen ridbar genom att göra ledövningar. Som att det skulle kunna få hennes häst att bli en lugn nybörjarhäst.
Ledövningarna går ut på att hästen ska stanna när hon säger till och liknande. Även stoet är ouppfostrat och drar iväg med tanten varje gång hon går förbi maten i stallgången. Tanten vill inte säga ifrån på skarpen, eftersom hon ”inte förespråkar våld” som hon uttrycker det.

Gården vi står på är en superbra anläggning – men med små rasthagar. Parets hästar går ihop i en av hagarna och blir sällan ordentligt aktiverade. Paret ifråga ger dessutom hästarna kraftfoder trots att de för det mesta bara går till och från hagen.

Vi andra i stallet har försökt prata med de om det hela men de hör bara det de vill höra. Till en början red tanten lektion för stallets ägare, men till slut sa ägaren ifrån genom att berätta att hon inte trodde de skulle komma så mycket längre med stoet och att tanten borde sälja henne och köpa en annan.
Tanten ifråga vände det hela till att stallägaren inte ville ge henne mer lektioner eftersom hon nu är gravid och inte har tid….?!

Gubben har inte tagit någon lektion än, som han uttryckte det till mig:
”-Ja, min fru har ju tagit en del lektioner men själv anser jag inte att jag behöver några.” Sagt av en ryttare som ramlar av i trav alltså…

Kan ju även säga att de innan de köpte varsitt halvblod hade pratat med en i stallets bekant och diskuterat raser. Bekanten hade frågat vilken sorts häst de hade tänkt sig att köpa, varav de glatt svarade:
”-Ja, vi har ju tittat lite i böcker och så… och en fullblodsarab vore ju fint!” Ingen självinsikt alls!

Jag vet inte vad jag ska göra. Ger man de råd så vägrar de lyssna, och försöker man ge de en snäll utskällning så blir de bara irriterade.”

Ibland har jag lite roligt åt oss människor som (för) ofta felaktigt jämställer och jämför hästar med människor.

Jag är ju själv extremt frusen och måste aktivt tänka på att inte överföra detta till hästen som jag logiskt VET klarar långt lägre temperaturer än vad jag gör.

För några år sedan blev jag ifrågasatt i stallet då jag var den enda (!) som hade tagit av min häst vintertäcket i stallet. Vi hade då ca + 12 till + 15 grader UTOMHUS och givetvis var det inte kallare i stallet. Någon tyckte synd om min ”fina tävlingshäst” (Décima)- hur skulle det gå utan täcke?

Tja…det gick så klart aldeles utmärkt!

Jag ser också hur hästägare ibland står och SKURAR krubbor och vattenspannar fullständigt maniskt. Inget fel i att ha rena utfodringskärl åt hästen, jag förespråkar verkligen inte att låta skiten samlas och bakteriehärdar gro men kan samtidigt skratta lite åt tex mina egna hästar som OFTA ställer sig och dricker ur de värsta dy-pölarna i hagen utan att fara det minsta illa av det. Och då har de ändå rena vattenkoppar i stallet.

Samma sak med min hund som någon gång kan stanna till och dricka ur så smutsiga pölar att man borde bli rent förskräckt om man inte av erfarenhet visste att det inte är någon fara. Hon har också ALLTID renskurad vattenskål hemma så det är knappast för att hon inte får vatten hemma som hon dricker ute.

”Lite skit rensar magen” säger man ibland och frågan är om inte djuren är bättre på att leva efter detta än vi människor.

När jag var liten hade jag aldrig klasskamrater som hade astma, allergier osv men idag verkar detta vara hur vanligt sm helst.

Har vi I-landsmänniskor blivit överhygienska in absurdum?

Mycket glädjande börjar det i mina ögon orättvisa bortlottningssystemet i dressyr ifrågasättas av allt fler.

Jag har retat mig länge och påtalar också orättvisan i blogginlägg från den 17 januari.

Nu läser jag fler och fler arga/sura inlägg på nätet som delar min åsikt, se bland annat havrepappans

http://www.hippson.se/blogs/havrepappa/index.htm

inlägg från den 10 mars.

Jag håller med till 100 % och hoppas verkligen att bortlottningsofoget upphör.

Är det så att vi i lagom-landet Sverige strävar efter rättvisa in absurdum: ”alla ska ha samma chans att komma med till en tävling om man så måste lotta om saken”?

Nej, vari ligger rättvisan att jag som anmält mig till en tävling i god tid ska bli bortlottad medan den som anmäler sig en timme innan anmälningstiden går ut kommer med?

Skärpning och ändring alla klubbar!

Det måste ju vara hur lätt som helst att stänga en klass när maxantalet har anmält sig; kan inte tänka mig att det är något mer än en enkel knapptryckning på datorn som krävs, eller?

Natalja skriver:

”Jag är HELT med på din linje.

Ända sen jag flyttade hemifrån för 11 år sen, har jag själv ansvarat för hästen/hästarna, både ekonomiskt och all skötsel.

Jag har separerat och fått sälja både hus och bil, men hästen har alltid kommit i första hand.

Sen vet jag personer som lägger för mycket på hästen, tränar och köper dyr utrustning istället för att köpa mat till sig själv och så ska det inte heller vara.

Med nogrann planering kan man få den balansgången att fungera alldeles utmärkt.

Visst kan tiderna förändras och man kan hamna i ekonomisk kris, men till 99 % är det lösbart, om man bara är lite förbered på ATT det kan hända.”

Och Hille:

Fast i en hel del förhållanden, även utan barn, som i mitt t.ex finns inte ”mina” och ”dina” pengar utan bara ”våra” pengar. Därför skaffar man inte hästen för pengar man inte har, utan för pengar man har då.

Min kommentar:

Givetvis finns det olika sätt att hålla häst på; som ensam ”ekonomiskt ansvarig”, att ha hästen som en ”gemensamsam familjemedlem som alla betalar för” osv.

Själv har jag alltid valt det första alternativet, inte bara för att männen i mina förhållanden varit ointresserade av hästar/ ridning utan också för att jag VILL vara ekonomiskt oberoende och aldrig behöva ”svara för” mina utgifter vad gäller hästen.

När jag tex köpte en sadel för ca 25.000 gjorde jag det utan att ens nämna beloppet för min man; det var mina pengar och inget han hade med att göra så att säga.

Vill jag lägga tusentals kronor på träningar och tävlingar vissa månader så är det samma sak; mina pengar och mina beslut = inget att diskutera.

Även min man har ett dyrt intresse (flyghistoria och allt som är förknippat med detta) och det mesta som han lägger sina pengar på vad gäller detta finner JAG helt obegripligt. JAG skulle inte lägga en spänn på saker han köper och som han verkligen vurmar för men det spelar ju inte heller någon roll eftersom han gör vad han vill med sina pengar.

Mig passar det över huvud taget bäst att ha delad ekonomi trots att jag är gift eftersom jag är en egoistisk person som inte vill dela med mig av eget slit (jag föredrar om var och en sliter åt sig SJÄLV :=)).

Kommentar från Minstral:

Håller helt med Hille här. Jag hade som ensam förmodligen inte haft råd med mitt hästeri, men jag bygger inte upp mitt liv så utan jag lever med min man och utgår ifrån det livet. Vi har våra pengar, skiljer inte på mitt och ditt, jag hade aldrig klarat av att leva så. Det finns ju jättemycket man kan ha råd med om man är två som man får försaka om man blir ensam, men att planera livet efter hur det kan se ut om man blir ensam finns inte i min värld.

Min kommentar:

Jag kan förstå om man framför allt efter några/ många år tillsammans i ett förhållande slutar att tänka i termerna ”mitt och ditt”.

Fast OM något inträffar som gör att man blir ensam kvar kan man också drabbas oerhört hårt om man inte är ”självförsörjande”. Jag föredrar att i alla fall i TANKEN ha en ”back-up-plan” för hur man ska klara sig i så fall även om man kanske inte kan fortsätta att leva exakt samma liv som förut.

För min egen del är jag oerhört tacksam över att alltid ha haft detta ”tänk”.

För ganska exakt 8 år sedan lämnade min dåvarande sambo mig från den ena dagen till den andra och även om det låter som en klyscha så var det verkligen som en blixt från en klar himmel. FULLSTÄNDIGT oväntat!
Detta var utan tvekan det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag var helt nerbruten i flera månader.
Att i en sådan situation dessutom tvingas sälja hästen hade knäckt mig fullständigt! Det var mitt arbete och hästen som över huvud taget gjorde att jag inte bröt ihop totalt och då var jag verkligen tacksam över ”mina egna pengar”.

Livet har tyvärr lärt mig att ALLT kan hända så för egen del föredrar jag att planera och försöka kontrollera så mycket som jag bara kan….

Då och då läser jag inlägg på nätet om olika situationer som hästägare försätter sig i/ hamnar i och ibland blir jag verkligen ”mörkrädd”.

Både på nätet och IRL har jag upplevt hur man som enskild person verkar förlita sig helt/ aldeles för mycket på andra människors välvilja/ekonomi/oförmåga att säga ifrån, you name it, när man skaffar häst.

Senast på nätet var det en tjej (24 år) som var förtvivlad över att hon inte kunde ta sig ut till sin häst eftersom hennes mamma fått en hjärtattack och inte kunde ställa upp med skjuts till stallet. Förvisso en lång, invecklad historia med många bottnar men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag vet flera hästägare (samtliga kvinnor) som aldrig hade haft råd att ha kvar sin häst om deras nuvarande förhållande tog slut, helt enkelt därför att sambon/maken sponsrar stora delar av det genemsamma livet vilket ju också direkt eller indirekt inkluderar hästen.

Att man kanske hade fått byta stall och/ eller eget boende om man blir singel är väl sin sak, inte heller jag hade kunnat både bo kvar i mitt och makens hus ensam och ha Archie på ”dyra ridskolan” men att HELT stå och falla med att någon annan betalar för ens häst kan jag inte förstå.

Det måste ju vara hur hemskt som helst att tvingas bita ihop i ett förhållande där man egentligen inte trivs bara för att få behålla sin ”rikiga” kärlek = hästen!

Jag har också stött på en del hästägare som själva knappt har sadel och träns till hästen men som förutsätter att andra med glädje ska låna ut både det ena och andra i ridutrustningsväg samt ställa upp med både bil, bensin och släp om hästen behöver köras iväg någonstans.

I min värld får man aldrig bli så beroende av någon annan, vem det än må vara, att man inte själv kan lösa sin hästhållning både PRAKTISKT och EKONOMISKT.

Även om man kanske inte själv har körkort så måste man kunna betala någon som kan ställa upp som chaufför om hästen tex behöver komma till klinik. Man måste veta var och hur man kan få låna/ hyra bil och transport.

Man MÅSTE ha en buffert på i alla fall några tusenlappar så att man kan betala för veterinärvård, man måste ha hästen veterinärvårdsförsäkrad!

Man måste också ha pengar till oförutsedda händelser som tex tappskor så att man inte behöver vänta med att sko hästen tills nästa lön kommer.

Att leva ”ur hand i mun” lämpar sig enligt mig inte alls om man är hästägare då det ALLTID lyckas inträffa något som man inte räknat med och som KOSTAR!

Jag tycker att det är för sorgligt att människor som påstår sig vara djurvänner kan försätta oskyldiga djur i situationer då det kan saknas både tillräckligt med foder och strö, då man måste vänta på att tillkalla veterinär för att man inte har råd osv.

Tack och lov verkar de flesta hästägare INTE bete sig på detta vis men de gånger man stöter på fenomenet blir jag lika ledsen och känner mig maktlös.

Har ni någon gång blivit påhoppade/ ifrågasatta pga något ni påståtts ha sagt där det har visat sig att det mesta/ allt varit en feltolkning eller ett missförstånd?

Jag, som står i ett stort stall med många hästägare och andra besökare hör ibland hur berättelser förvanskas under berättandets gång från person a- vidare till b- därefter c och när det har nått person y låter historien heeeelt annorlunda.

Härom dagen fick jag mig en tankeställare för egen del och det känns faktiskt lite skrämmande att inse att det man sagt kan omtolkas/ feltolkas på ett kanske väldigt tråkigt sätt som gör att man uppfattas på ett helt annat sätt än man önskar.

Typ av ”skräcksenario”:

JAG säger: Man skulle kanske önska lite mer trav hos X

Omtolkning som sprids: Birgitta tyckte att X hade den sämsta traven hon någonsin sett.

Vad som hände och som fick mig att tänka till var följande:

I lördags hade jag med mig Soya till stallet och eftersom mina erfrenheter av henne och Archie ihop när man rider (som jag har berättat om i några inlägg tidigare) är minst sagt usla så besämde jag mig för att stänga in henne i Archies box medan jag red.
Jag hade gjort det en gång innan och enligt den helgpersonal som jobbade då hade hon gnytt lite grann men tystnat efter en stund och sedan hållit sig lugn.

I lördags gjorde jag alltså samma sak och efter avslutad ritt fick jag höra att Soya GNÄLLT LITE. När jag kom in med Archie i stallet var hon helt tyst liksom när jag gick ifrån stallet.

I måndags säger en person till mig:

”Jasså, Soya SKÄLLDE HELA TIDEN i lördags”.

För mig är det en milsvid skillnad mellan att ”gnälla lite” och ”skälla hela tiden”.

Nu var detta kanske ett harmlöst exempel även om det givetvis inte hade kännts bra för mig om det verkligen hade varit så att Soya hade skällt oavbrutet. Då hade jag valt att inte ta med henne till stallet fler gånger då jag skulle rida för jag vill givetvis varken plåga hunden eller omgivningen med hennes gapande.

Men där ser man hur lätt en ”sanning” kan spridas trots att den inte är just SANN!