Fick nyss ett mail från min vän A som berättade att hon nu stött på ett nytt orginellt hästnamn:

ANKA?!?!?!?!

Jag, som sällan skrattar högt i min ensamhet, höll på att trilla av stolen i skrattkramper.

ANKA?!?!?!?!

Hur i hela fridens namn kommer man på tanken att döpa en häst till ANKA?

Hade jag stött på denna hästägare hade jag utan tvekan genomfört en liten namn-intervju, trust me!

Förra veckan läste jag en intressant diskussion på Bukefalos (http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=903804) som handlade om huruvida resultaten när man tävlade dressyr påverkades av VAR i Sverige man gjorde detta.

Skulle jag tex ha större chans att placera mig med Archie i Norrland än i Skåne?

Vissa som deltog i diskussionen trodde att så skulle vara fallet.

Några trodde att konkurrensen var/ är hårdast i Skåne och Stockholmsregionen eftersom där finns så mycket dressyrhästar.

Jag tror personligen att det, var man än befinner sig i Sverige, finns en ”klick” av mkt fina hästar som skulle placera sig var de än tävlade. Däremot kanske klicken är mindre i Norrland än i Skåne, just pga ovanstående.

Själv är jag för ekonomiskt sinnad i allmänhet och för lat i synnerhet för att genom egna erfarenheter ta reda på huruvida mina möjligheter till placering hade ökat någon annanstans i Sverige.

Som jag nämnt tidigare tycker jag att redan en resa på 10 mil är JÄTTELÅNG så att köra i timmavis för att kanske ha större chans till en liten rosett (för att inte tala om vad bensinen skulle kosta) är tämligen uteslutet för min del.

Jag är mycket tacksam över det enorma utbud av tävlingar som jag har på säg 5 mils radie, då kan man också ta tävlingarna som lite ”rolig omväxling” och inte på så blodigt allvar.

Fast det hade på sätt och vis varit roligt att tävla i en helt annan del av Sverige där man varken känner till domarna eller konkurrenterna.

Jag börjar nu, efter många tävlingar under året notera att det i princip är samma ryttare som är ute på alla tävlingar och ofta också samma ryttare som placerar sig.

Vissa ryttare kan jag med nästan 90 % säkerhet veta att de kommer att vinna klassen och flera andra vet jag lika säkert kommer att bli placerade.

Just nu är det väldigt många fina hästar som jag möter på tävlingsbanan, i början och slutet av säsongen brukar det glesna av betydligt.

Så var det redan då jag började tävla med Heron minns jag. Han placerade sig mycket oftare i början och slutet av säsongen, säkert till stor del för att han kunde hållas igång på ett helt annat sätt än de som var tvungna att ställa av sina hästar 2-3 månader under vintern.

Medan dessa hästar vilade så tränade Heron vilket blev väldigt tydligt i början av säsongen. Då vi hopptävlade kunde det komma in hästar på banan som dröp av svett efter en hopprunda medan Heron knappt hade förhöjd puls.

Även med Archie har jag förutsättningar att ”hålla igång” året runt om jag skulle vilja så några vintermånader i total vila kommer det inte att bli tal om, i alla fall inte om han får vara frisk.

Jag vet att det inte bara är vilt främmande människor som sitter och läser min blogg utan flera i min bekantskapskrets (”hästmänniskor”) gör detsamma (det är de så illa tvungna till ha ha…jag har börjat säga ”du kan läsa mer i bloggen” när jag inte hinner/ orkar förklara något speciellt ytterligare).

Och nu har det vid flera tillfällen hänt att mina läsande vänner, oberoende av varandra, frågat mig om jag har en aning om vem ”Fido” är, Fido som kommenterat en del av mina blogginlägg.

Anledningen till deras frågor har faktiskt också varit densamma; mina vänner och bekanta har uppfattat det som att Fido haft en väldigt ”huggig” ton och vassa åsikter, ibland rent av elaka och detta har ännu mer väckt deras nyfikenhet.

Och det kan jag förstå. Man blir alltid mer nyfiken på någon som ifrågasätter än någon som skriver typ ”jag har läst din blogg och den är bara sååå bra :=)”.

Det har spekulerats i om Fido är någon som känner mig privat (och har ett horn i sidan till mig av någon anledning) och där har jag själv svarat att jag absolut inte tror att jag känner denna Fido, dels för att jag inte är ovän med någon som skulle skriva i min blogg av den anledningen och dels för att Fidos inlägg varit skrivna med sådan kunskap/ ”insatthet” som ingen på ridskolan där jag är uppstallad besitter (no offence stallkamrater :=)).

Men nu har Fido presenterat sig så ni som varit nyfikna kan gå in och läsa kommentarerna under inlägget ”Dagens träning eller vädergudarna driver med mig”.

Mysteriet är löst :=)!

Jag har tidigare skrivit om konstiga sammaträffanden och här kommer verkligen ett till!

En god vän som bor i Stockholm har under en längre tid letat efter en lämplig höelevator/ transportör.Och nu har hon funnit densamma! Gissa var????

Ca 5 kilometer från där JAG bor eller typ mer än 600 kilometer från där hon själv bor!

Fast som hon själv påpekade; ska man ha något som har med HÄST att göra ska man leta i SKÅNE :=)!

Så gissa vem som ska få besök till helgen :=)! Eftersom vi i snitt träffas en gång per år (stort TYVÄRR) så blir det extra kul!

Vännen har en häst som är extremt lik Archie på bild, även detta ett sammaträffande i sig då de inte är det minsta släkt med varandra på något vis.

Vi skojar ofta om våra ”svarta” gossar men nu kommer vännen få se en Archie vars hårrem skiftar i alla möjliga nyanser av gult (!), brunt och pyttelite svart.

Vi brukar också skoja om att en dag rida en vacker pas de deux med våra så lika djur, det hade säkert varit mycket fint och det hade väl varit fantastiskt om det inte bara förblir skämtsamma drömmar?

I förra veckan ställde en läsare, Malin Olsson, frågan om vilka som är mina förebilder inom ridsporten (tränare, ryttare mm).

Jag kan väl börja med att säga att jag är den typen av person som försöker att ”plocka russinen ur kakan”, dvs hitta NÅGOT hos mer eller mindre alla som har något att lära ut kring hästhållning i allmänhet och ridning i synnerhet.

Jag kanske inte kan hålla med om ALLT men oftast tycker jag att man kan få i alla fall något råd/ idé/ träningstips/ whatever hos de flesta ryttare/ tränare som har hållit på med hästar ett tag.

Sedan ska jag också villigt erkänna att jag är för lite insatt i många skickliga ryttares/ tränares metoder FULLT UT för att verkligen till 100 % kunna säga ”det här är den ultimata ryttaren/ tränaren”.

Jag minns då en mycket känd ryttare höll en av sina första clinics i Sverige och jag återvände till min dåvarande tränare full av entusiasm över hur lekande lätt allting hade sett ut. ”Glöm inte att det kan se lite annorlunda ut bakom kulisserna än vad man visar upp för en publik” var tränarens lite syrliga kommentar och jag har tyvärr gjort liknande egna erfarenheter genom åren.

Jag har sett så kallade toppryttare/ tränare dänga upp hästar så det visslade, jag har sett barrering och fullständig förödmjukning av elever mm men den sidan av myntet brukar sällan beskrivas då jag tex läst artiklar om personerna ifråga.

Om vi tittar på ordet förebilds exakta betydelse: (efterföljansvärt) exempel, föredöme (särskilt om person, uppträdande, tillvägagångssätt) och om man med förebild menar någon som man skulle vilja efterlikna/ vara så skulle jag välja nedanstående personer som exempel för egen del:

Om jag fick välja fritt vilken ryttare jag skulle vilja efterlika/ vara så skulle jag vilja vara en blandning av Kyra Kyrklund, Jan Brink och Ulla Håkansson.

Jan Brink är en av de bästa ryttarna i världen och har en toppenanläggning som verkligen tilltalar mitt estetiska sinne. Han är förutom en sann estet också vän av ordning och reda- precis som jag.

Kyra Kyrklund har förmågan att trollbinda en publik och jag inbillar mig att hon därför också är en bra tränare. Humor är viktigt och den egenskapen verkar Kyra också besitta.

Ulla Håkansson har bevisat att man kan rida på en hög nivå även högt upp i åldern och hon har dessutom lyckats ”ta fram” nya hästar upp till den hösta nivån gång på gång. Hon köper inga färdiga tävlingsmaskiner utan har tvärtom tagit upp många hästar i klasserna helt på egen hand.

Om jag vore veterinär skulle jag vilja vara Per Spångfors i Halmstad. Denne veterinär har jag själv anlitat med goda resultat och jag tycker att han, till skillnad från vissa andra kollegor verkligen tar sig an en som hästägare. Man får utförliga svar på sina frågor och känner sig omhändertagen. Per har en mycket fin klinik med avancerad utrustning och han är inte rädd för att ibland ”gå mot strömmen” i sitt arbete om han tror att detta främjar HÄSTEN (alla försäkringsbolag ersätter tex inte alla behandlingar som utförs på denna klinik).

Om jag var hästtandläkare skulle jag vilja vara Torbjörn Lundström, också en man vars tjänster jag anlitat flera gånger. Även Torbjörn är mycket pedagogisk och noggrann med att förklara allt som man som hästägare kan vilja få svar på. Dessutom är han erkänt skicklig till skillnad från andra ”skojare” som åker runt i stallarna och utger sig för att kunna behandla hästars tänder.

Två andra personer som jag vill nämna som goda förebilder är Anna Hassö och Lars Swärd.

Anna Hassö är tidigare fälttävlansryttare som ridit svår klass i många år men som nu, pga skador, övergått till dressyr. Jag har träffat Anna på många tävlingar de senaste åren och trots att vi egentligen inte ”känner” varandra (mer än att vi just tävlar MOT varandra) så hejar hon alltid glatt och pratar vänligt och trevligt som om vi vore gamla vänner. Ingen ”näsan-i vädret”-attityd där inte! Att bemöta andra medtävlare med vänlighet, intresse och utan att visa en stroppig attidtyd bara för att man själv ridit svår klass i många år tycker jag verkligen är att vara ett föredöme för även om vi som tävlar är konkurrenter så behöver man inte ta det på så blodigt allvar att man inte kan heja på varandra, utbyta tips och råd eller till och med hjälpa varandra om detta skulle behövas.

Lars Swärd är en man jag nämnt i tidigare blogginlägg. Lars var tränare av hinderhästar sist jag träffade honom, dvs för mer än 15 år sedan.Vad jag gillade med Lars var att han var extremt noggrann med hästarnas skötsel och välbefinnande och att han inte var rädd för att släppa ut sina duktiga ”tävlingsmaskiner” i hagen. En sådan hästmänniska är värd alla framgångar som han också hade.

Avslutningsvis tycker jag att alla är förebilder som sköter sina hästar väl, som rider konsekvent, lugnt och utan aggressioner och som kan och vill dela med sig av sin kunskap.”Ridskicklighetsmässigt” har jag som förebilder de som GÅNG PÅ GÅNG får fram bra hästar. ”Alla” kan få fram EN bra häst men att göra detta flera gånger skiljer i mitt tycker agnarna från vetet.

Tack vare er kära läsare slog vi/ ni publikrekord förra månaden med 1393 läsningAR (tyvärr inte läsARE).

Rekordet innan var 1377 och sattes i maj.

Totalt har sidan i snitt 35 läsningar om dagen sedan januari.

Efter så många månaders intensivt skrivande börjar min fantasi tryta och jag efterlyser därför ämnen att skriva om, diskutera, glädjas och/ eller förfasas över.

Ingen som har någon idé? HÖR AV ER!

Annars rullar allting på med allting.

Efter ca 10 dagars intensiv sommarvärme har det regnat i natt och nu är vädret lite mulet. Jag har tillbringat många timmar i solstolen och även hästarna har haft det bra eftersom det fläktar skönt i deras hage och insekterna håller sig lugna.

Jag är glad över att vi inte haft hästarna på ridskolan över sommaren; förra året var deras hage en stor sjö efter massor av dagars regnande och i år hade den intensiva värmen säkert inte varit så behaglig eftersom det dels inte finns något att äta i hagen (om man inte lägger ut mat och den brukar dom rata i värmen) och det dels är väldigt vindstilla just där hagarna ligger = ett riktigt värmegryt.

Birks ägare har återkommit från sin semester och mitt uppdrag som hästpassare är slut. Jag har haft det så behagligt med de goda gossarna och det fina vädret att jag skickade sms till Lena och sa att hon gärna kunde stanna borta längre :=)!

Idag hade jag den första lektionen för henne och Birk och den visade att det är sant som man säger: hästar tappar ingenting efter en kortare vila. Han gick hur bra som helst!

Nej, det ska inte handla om GÖDSEL i dagens blogginlägg utan om det som tyvärr kommer ut ur vissa människors munnar i tid och otid!

Jag har berört ämnet tidigare då jag berättat för er hur vissa i mitt stall tydligen bestämt sig för att om jag så hoppar på deras halsar så ska de inte låtsas om att jag tävlar och än mindre fråga hur det har gått (se inlägg från 13 maj kallat ”avudsjuka”).

Det inlägget handlade alltså främst om avundsjuka och jag undrar om inte detta är ganska nära besläktat med fenomenet skitsnack, dvs om man är avundsjuk så ökar också tendensen/ sannolikheten för att man ska ägna sig åt skitsnack?

Att jag tar upp ämnet idag beror på att en bloggläsare, fullt förståeligt, beklagade sig för mig och berättade hur en stall-”kamrat” hade fällt rätt så otrevliga kommentarer om hennes häst, men som så oftast då skitsnack är inblandat, inte till henne personligen. Skitsnack får man oftast höra på omvägar men det gör det inte desto mindre otrevligt på något vis. Tvärtom blir man väl oftast mer arg när människor inte vågar säga till ens ansikte vad de tycker och tänker.

Skribenten frågade mig om detta var något typiskt för ”hästfolk i Sverige” och tyvärr tror jag inte det (hennes erfarenhet var att det var annorlunda utomlands där folk var mer hjälpsamma och trevliga).

Jag tycker mig ha märkt att sådana där ”förståsigpåare” som skribenten råkat ut för finns överallt.

Pratade med min man om detta fenomen och vi kunde konstatera att även i den grupp som delar hans intresse (flyg-historia) finns sådana typer. Det finns en förening som heter Flyghistoriska föreningen, min man kallar den flyg-HYSTERIKERNA :=).

Skämt å sido så tror jag att det i alla ”grupper”, oavsett vilket hobby el dylikt som man ägnar sig åt, finns folk som vill trycka ner andra för att må bra. OFTAST är det folk som inte lyckas så himla bra själva faktiskt. Är man erkänt skicklig brukar man inte känna behov av att trycka ner andra eller snacka skit.

Helt ovetenskapligt och generaliserande undrar jag om inte skitsnack är värre bland kvinnor, men vad vet jag?

Hur som helst finns det enligt mig inte mycket mer att göra åt detta tråkiga fenomen än att försöka hålla sig utanför och att inte bry sig.

Genom att hålla sig utanför undviker man att hamna i den häftiga skotteld som ibland kan uppstå och man behöver inte välja sida vid konflikter. Har man deltagit i skitsnacket finns dessutom risken att ”en fjäder blir en höna” och att ord som man oförsiktigt yttrat dels sprids som rö för vinden och dels får en helt annan innebörd innan historien är över.

Att inte bry sig kräver en del styrka, det känner jag i alla fall som blir som en tigrinna då någon hoppar på min häst eller har något elakt att säga om min ridning/ skötsel av densamma.

Men det bästa är att bemöta allt skitsnack genom att blanda sig och om det gäller en själv att inte bry sig. Då tröttnar skitsnackaren snabbt och ger sig förhoppningsvis av till tacksammare offer!

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…

Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.
Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.

Fick ett mail från en trogen bloggläsare igår; Helene med Rulle som en del av er kanske kommer ihåg (hästen som vevade med huvudet och som jag rekommenderade lite ”gummibandsridning” på).

Med mailet var bifogat en videosnutt där man ser att det gått framåt för detta ekipage sedan vi hördes av sist och som så många gånger förut slog det mig hur viktigt det är att ryttare lägger sin energi och sina pengar på att TRÄNA framför allt.

Att ha häst kan i många fall vara en rätt så kostsam hobby och jag ser ibland hur vissa hästägare tycks ösa ur en outsinlig källa när det gäller att handla diverse tillbehör och ”medikamenter” till sina skyddslingar.

Det är ingen måtta på olika tillskottsfoder, pulver, oljor och vätskor och man hänger på hästen allt som tänkas kan i ”tillbehörsväg” från benskydd till magplattor, ländtäcken i strålande solsken och mössor för att utestänga både ljud och insekter.

Personligen tror jag att 90 % av allt ”bling-bling” som inhandlas är fullständigt harmlöst liksom innehållet i alla burkar, säckar och flaskor som hästägaren köpt i tron att detta ska ge en smidigare, friskare och mer ridbar häst men vad jag skulle önska vore att ännu fler ryttare verkligen satsade på sin och hästens UTBILDNING.

En del avsäger sig träning för tränare med motiveringen att de ändå inte tänker tävla, att de bara är intresserade av att rida ut och ha KUL med sin häst och andra likande förklaringar men jag vill hävda att ALLA har nytta av att kunna rida sin häst bättre och då blir det också roligare och dessutom mindre slitsamt för både häst och ryttare.

Även om man bara är intresserad av att rida ut så måste det väl vara roligare att kunna göra detta på en smidig, följsam häst som går i det tempo man begär och som är lätt att relgera både framåt och bakåt (gas och broms). Och skulle hästen bli rädd och vilja sticka iväg så har man verkligen nytta av att den är dresserad och förstår förhållande hjälper osv i stället för att bara vettlöst ge sig av.

Nej, ibland tror jag att vi hästägare låter snålheten bedra visheten!

Vi vill inte betala för vad vi anser dyra träningar och sitter hellre själva och filar i vår ensamhet med följd att hästen tar mycket längre tid att utbilda korrekt (om man ens lyckas) samtidigt som man under tiden riskerar att hästen ”gå sönder” pga felaktig ridning, om vad kostar inte DET (och inte bara i pengar utan även i tid, bekymmer mm)?

En del snålar med utrustningen, framför allt vad gäller sadeln som oftast är det dyraste efter själva hästköpet.

Tänk om fler hade förstått hur mycket bättre en del hästar kan gå med en korrekt avpassad sadel och hur mycket lättare det är för ryttaren att sitta bekvämt och inverka korrekt med en passande sadel.

Även vad gäller kostnader för skoning försöker en del hästägare att dumsnålt byta till en hovslagare som är ”billig”.

Men vad är billig egentligen?

Är det värt att låta en outbildad hovslagare sko hästen? Vad kostar eventuella tappskor eller om hästen pga felaktig skoning blir halt?

För min egen del har jag haft samma hovslagare i ca 20 års tid och det finns goda skäl för detta. Inte nog med att hästen (enligt flera av varandra oberoende veterinärer) är korrekt skodd, de tappskor jag råkat ut för på 20 år är lätträknade och inte minst är min hovslagare lätt att få tag på och kan hjälpa mig när det verkligen behövs.

Har man en tävlingshäst är det inte så kul (minst sagt) att inte kunna rida på x antal dagar för att hovslagaren inte går att få tag på eller inte kan komma, inte heller hade det varit så roligt att behöva avstå från en tävling pga tappsko som inte kan bankas på .

Då Archie förra hösten skadade sin hov och var i behov av ett sjukbeslag OMGÅENDE var det också guld värt att kunna få detta åtgärdat direkt. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om skadan hade förvärrats bara för att jag inte kunde ordna fram kunnig hjälp på dagen.

Så; för att återknyta till rubriken ska man inte inte låta snålheten bedra visheten när det gäller ens häst och inte heller ska man dra sig för att träna, även om det kostar!

Sedan kanske man varken har de ekonomiska resurserna eller tillgång till en auktoriserad tränare ”i krokarna” men då får man försöka göra det bästa av situationen och ta hjälp av de i ens omgivning som kan lite mer än man själv (och sådana människor går nästan alltid att finna).