Fortsättningen på gårdagens diskussioner om barbackaridning och hjälmanvändning inleder jag med ett inlägg från Bernie:

Hamnade själv i en barbackadiskussion i stallet idag. En person hade ridit ut (!) barbacka på en häst som hon inte visste hur den var ute och ramlat av. Observera att det var en hyfsat vuxen människa (kökort och bil hade hon iallafall, IQ dock okänt). Jag vidhöll också att det var slöseri med ridtid.

Denna kommentar får mig att minnas om inte första så troligvis sista gången jag fick för mig att rida barbacka.

Som jag redan nämnt började jag att rida förhållandevis sent (i 15-års åldern) och genomlevde därför aldrig någon ponnyperiod (då man kanske oftast skulle få för sig att rida barbacka), helt enkelt därför att jag då redan var för lång för att rida på så små hästar.

Jag kan inte minnas att jag någonsin red barbacka förrän jag av någon extremt outgrundlig anledning fick för mig att prova detta på min ursnälla Décima och som med det mesta vad gällde henne så gick detta ypperligt. Jag red i vår utepaddock i alla gångarterna, gjorde både skolor och allt möjligt annat utan minsta problem.

På något sätt måste detta ha sporrat mig (idiot) för sedan fick jag en tid därefter för mig att jag skulle skritta ut barbacka. Jag minns att jag satt på Dessans hala termotäcke då vi begav oss ut men om jag säger som så, så satt jag inte på täcket eller ens hästens rygg när vi kom hem, då linkande jag in i stallet!

Under vår skritt-tur hoppade nämligen en hjort fram ”out of nowhere” och även Décima hoppade- framåt- medan undertecknad hoppade….ehhh….studsade åt sidan…och där skiljdes våra vägar!

Hade jag suttit i en sadel hade jag garanterat inte ramlat av men det hala täcket och min icke-balans underlättade min lilla flygtur och när jag reste på mig kunde jag knappt gå.

Och jag som skulle arbeta i stallet morgonen därpå!

Jag vågade inte berätta för någon vad som hänt och försökte att inte visa hur ont jag hade, helt enkelt därför att jag tyckte att det var så PINSAMT att jag hade gjort något så korkat!

Och visst lyckades jag arbeta (mocka 20 boxar och fodra 70 hästar) morgonen därpå men det var nog som sagt sista gången jag fick för mig att rida barbacka!

Vad gäller hjälmanvänding har jag fått följande inlägg från Moa:

Ang. hjälmdebatten så brukade min gamla tränare säga att allt handlar om riskbedömning. Det har gått sådan hysteri i hjälmdebatten att det ibland verkar som om att har man bara hjälm och säkerhetsväst på sig så kan du ta dig för praktiskt taget vad som helst utan att någon reagerar. Hon sa alltid att steg ETT i säkerhetstänkande med häst är (borde vara) hästuppfostran, steg två ”omgivnings- och riskbedömning”, steg TRE hjälm och säkerhetsväst, och inte tvärt om.Jag har själv aldrig haft hjälm vid tömkörning av egen häst i kända (lugna) omgivningar. Visst, han hade kunnat dra över mig, men sannolikheten för det är väl ungefär lika stor som att han skulle ha kunnat hugga mig i huvudet när jag borstade benen i boxen – dvs i det närmaste obefintlig. Tömkörning av stökig/okänd häst, då skulle nog hjälmen åka på.

Ja, jag måste säga att jag håller med din tränare Moa.

Jag ser allt för ofta hästar som inte ”vet sin plats”, helt enkelt därför att ägaren inte kan/ vill/ förmår att sätta sig i respekt och få hästen att förstå vem det är som är ledaren = bestämmer.

Och det ser jag som ett långt allvarligare problem och risk än att rida utan hjälm/ säkerhetsväst.

Jag har i vuxen ålder gjort vissa riskbedömningar, mycket utifrån att jag på mer än 20 års hästägande endast ramlat av….räknar….2 gånger om jag inte ska räkna de gånger Heron eller Décima tvärnitade framför något hinder.

De två gångerna jag har ramlat av har varit i självförvållade, korkade situationer varav jag precis redogjort för den ena (barbacka-ritten på Décima) och den andra var då jag drämde till Heron så hårt med spöt att han sparkade bakut och jag tappade balansen och ramlade av (rätt åt mig, ha ha) .

Jag är ohyggligt medveten om att olyckor, både med hästar och i alla möjliga andra sammanhang kan inträffa nästan på vilket sätt som helst.

Att tro att inget ska hända bara för att man har en snäll häst är naivt bortom alla gränser men i min värld är risken ändå långt mindre med ett sådant djur än med tex hästar man inte känner eller hästar som är mycket ouppfostrade/ ohanterade.

Jag har valt att ta risken att tex tömköra utan hjälm liksom att cykla utan hjälm. Jag har också valt att riskera att Archie kan bli sparkad av Birk när de går i hagen framför att släppa ut honom ensam. Osv osv….

Det är väl först då någonting händer som man ångrar sig som f…n rent ut sagt men samtidigt kan man inte skydda sig från allt- då skulle livet bli väldigt komplicerat.

Sedan vad gäller hjälmanvändning tror jag mycket att det är en uppfostringsfråga. Om man redan sedan barnsben har fått lära sig att det är viktigt med hjälm så fortsätter man nog att använda denna typ av skydd.

Som jag berättade om igår var det då jag började rida tillåtet att rida utan hjälm (dock inte på ridskolehästarna) i vårt stall och det var vanligare att folk red utan än med hjälm. Jag anammande den kulturen och eftersom jag dessutom aldrig har känt mig bekväm i hjälm (jag svettas, håret blir platt, tidigare kunde jag få huvudvärk då jag hade en för liten hjälm osv osv) hade jag svårt att motivera mig till att använda hjälm trots att jag vet att det är mycket bättre än att avstå.
Sedan vet jag människor som alltså redan sedan barnsben använt hjälm och för dom är det fullständigt otänkbart att inte sätta på sig en hjälm vid all ridning.

Jag såg samma fenomen med mina föräldrar då det blev lag på att använda bilbälte. Mina föräldrar tog körkort på den tiden folk körde utan bälte och de hade jättesvårt att ställa om sig till att börja använda detta. De körde till min fasa utan bälte i många år (vet faktiskt inte om de gör det ännu?) medan det för mig, som fått lära mig att använda bälte känns absolut fel och ”naket” att inte ha bälte.

Idag är det lite samma sak med skyddsvästarna vid ridning. De mindre barnen ser det som helt naturligt- de vet inget annat- men de flesta vuxna, även de som är ivriga hjälmförespråkare, skulle aldrig få för sig att sätta på sig en väst.

Det finns enligt stallchefen och flera andra tyckare i stallet ingen värre synd man kan begå mot Archie än den jag utsätter honom för ibland: jag klipper av hans pannlugg när den börjar ramla ner i ögonen!

”Han ser ju ut som en DAL-MAS” skriks det i kör så fort jag varit framme med saxen.

Själv är jag inte lika känslig utan tänker mer ”det växer snart ut igen” :=)! Och det gör det!

…blev inte besvarad! Inte för att jag egentligen hade förväntat mig det men ändå….

Jag har nu fått både ersättningen och det ”förklarande brev” man får där det specificeras hur mycket som ersatts men alltså inget annat.

Men skit samma…jag är som tidigare nämnts bara så glad över att vi har veterinärvårdssförsäkringar i Sverige.

Archies, med andra fång-hästars mått mätt, relativt ”milda” fång har hittills kostat ca 10.000 och då har han ändå bara röntgats 1 gång, fått ca 50 butta-påsar totalt och undersökts som hastigast 4 gånger.

De hästar som varit påverkade mycket längre tid, som har fått fångbeslag som ska tittas till av hovslagare ofta, som stått på boxvila i månader, de kan nog generera kostnader på både det två och tredubbla och tänk att behöva betala allt ur egen ficka!

Så jag klagar inte över en utebliven förklaring från Agira. Det finns så mycket att vara tacksam över i stället.

Minns ni att jag i blogginlägg från den 7 december hade en teori om att människor idag i allmänhet har svårt att veta hur man ska hantera andras sorg, vad man ska säga (om man ska säga något) osv.

Jag hade noterat att flera personer i stallet ”låtsades som att det regnade” vad gällde att Archie var jätte-sjuk, de kommenterade inte detta med ett ljud trots att de mycket väl visste hur det var fatt med både mig (super-ledsen) och hästen (sjuk).

Och efter att ha sett utvecklingen i stallet sedan dess och folks reaktioner både när Archie började ”kvickna till” och nu när han är friskförklarad så är jag övertygad om att min teori stämde.

Att ”folk” (så klart inte alla men en del) inte sa något tidigare var säkert för att de inte visste vad/ hur de skulle säga/ bemöta mig som var så ledsen.

NU är det ingen måtta på frågandet, gratulationer, kramar och andra glädjeyttringar. Folk kommer spontant fram och förhör sig om hur det går och verkar genuint glada över gossens snabba ”come-back”.

Jag är så klart överlycklig över att hästen är frisk och onekligen ligger det något i ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje”.

För någon vecka sedan frågade en anonym skribent här på sidan vad min stallägare ansåg om Archies då ganska frenetiska trä-gnagande pga flera veckors boxvila.

Jag svarde lite raljerande att stallägaren inte brydde sig då vårt stall är ganska nerslitet redan och då man tämligen lätt kan sätta en masonitskiva över det uppätna.

Eftersom jag står på en ridskola som inte ägs av en person/ familj har jag faktiskt aldrig reflekterat över risken att bli debiterad något som hästen förstör helt enkelt därför att det aldrig har hänt att någon fått betala för det som gått sönder.

Ingen hästägare låter ju hästen ta itu saker medvetet och ibland kan det också vara svårt att avgöra vilken häst som förstört något samt om något som gått itu beror på att tex träet redan var skadat/ murket pga ålderdom.

Själv sprayade jag ”fy-spray” över stora delar av Archies boxväggar men jag förmodar att medlet inte sitter i hur länge som helst och dessutom hävdar vissa att hästen kan vänja sig vid smaken och gnaga ändå.

Hur som helst så fick jag mig en tankeställare härom dagen och jag ska berätta varför.

Det händer ibland, om än inte så ofta, att jag besöker andra stall av olika anledningar. Jag tycker att det kan vara ganska intressant att se hur andra stall fungerar, vilka regler som gäller, hur utfodring och mockning sköts osv. Jag brukar alltid ställa ”tusen frågor” vid sådana tillfälle; alltid lär man sig något nytt och ibland inser man också hur himla bra man själv har det!

Och det var det sistnämnda jag insåg häromdagen då jag träffade en stallägare och vi kom att prata om det här med hur olönsamt det kan vara att hyra ut boxar i liten skala.

”Ja, det räcker ju med att hästen sparkar itu vattenkoppen en månad så är den månadens vinst borta” sa jag.

”Nänä” menade stallägaren ”det får hästägaren själv betala!”

Det visade sig då att denna stallägare hade skrivit in i sina kontrakt att ALLT som en häst förstörde fick ägaren ersätta. Och det man inte kunde ersätta själv blev man debiterad med 200:–/ timme i arbetskostnad + givetvis för materialet.

Stallägaren berättade om en inackorderad häst som hade gnagt på massor av stolpar i en hage. Eftersom hästen går ensam råder det ingen tvekan om att det är just den hästen som är marodören i detta fallet och nu måste hästägaren antingen byta ut en jääääkla massa stolpar eller betala stallägaren för att han ska göra det.

Detta fick mig verkligen att tänka till!

Skulle jag någon gång flytta till ett annat stall vill det till att jag lusläser kontraktet! Dels är ju Archie inte helt nödbedd att gnaga på saker om tillfälle ges och dels är det ju faktiskt så att en olycka kan inträffa och saker kan då gå itu.

Själv är både jag och maken extremt ohändiga så att vi skulle byta hagstolpar, snickra upp nya boxväggar eller byta ut vattenkoppar finns liksom inte på kartan. Och då kan det tydligen bli dyrt….hos vissa i alla fall :=)!

För några dagar sedan gav jag er tipset att städa för att må bra :=) och jag har funderat lite mer på fenomenet städning sedan dess.

En sak som jag tycker är ganska konstig är att vissa hästmänniskor är nästan maniska när det gäller ordning och reda i stallet och kring allt som har med hästen att göra medan deras hem inte alls återspeglar deras pedantiska sinne.

Det jag har svårt att förstå är hur det kan vara så jätteviktigt att hästen har en kliniskt ren och välstädad miljö omkring sig (som om den skulle bry sig….) medan man själv kan leva i högar med smutstvätt, disk, damm, osv.

Minns att jag var hemma hos en hästägare en gång och bad till högre makter att hon inte skulle be mig at ta av mig skorna. Hennes lilla lägenhet var täckt av hund och katthår och man hade nog fått slänga sina strumpor efter att ha trampat runt där i några minuter.

Är det kanske så att det helt enkelt är roligare att hålla rent och städat hos hästen än hos sig själv?

Är att pyssla och putsa med hästen och dess grejer den vuxna motsvarigheten till att leka med dockskåp?

En annan sak som jag också faschineras oerhört av är hur enormt uppoffrande/icke-egoistiska många hästägare är.

Jag ser mååånga hästägare som själva mer eller mindre klär sig i trasor, har hem som ser ut att ha utrustats från ”Myrorna” men hästen; den har minsann allt den behöver och mycket mer därtill!

Det är inte ovanligt att på hästsidor som tex Bukefalos läsa om hästägare som knappt har mat för dagen men som ändå kämpar oerhört för att få behålla sin eller tom sina skyddslingar.

Och att behålla ett djur som betyder mycket för en är väl sin sak; det kan jag visst förstå men varför finns det hos vissa denna nästan hysteriska köp-mani vad gäller hästen när man sedan som sagt inte kan unna sig själv en ny tröja och icke-trasig skor?

För många år sedan kände jag en person som verkligen var som i ovan beskrivna exempel. Kläderna som bars hade jag slängt för länge sedan liksom de utslitna och nertrampade skorna. Och jag hade inte sagt något om detta i sak, har man dåligt med pengar så har man, då är det inte bara att traska iväg och shoppa det man vill men det var det här jag inte förstod: människan HADE pengar och det var ingen måtta på de mängder med hästutrustning som regnade över personens häst.

Jag har förstått att det för vissa hästägare är viktigt att visa upp sig (läs: hästen) på tävlingar och träningar men det komiska (eller inte) var att denna häst aldrig varken tävlade eller tränade.

Ägaren måste helt enkelt ha funnit något konstigt nöje i att handla saker till hästen (den hade tex minst 20 täcken) medan intresset för den egna personen och det egna hemmet var noll.

Ja, det är sådant som jag kan tycka är lite konstigt men alla är vi olika….

Förresten kände jag en gång i tiden också en person som brukade slänga sina täcken och schabrak när de blev så smutsiga att de behövde tvättas (och hon väntade läääääänge, trust me).

Men denna person var omåttligt rik och kunde unna sig denna form av extravagans (?) och dessutom lyckliggjorde hon säkert mer än en hästägare/hästskötare i stallet som plockade upp det slängda ur soporna och tog hem för en jätterengöring :=)!

Under mina 15 år som handläggare av försörjningsstöd (socialbidrag) skrev jag tonvis med formella beslut, brev och överklaganden men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig när jag anser att byråkratin mest verkar vara för ”sakens skull” och ingenting annat….

För några veckor sedan skickade jag in en räkning från ATG till Agria för att få denna ersatt och tydligen missade jag att kopiera båda sidorna på räkningen varför jag efter någon vecka fick ett brev från Agria där jag ombads att komplettera tidigare insända handlingar.

Jag säger inget om detta I SAK, rätt ska givetvis vara rätt och rätt handlingar SKA inlämnas men vad jag vänder mig emot är hanteringen!

I stället för att snabbt ringa upp mig och förklara att jag missat en del av räkningen har handläggaren i stället bemödat sig med att författa ett brev som jag fick ca 2 veckor efter att jag skickat in mina papper.

Hade jag fått ett telefonsamtal hade jag kunnat faxa över kompletteringen samma dag och saken hade varit ur världen.

Som säkert många av er vet utgör veterinärräkningar ofta inga små-summor precis, det brukar snarare handla om tusentals kronor och så klart vill i alla fall inte jag ligga ute med dom pengarna längre än nödvändigt.

Blev så sur att jag skrev ett brev till Agria, vi får väl se om jag får något svar. Suck…

Refererar till Ert brev daterat 081217 (se kopia) och översänder begärda handlingar som tydligen av misstag glömts att kopieras i sin helhet tidigare.

En fråga jag gärna vill ha svar på är varför Ni inte tar kontakt med Era försäkringstagare via telefon och/ eller mail eftersom Ni efterfrågar både telefonnummer, alternativt telefonnummer, mobilnummer och mailadress i Er skadeanmälan? Vad ska Ni med dessa uppgifter till om Ni ändå inte nyttjar den information Ni får?

Ni har trots att jag har uppgett 2 telefonnummer (varav jag svarar på det ena dygnet runt) och en mailadress inte hört av Er på annat sätt än via ovanstående brev daterat 081217 som var mig tillhanda 081223.

En fullständigt onödig fördröjning av handläggningen av mitt ärende som jag ser det och jag är tacksam om Ni vid behov av ytterligare kontakter med mig ringer eller mailar till mig.

Som ni redan läst så känner i alla fall jag glädje över att det nya året kommer att börja bättre än den senaste månaden varit för min och Archie del.

Men bortsett från fången så har året med Archie till övervägande del innehållit många glädjeämnen och bara hans tävlingsresultat har för mig utgjort en enorm glädje.

Det är bara att träna vidare och hoppas på fortsatta framgångar även om jag inte är så naiv att tro att antalet placeringar ska motsvara årets.

Förhoppningsvis kan vi satsa på kvalitet i stället för kvantitet på tävlingsbanorna men är det något jag lärt mig så är det att inte planera för långt framåt.

Om jag får önska något av nästa år så är det att slippa tråkigheter som sjukdomar och dödsfall bland människor och djur; det har tyvärr varit aldeles för många sådana i år.

Jag har flera gånger påmints om hur livet snabbt kan avslutas genom obotliga sjukdomar och även upplevt, om än tack och lov inte för egen del, hur snabbt man kan gå från att vara en glad och nöjd hästägare till ingen hästägare alls.

Décima finns inte mer och även hennes boxgranne HG som jag nämnt i ett par inlägg och som flyttade ifrån stallet i somras har gått samma öde till mötes som Décima.

En lektionshäst, sorgligt nog Linas absoluta favorit utan undantag, bröt benet under en helt vanlig vistelse i paddocken och fick tas bort på plats.

Av vissa saker, som Archies fång tex, kan man lära sig något även om det ibland blir en dyrköpt erfarenhet och då menar jag inte rent ekonomiskt.

Andra saker kan man helt enkelt inte påverka eller förstå varför de har hänt; ni vet ju vad jag anser om livet, dvs att det ibland är enormt orättvist! Tyvärr!

Jag vill tacka alla läsare för det gångna året och hoppas att ni både fortsätter att läsa och skriva! Mina egna uppslag och idéer har av naturliga orsaker krympt; det finns (faktiskt, ha ha) en gräns för hur mycket man kan ha åsikter om i hästvärlden och hur mycket man kan skriva om som är intressant för andra än en själv.

Nästan 20.000 läsningar på 1 år är fantastiskt, från ca 500 läsningar i månaden i januari till knappa 3000 i december. Jag tackar som sagt och hoppas att vi kan fortsätta att roa varandra även nästa år.

Vi hörs!