Tillhör ni släktena lumpsamlare och/eller ”bra-att-ha:are”?

Själv har jag alltid hävdat att jag är både ordningsam och har förmågan att INTE samla på en massa skräp men ändå så lyckas jag samla ihop hur mycket som helst att fylla soptunnan med när jag väl sätter igång.

När jag var på Gran Canaria och förföll till total slapphet ägnade jag lite tid åt att fundera över vad jag skulle göra när jag kom hem och var fortsatt ledig. För innerst inne mår jag inte bra av att bara ligga och såsa, det blir liksom ”ju mer jag slöar desto slöare blir jag” och till slut orkar jag ingenting och dagarna bara flyter iväg.

Så; en av idéerna jag fick var att städa upp i en stor köpmansskänk som jag och maken har i köket och vars många lådor hade börjat utgöra ett visst mysterium för mig. Vi hade knölat i så mycket i de olika lådorna genom åren att jag tappat greppet om VAD som egentligen låg där och i vilken MÄNGD.

Och jag kan bara säga att städningen och tömningen av denna skänk var som en ”skänk från ovan” (vitsigt va?).

Jag slängde hur mycket oanvändbara grejer som helst och hittade 5 (FEM) förlängningssladdar efter att nyligen ha ondgjort mig över att vi inte verkade ha en enda.

Dessutom hittade jag mängder av värmeljus i olika påsar. Jag TRODDE att vi hade en del men har nu insett att just värmeljusinköp han anstå i ett par år i alla fall.

När jag hade städat färdigt tänkte jag för mig själv:”Om JAG tycker att jag hittar mycket att slänga som ändå har hyfsad ordning och vana att slänga sådant jag inte behöver- hur ser det ut hos dom som verkligen har svårt för att skiljas från sina saker”. Inte undra på att folks förråd, källare, vindar etc bågnar av grejer….

Så handen på hjärtat: hur ser det ut bland era hästprylar?

Med just hästsaker var jag tidigare en mycket större ”bra-att-ha:are” och samlade på mig mängder av lindor, delar av huvudlag, grimmor etc för ”det kunde ju vara bra att ha….någon gång….”.

För rätt många år sedan insåg jag tack och lov att dessa tillfällen när jag skulle plocka fram en gammal nylongrimma som hängt i ett skåp de senaste 7 åren ALDRIG skulle inträffa och jag rensade faktiskt ut rejält bland sådant som jag aldrig använde.

Sedan finns det ju faktiskt också en gräns för hur många par lindor man kan använda, jag tror liksom inte att man använder alla 20 paren även om man skulle råka ha 20 par lindor (och tro mig….det finns det hästägare som har).

Numera resonerar jag mer i stil med att om jag skulle behöva pryl x som jag idag inte har använt på säg 5 år då får jag helt enkelt gå och köpa mig densamma om jag någonsin skulle behöva den igen. De flesta hästgrejerna är inte dyrare än att man faktiskt kan göra på detta vis!

Så om ni vill ha ett tips på vad ni kan roa er med under mellandagarna i stället för att bara äta en massa fettig julmat så är rådet: gå ut och städa! Det känns jättebra efteråt, ni får mer plats och bättre överblick och kanske hittar ni också saker som ni kan sälja och tjäna pengar på eller ge bort till någon som blir jätteglad över er gåva.

Om några av er tyckte att jag var halv-rabiat när det gäller hästleksaker som väsnas så är det ingenting mot vad jag anser om denna årstids gissel; RAKETERNA och SMÄLLARNA!

Framför allt det sistnämnda anser jag borde FÖRBJUDAS UTAN UNDANTAG!

Det finns inte något tillfälle, någonstans då det kan vara berättigat att skjuta av dessa öron-marodörer!

Och om det bara hade gällt att man får ont i öronen!!!

Men som alla som äger djur vet så är det ibland ett rent HELVETE att lugna djur som blivit skrämda av smällare och många får också rent ut sagt droga ner sina djur under den värsta tiden = nyår.

Min mamma har i många år fått ge sin hund lugnande eftersom man i det område där hon bor envisas med att smälla med smällare från i princip det av jullovet börjar tills det tar slut!

Som ni vet ligger vår ridskola i utkanten av en storstad (Malmö) och vi har flera affärer och ett stor köpcentrum väldigt nära vårt stall. Många människor passerar på gatan utanför stallet på väg till eller från affärerna och tyvärr kan inte alla barn och ungdomar hindra sina kliande fingarar från att även smälla av en eller flera smällare på vägen.

Jag måste säga att vi har haft tur HITTILLS och många av våra hästar har blivit både ”blinda och döva” för både smällare och raketer eftersom de fått lyssna till dom under så lång tid.

Men jag känner ju nu, när Archie varit konvalescent i över 1 månad, att även om det hade gått att släppa ut honom en stund i hagen (dvs utan att han hade börjat springa omkring) så hade jag inte vågat pga just smällare och raketer.

Hade han varit sitt ”vanliga jag” så hade en lite rusch i hagen spelat mindre roll även om jag inte tycker om att han springer där över huvud taget men en häst som är konvalescent ska verkligen inte rusa iväg som skjuten ur en kanon.

Så oavsett vad veterinären tycker om eventuell utökning av Archies ”motion” den 30:e så får all hagvistelse anstå tills ungdjä…. förlåt BARNEN börjat skolan igen, minst!

Såg förresten att ICA MAXI slutat att sälja fyrverkerier i år just pga att fler och fler människor börjat reagera på detta gissel och det ska de ha en STOR ELOGE för! Hoppas verkligen att fler (ALLA?) andra affärer börjar följa deras exempel.

Och som socialsekreterare som handlagt ”miljoner” ansökningar om socialbidrag genom åren upphör jag aldrig att förvånas över hur många miljoner pengar människor anser att det är helt berättigat att bokstavligen ELDA UPP!!!!

Man köper raketer för hundratals kronor per hushåll och ger dessutom barnen pengar till att gå och smälla med smällare flera veckor i sträck.

Sådant finns det alltså pengar till!!!!

Jag tycker faktiskt att detta problem borde tas på större allvar och att alla vuxna skulle reagera då ungar springer omkring och smäller.

Kanske är detta ett storstads-fenomen….jag vet inte eftersom det är just där jag tillbringar stor del av dygnet. Själva bor vi ute vid en landsväg och här går det av naturliga skäl inte omkring ungar och ”väsnas”.

Eftersom det sägs att det är saligare att giva än att taga har jag beslutat mig för att ge mig….förlåt…jag menar givetvis Archie en fin julklapp i år. Jag hoppas att HAN uppskattar den, det hade jag gjort om jag hade fått en så fin gåva!

Nä…skämt å sido så är detta en gåva framför allt till mig, Archie uppskattar mer en säck morötter skulle jag tro medan jag har insett att de bästa presenterna är de man själv är med och väljer…så blir det inga missförstånd :=).

Förra året gav jag mig själv en bil i julklapp och (TA I TRÄ) än så länge är jag mycket nöjd.

Jag, extremt misstänksam mot ”bilhandlare med kontoret på fickan” bor sedan vi köpte vårt hus just granne med en bilhandlare som förvisso inte har kontoret i fickan direkt men som ändå är en liten myra i jämförelse med de stora bilförsäljarna.

Och där har jag, skeptikern, inte köpt mindre än 3 bilar genom åren?!?!? Jag resonerar som så (och det har jag också sagt till bilhandlaren) att lurar man sin granne…då blir det inte så TREVLIGT….he he….

Den första bilen, en Audi, övertalades jag av min far att köpa. Bilen var fin på många vis och Audi som bilmärke kan jag inte klaga på men jag, ESTETEN (suck…..) kunde aldrig förlika mig med bilens…..FÄRG?!?!? Bilen var silvermetallicfärgad och jag ville egentligen ha en svart bil. Jag trodde att jag skulle vänja mig men då mer än 2 år hade gått utan att jag lyckades tona ner min irritation över att ha en ”ful ” bil så bytte jag in den mot en svart V 70.

V 70-bilen körde jag glad och nöjd i kanske 1 år tills jag över en natt fick en fix idé; jag skulle ha en automatare.

Min man har en, min pappa likaså och en av våra tjänstebilar på jobbet var en automatare. Helt plötsligt bara skulle jag också ha en sådan bil och vad tror ni hände när jag insåg att den ende som hade en sådan bil och som passade min plånbok (tro mig…jag genomsökte Internet med LUPP) var ”min” bilhandlare.

Efter segdragna förhandlingar över julen förra året blev bilen äntligen min och nu är jag faktiskt till 100 % nöjd och tror inte att jag kommer att få några nya idéer. Och något annat än automatare tror jag aldrig att jag kommer att köpa.

Hur som helst…Efter detta sidospår ska jag strax :=) avslöja året julklapp men måste först berätta hur det kom sig att jag över huvud taget köpte den.

För några veckor sedan, och mitt i all bedrövelse med Archies fång får jag ett sms från en ryttarväninna om att hon och en annan gemensam vän minsann köpt var sitt släp eftersom de fick en sådan fin ”dubbel-rabatt”.

Jag, som ditills varit extremt nöjd med mitt fina Boj-släp, blev plötsligt som en bortskämd barnunge som OCKSÅ ville ha ett nytt släp…

Eller….en del av mig ville ha det och den andra delen ”sket i vilket” om uttrycket ursäktas och detta insåg jag kunde användas som förhandlingstaktik. Fick jag min vilja igenom så skulle det vara trevligt och annars kvittade det lika eftersom jag faktiskt redan var nöjd med det jag hade. Fast inget är ju så bra att det inte kan bli bättre :=).

Sagt och gjort!

Jag tog kontakt med mina vänners försäljare och förhörde mig om ”dubbelrabatten” kunde utökas till en ”trippelrabatt”.

Det första erbjudandet lockade mig inte till extas och jag insåg ganska kallhamrat att med dagens finanskris så skulle jag nog kunna pressa priset, om inte nu så om några månader då allting står stilla efter att folk tömt sina plånböcker över jul och nyår.

Nu behövde jag inte vänta vilket jag glatt hade gjort då Arch inte lär åka i någon transport på några månader i alla fall utan jag fick igenom mina ”villkor” på bara några dagar och om ungefär en månad ska denna farkost stå utanför stallet:

http://www.boj.nu/catalog/product_info.php?cPath=21_37&products_id=261

Jag byter alltså in min fina Boj av 2003 års modell men UTAN sadelkammare mot en ny dito med sadel och klädkammare. Ann, som brukar skriva här ibland, påstår att dessa förvaringsutrymmen är ”guds gåva till tävlingsryttaren” och även om jag aldrig direkt traktat efter dom så tror jag säkert att hon kan ha rätt (det brukar hon ha).

Enda skillnaden från ”standard-vagnen” och min kommer att bli att jag har ”allround-däck” på mitt släp. Det har jag nu också (även på bilen) och det fungerar bra här nere i Skåne särskilt som jag nästan aldrig använder släpet mellan säg november och mars.
Jag kommer också att ha Archies ”riktiga” namn på transporten, dvs Arcimboldo med svart text (släpet kommer att vara svart-stripat till skillnad från mitt nuvarande som har gröna stripes).

Ja, det var alltså mitt lilla ”impulsköp” till mig själv. Det låter kanske som att jag bara springer iväg och handlar saker hej vilt men man ska veta en sak om de som är födda i vågens tecken- de är INTE veliga som en del tror utan de VÄGER argument för och emot även om detta, som i mitt fall kan gå på en tusendels sekund. Så jag har givetvis vägt in ”hundra” fördelar med att byta släp mot att mitt bankkonto minskar och funnit att detta är något om jag kan unna mig med gott samvete.

Vi får se vad mister Arch säger om sin nya åklåda. Den ska i alla fall sprayas ner totalt med ”fy-spray” så att han inte får för sig att bekanta sig närmare med släpet med hjälp av tänderna!

PS. Bild på nuvarande bil och släp finns under inlägg från 13 april.

Läs först nedanstående inlägg som jag skrev för några månader sedan och som jag fortfarande står för till 100 %:

Behöver hästar leksaker:

Ja, ni som känner mig och/ eller har läst bloggen en längre tid vet nog vad JAG skulle svara på ovanstående fråga: ett rungande NEJ så klart!!!!!

Om man anser att ens häst BEHÖVER någon form av leksak i boxen är det för mig främst ett sätt att försöka kringgå/ blunda för hästens behov av fysisk och psykisk stimulans på ett väldigt konstlat och fel sätt.

Om hästen är så rastlös i boxen att den behöver ”leka” anser jag att det är ägarens skyldighet att se till att hästen kommer ut i hagen mer och / eller rids mer; då kommer med största sannolikhet även det oroliga beteendet av försvinna. Undantag är väl då hästen pga någon fysisk skada måste ha boxvila.

Jag läser ibland tips till hästägare hur de kan tillverka olika leksaker till sina hästar, tex av petflaskor som ska dingla inne i boxen och jag blir lika glad varje gång att ingen i ”mitt” stall har fått några sådana idéer (ännu?!?!?).

För många, många år sedan hade vi TVÅ (huuu) privathästar vars ägare tyckte att de (hästarna) behövde roas med hjälp av var sin boll i hårdplast som de hade hängt in i boxarna. Framförallt den ena hästen kunde ibland stå och slå med denna djävla boll i EVIGHETER och ljudet av bollen mot järngallret höll på att driva mig till vansinne. Dunk, dunk….dunk, dunk…Inte nog med att JAG stördes den korta stund jag var tvungen att lyssna medan jag gjorde i ordning min häst; jag tänkte med fasa på att alla andra hästar kanske stod och lyssnade på detta oljud nätterna igenom. Stackars djur!

Vid ett tillfälle blev jag så tokig av ljudet att jag gick in i boxen och helt sonika slet ner bollen som var upphängd med hjälp av ett balsnöre.

Ägarna trodde sedermera att det var HÄSTEN som i sin ”lek” hade åstadkommit detta och ärligt talat sa jag ingenting (är det sådant som kallas ”egemäktigt förfarande”?).

Idag hade jag gjort allt för att övertyga en eventuellt leksugen hästägare att bespara oss de oljud som kan uppkomma när hästar dribblar med bollar, biter i petflaskor, gnager på vedklabbar osv.

Idag har jag fått ett argt inlägg från en läsare (Sandra från Göteborg kallar hon sig); läs nedan!

Du verkar inte förstå att verkligheten för de flesta hästägare ser ut så att hästen tvingas stå inne i boxen i 12-14 timmar. Har man eget stall och/eller kan ha hästen i lösdrift, tillgång till hage dygnet om, jamen det är ju underbart! Så skulle jag också välja att ha min häst, om man kunde. Men sanningen är fortfarande den att de flesta inackorderade hästar står i sin box från middagstid och så hela natten fram till frukosten ca 7:00, exklusive den timman/timmarna ryttaren rider eller på annat sätt motionerar/aktiverar hästen. Kanske om man har tur att den får gå ute dygnet om – om inte i beteshage så i en paddock i alla fall – under den varmare delen på året. Men faktum kvarstår. En häst som i det vilda sover, vad, kanske tre-fem timmar per natt? Tvingas stå i en box (eller kanske spilta) minst halva dygnet, större delen av dess liv. Att då sätta in en leksak, du menar alltså att det är FEL? Befängt, onödigt, fel? Ursäkta, men det är faktiskt du som är lite ”befängd”. Jag håller visserligen med om att man kan undvika att sätta in saker i stil med bollar vars upprepade dunk i väggen retar en till vansinne (tro mig, jag kan absolut sympatisera med det där), men att exempelvis lägga in en anordning (boll, petflaska eller whatever) som droppar ut havre eller pellets när hästen knuffar på den, eller hänga in kvistar, rotfrukter, slickstenar… hur kan man tycka att det är något fel med det? Jag fattar inte. Gammalt inlägg, jadå jag såg det, men jag har alldeles för mycket fritid och blev lite irriterad över din arroganta ton där.

Svar till Sandra:

Jaaa du Sandra….JAG om någon har verkligen fattat hur verkligheten ser ut för många hästägare med hästar i box många av dygnets timmar…så har mitt hästägarskap ALLTID sett ut!

Jag vidhåller dock att en ”normal” häst som står inne i boxen 12 timmar om dygnet INTE behöver några ”leksaker” à la bollar att dunka med.

En slicksten ser jag inte som en leksak, inte heller rotfrukter (dina exempel).

Det här med leksaker har i mitt fall VERKLIGEN aktualiserats nu när min egen häst har haft boxvila sedan flera veckor tillbaka. Som du kanske har läst i min blogg så har detta resulterat i att Archie har gnagt ganska mycket på sin boxinredning vilket jag inte finner speciellt konstigt då han ”i sig själv” har ett gnag-beteende om ”han får chansen”, även när han är frisk.

Står man framför honom med en kvast eller en borste så vill ha absolut stå och bita på kvasten/ borsten och det gör han ända tills man tar bort föremålet = han tycks aldrig tröttna.

Eftersom gnag-beteendet alltså redan finns vill jag inte UPPMUNTRA detta ännu mer genom att hänga in grenar eller dylikt i boxen.

JAG ser trä-gnagande som en POTENTIELL inkörsport till krubbitning- värsta fasan för min del!

Nu är situationen som sagt lite speciell för min häst pga boxvilan, i vanliga fall, dvs då Archie rids och går i hagen 5-6 timmar/ dag står han INTE och biter i boxen.

Någon som minns den sången….eller är ni för unga :=)?

Nu saknar jag verkligen min lille häst…ska bli skönt att komma tillbaka till Sverige efter min semester!

Hur som helst så har jag glömt att berätta att jag nu har bestämt mig för att kalla Archie SVART även i ”formella” sammanhang, typ när jag anmäler honom till tävling, trots att det i registreringsbeviset står att han är mörkbrun.

Fick av Bernie som skriver här ibland veta att mörkbruna hästar föds svarta men att SVARTA hästar föds älggrå. Ni som tittat på mina underbara fölbilder förstår därmed att Svarta Hingsten verkligen är…..tja SVARTA VALACKEN i alla fall :=).

En av mina bästa/sämsta (välj själv) egenskaper är att jag är väldigt nyfiken och ibland tror att andra människor också är det (vilket bekräftas av att min pappa är exakt likadan och motbevisas av min moder som är min totala motsats).

Hur som helst tänkte jag att någon kanske är lite nyfiken kring om/hur jag känner de som ibland kommenterar på bloggen och om jag vet vem dom är.

Givetvis får var och en själv berätta närmare detaljer om er själva om ni vill men jag tänkte ändå ”avslöja” lite om folket här :=).

Lina: min gymnasiestuderande hästskötare som jag nu plågat i flera år men som ändå står ut. Hon började sköta Décima och var väl inte helt sprudlande av lycka då den milda, personliga Décima ersattes av den då väldigt opersonlige Archie (hur kunde vi någonsin tycka detta Lina???) men nu misstänker jag att den svarta busen har erövrat stora delar av hennes hjärta också.

Sofia: Vuxen lektionsryttare hos oss sedan länge.

Corre: en tjej som jag känt sedan hon var ”tre skitar hög” och som hade en privatponny på vår ridskola. Vi har inte träffats på några år och Corre har aldrig sett Arch IRL.

Emilia: också ägare av en Akribori-avkomma och har tidigare stått i samma stall där jag fortfarande står kvar.

Ann och Keb: Mina dressyrridande väninnor som jag känt i kanske 10 år och som jag ursprungligen lärde känna via ett hästforum på nätet. Vi träffas inte så ofta pga långa avstånd men när vi gör det; oj,oj,oj vad munnen går på oss. Då måste ”allt” avhandlas eftersom det kan dröja tills vi ses nästa gång. Vi kan också i perioder maila flera gånger per dag för att dela med oss av glädje och sorg med våra djur (eller ”bara” efterfråga tips och råd). Ann har sett Arch (och Décima) IRL vid ett tillfälle, Nina aldrig.

Minstral: En tjej som jag endast träffat vid ett tillfälle men som bor i Skåne precis som jag (några mil ifrån mig). Vi ”känner” varandra från samma hästforum enligt ovan.

Hille: också hästforumsbekant som jag träffat på en IRL-sammankomst vid ett tillfälle.

Scilla, Navajo och Prick: också hästforums-”bekanta” som jag aldrig träffat IRL.

Bernie: har jag träffat en gång för många år sedan då ovanstående hästforum hade en IRL-träff.

Som synes så är merparten av de som inte skriver anonymt personer som jag ”känner” på ett eller annat vis och eftersom jag är så nyfiken som jag nämnde i början av inlägget så vet jag mycket, mycket mer om alla men låter ändå var och en berätta det dom vill, om dom vill, om sig själva.

För ett tag sedan föreslog ”Prick” att jag kunde låna någon privat- eller lektionshäst på ridskolan för att ha något att rida på under tiden som Archie är indisponibel.

Jag svarade att jag inte var ett dugg intresserad av detta och tänkte utveckla resonemanget lite.

I ”mitt” stall har vi aldrig haft traditionen att rida/låna varandras hästar annat än i undantagsfall, tex om någon reser bort.

Personligen är jag mycket glad över detta och de ytterst få gånger någon har dristat sig till att antyda att det hade varit roligt att rida på Heron/Décima/Archie har jag inte nappat.

Jag hade en gång en bekant som hade en helt vanlig häst som användes till lättare ridning. Så fort någon så mycket som ANDADES att hästen var fin/trevlig eller något annat positivt så mer eller mindre kastade sig ägaren över dom med frågan ”vill du rida”. Ägaren var, sanningen att säga, inte speciellt intresserad av att rida för egen del men jag minns hur jag alltid rös inombords över detta lättvindiga sätt att låna ut hästen likt en leksak.

Då vi hade en diskussion på nätet för några år sedan kring det här med vilja/ovilja att låna ut sin häst till andra förstod jag att jag var långt ifrån ensam om min avoga inställning.

Vi var tydligen många som inte alls ville dela med oss! ”Jag vill inte låta någon annan måla på min tavla” minns jag att en skribent målande (observera ordvitsen!) uttryckte det.

Själv brukar jag lite raljerande säga ”jag lånar aldrig ut min MAN och samma sak gäller för hästen”. Inte för att det alls handlar om samma sak men det känns bara lite roligt att säga det :=).

Och eftersom jag alltså tillhör de som vill måla ifred så skulle jag inte få för mig att be att få låna någon annans häst, det skulle kännas mycket märkligt: ”jag vill låna din häst men du får aldrig låna min” typ….

Sedan ska jag vara ärlig och dessutom säga att jag inte är intresserad av att rida ut på promenadhästar även om möjlighet hade givits men så tycker jag till och med att det är tämligen tråkigt att rida ut på min egen underbara häst. Jag är dressyridiot ut i fingerspetsarna och hade, som jag säkert nämnt förut, gladeligen ridit dressyr i ridhuset 8 dagar i veckan. DET tycker JAG är roligt!

Avslutningsvis är jag en fegis av stora mått och saknar dessutom helt vana vid hästar som kanske hoppar till, bockar, brallar eller hittar på något annat bus så jag skulle med all säkerhet segla iväg som en liten vante vid minsta ofrivilliga röresle om jag red på något annat än min egen dressyr-MASKIN (åhhh detta härliga ord….) !

För ett tag sedan har det, både på nätet och i tidningen Ridsport debatterats huruvida man ska ta betalt av sin medryttare eller vara tacksam om/att någon vill hjälpa en med ens häst gratis.

Åsikterna går verkligen isär; en del tycker att det är självklart att den som får ”låna” (läs: rida och sköta) någon annans häst som kanske kostar hur mycket som helst att ”hålla” också ska vara med och betala medan andra lika bestämt hävdar att det är hästägaren som får en form av förmån (slipper vara i stallet 7 dagar i veckan) som det är hur fräckt som helst att ta betalt för.

Själv skulle jag vilja säga att frågan (eller snarare SVARET) inte är självklart och dessutom tycker jag att det är upp till var och en att bestämma.

Till att börja med får man ju se på ”tillgång och efterfrågan”. Om det finns flera duktiga personer som gärna VILL rida på ens häst ser jag inget fel i att ta betalt för detta oavsett vem som kan anses ”tjäna” mest på att hästen lånas ut.

Är det jättesvårt att finna medryttare får man kanske acceptera att låna ut hästen gratis.

Min erfarenhet säger mig att man oftare är mer noga med och ser till att fullfölja sådant som man har betalat för. Då vill man på något sätt ”ha valuta för pengarna”.Vet man att man kan rida gratis mer eller mindre när man vill är risken större att man inte är lika angelägen- det kommer alltid nya gratistillfällen. Men det är alltså MIN erfarenhet.

Om jag skulle låna ut Archie till någon ryttare som red bättre än jag och i någon form av utbildningssyfte så skulle jag inte ta betalt för då är det JAG som behöver ”något”, i detta fallet UTBILDNING av min häst, snarare skulle jag vara villig att BETALA för att få denna tjänst.

Så jag tycker inte att man ENTYDIGT kan svara på frågan om man ska ta betalt eller inte, det beror på flera olika omständighet. Tillgång och efterfrågan är som nämnts en faktor, vilken hjälp av medryttaren man efterfrågar (utbildning eller ren motionsridning) är en annan.

Kanske har man så bra ekonomi att man inte BEHÖVER de extra pengar en utlåning av hästen skulle innebära?Att däremot inte kunna hålla häst utan att ha någon annan som är med och betalar ser jag som direkt olämpligt eftersom man aldrig bör stå och falla med någon utomstående. Man måste kunna klara sin hästhållning på egen hand annars riskerar man att behöva flytta eller rent av sälja hästen så fort den man är beroende av hoppar av.

En del av debatten med att ta betalt av medryttare har fokuserat på att man som hästägare utnyttjar någon som betalar för MIN dyra häst men det tycker jag är rena fjanterierna faktiskt.

Det står ju var och en fritt att både välja att betala för att få vara medryttare och att AVSTÅ från detsamma.

Det finns ridskolor där man kan rida (fast inte heller där är det gratis) eller så får man helt enkelt leta upp någon som inte vill ha betalt för att låna ut sin häst.

Vad som stör mig i sådana här diskussioner är väl just det faktum att många inte verkar förstå att man inte behöver komma fram till ETT svar som ska gälla för ALLA.

Man behöver inte kallas parasit för att man tar betalt för att låna ut sin häst och inte heller är man en idiot bara för att man lånar ut hästen gratis. Det är upp till VAR OCH EN hur man vill göra! Tycker jag…

En av mina ryttarvänner undrade häromdagen vad man har en hästskötare till och hur man skaffar en dylik:=)!

Jag har under merparten av mitt hästägande valt att INTE ha hästskötare då jag är i stallet 2 ggr/ dag årets alla dagar i princip.

Jag har för det mesta, framför allt då jag var singel och bodde i ett hyreshus granne med stallet tyckt mig ha tiden att pyssla mycket med min häst själv och har väl också ett hyfsat stort kontrollbehov som gör det lite svårare att lita på att andra gör som jag vill, typ…

Den första skötaren jag skaffade, Lina började hjälpa mig med Décima när jag hade ägt henne i flera år och eftersom detta föll väl ut har jag sedan fortsatt att låta något barn/ ungdom hjälpa till eftersom jag ville att Archie skulle ha/få mer stimulans än vad jag tyckte att jag ville prioritera i mitt liv. Jag är ju numera gift och bor i eget hus i en annan kommun så det är inte lika smidigt att ”kvista över” till stallet precis när andan faller på.

Archie har alltid varit oerhört ren och lättskött så det är inte själva ”tvagningen” som sådan jag varit ute efter utan att skötarna ska stå och pyssla med honom eftersom han bara går i hagen halva dagarna.

Det här med skötare har fallit lite olika väl ut: Lina har som sagt hängt med i flera år nu (minst 4, kanske fler). Hon är idag 17 år.

En flicka (då ca 14 år) ombads att sluta av mig eftersom hon bröt mot mina regler flera gånger och tappade intresset totalt.

En annan flicka (då 15 år) slutade sköta då hon tröttnade på hästar i allmänhet och inte ville komma till stallet mer.

Den sista (18 år) ombads också sluta eftersom jag aldrig visste när/ om hon skulle dyka upp = jag fick ändå göra allt själv eftersom jag inte litade på att hon skulle dyka upp på de dagar hon lovat.

Så summa summarum: av 4 skötare har jag kvar den som kom först :=).

När det handlar om barn och ungdomar tror jag att man MÅSTE inse att deras intresse kan vara av mycket övergående karaktär och man kan INTE bli beroende av deras hjälp. ”Så länge det går så går det” ungefär. Eller…så har JAG resonerat i alla fall.

Mina skötare har INTE fått rida annat än i undantagsfall vilket dels beror på att JAG vill och kan rida själv så ofta det behövs dels på att i vart fall Archie varit för ung för att släppa ut en ensam ungdom på. De gånger skötarna ridit på honom har jag ridit på hans hagkompis Birk och ”kollat läget” (det har alltid gått superbra).

I vårt stall ser jag TYDLIGT tendensen att barn/ ungdomar inte har den ”geist” som JAG och mina gelikar hade för över 20 år sedan. Idag vill ungdomarna knappt RIDA utan har mer stallet som en samlingspunkt/ungdomsgård där de SITTER och snackar skit, lyssnar på musik, sms:ar osv.

Nu förstår jag vad gamlingarna menar med uttycket ”annat var det när JAG var ung……” DÅ var man glad om man fick borsta svansen på en lektionshäst eller skritta en dito som var halt.

Samtidigt får man inte glömma att det idag finns långt fler ”lockelser” för ungdomar än på stenåldern då jag började sköta lektionshästar, vi hade varken internet, mobiler eller mp3-spelare!

Andras tankar kring skötare: http://www.ryttarfiket.se/viewtopic.php?f=3&t=752

Själv undrar jag om det här med ”dagens skötare” kan knytas till förra veckans reflektioner kring ökad egoism/egocentrering i samhället? VAR det bättre förr EGENTLIGEN eller är det sundare att ungdomar idag inte lever i stallet och för att borsta en hästsvans 7 dagar i veckan?

När jag berättade att jag skulle resa bort på en veckas solsemester var det en person i stallet som undrade hur det skulle gå, dvs hur skulle det gå med Archie!

Jag svarade som jag faktiskt själv numera tror på att ”det faktiskt finns andra människor som är precis lika kapabla som jag att ta hand om hästen”!

Varför tror så många av oss hästägare att vi är de enda som duger till att ta hand om våra djur eller i vart fall att ingen gör det så bra som vi?

Det är, vill jag hävda, ett extremt vanligt fenomen och jag har själv varit i den fällan tidigare.

Kan det beror på att hästen för vissa hästägare är nästan som ett barn (framför allt om man inte har några ”riktiga” barn)?

I diskussioner på temat ”skulle du kunna sälja din häst” har jag många, många gånger läst att folk tycker att det är bättre att slakta än att sälja hästen för då ”vet man var den är” och den riskerar inte att hamna hos någon ”dum” människa. Vad säger detta om ens uppfattning om en själv kontra andra människor som hästägare?

Själv är jag lyckligt lottad som har tillgång till personer som jag verkligen litar på vad gäller skötseln av Archie.

Dels så har jag ju Lina som ”hängt med” som hästskötare i flera år och vet hur jag vill ha det och dels så har vi en stallchef som jag vet att jag kan lägga 100 % ansvar på då jag reser bort.

Hon har ”passat” Archie tidigare och hon vet också exakt hur hon ska agera i kontaker med klinik, veterinär, hovslagare osv om detta skulle behövas.

Stallchefen ska under min semester sköta Archies medicinering, mockning, ”motion” (han ska ledas 2x 5 minuter om dagen) och jag hyser inte en sekunds tvivel på att detta inte ska bli gjort på bästa vis.

Har man dåliga erfarenheter av att låta andra ta hand om ens djur är det kanske inte lika lätt att slappna av.

Jag minns en incident för några år sedan som berörde mig illa. En hästägare hade inte själv möjlighet att leda sin konvalescenta häst 2 gånger om dagen utan engagerade en annan person som skulle sköta morgon-motionen. Personen ifråga struntande i detta och hästägaren fick inte kännedom om ”icke-motionen” förrän rätt så lång tid hade förflutit. Verkligen USELT mot både häst och hästäagare att göra på detta vis men det är som sagt inget jag själv behöver bekymra mig om!