Först en dålig bild som egentligen bara vill visa en sak: Archies numera gräsliga grimma vilken gjort att jag skämtsamt kallar honom Yddinges egen Going Kronos!

I Yddinge måste alla hästar ha grimma på sig i hagen och förra året fick både Archie och Birk skav av de många timmarna med grimma på sig. Detta var innan vi korkade hästägare kom på att vi kunde sätta ludd som skydd runt grimmorna, så fort vi gjorde detta slutade hästarna att få skav.

I år tänkte vi vara förutseende och sätta på ludden direkt varför undertecknad fick i uppdrag att inhandla dylika vid klubbens vår-resa till Ullared. Väl i Ullared kunde jag konstatera att de enda ludd som fanns var GULA och ORANGA och eftersom bägge färgerna var gräsliga så valde jag den mest gräsliga (ska det va´ ska de va´ordentligt) dvs de oranga ludden.

Första gången vi satte på de nya och färgsprakande ludden på hästarnas grimmor gick mina tankar direkt till de travstall där jag höll till under en period i ungdomen. Där och då hade man säkert tyckt att dessa ludd var SKITSNYGGA.

Detta, tillsammans med det faktum att en internetläsare tyckte att Archie såg ut som en TRAVARE första gången jag publicerade en bild av honom på nätet har skapat mitt interna skämt; Archie: Yddinges Going Kronos!

Denna bild är ett försök till att illustrera vilken fin och stor box Archie har. Syns det?

När jag var på en dressyrtävling nyligen slog det mig att det var länge sedan jag såg någon rida fram med boots.

När jag BÖRJADE tävla dressyr var inte boots ens UPPFUNNA höll jag på att skriva men det var de så klart även om de undantagslöst användes vid hoppning/ fälttävlan (och då var det sådana där gummiboots som man fick DRA på – urjobbigt och någon gång drog i varje fall jag ITU bootsen i mina ansträngningar att kränga dom över hovarna).

Någon gång mellan det att jag köpte Décima och började tävla med henne (1999-2000?) måste det av någon för mig outgrundlig anledning ha blivit MODE att rida fram med boots på dressyrtävlingar för helt plötsligt så gjorde ”alla” det!

Nej, inte riktigt alla så klart men i vart fall 25-50 % av ekipagen?!?!? Och vissa hade boots på både fram och bakbenen?!?!?

Jag förstod ingenting; är inte hela tanken med dressyr att man ska rida på en balanserad häst som ska veta var den sätter fötterna?

Visst finns det så klart säkert de hästar som BEHÖVER boots även vid dressyrridning men jag vill påstå att dessa i så fall är i klar minoritet, inte i majoritet.

Hur som helst ”måste” detta ha varit ett modenyck för idag är bootsen åter borta från framridningarna. Nu har jag som sagt inte sett dom sedan jag började tävla med Archie och det är säkert lika bra det!

När vi ändå är inne på mode som kommer och går (eller består) så får man ju säga att schabraken verkar ha konkurrerat ut vojlockarna för gott.

När jag köpte min första häst undrar jag om det ens FANNS schabrak; jag såg i varje fall aldrig några.

Numera ser jag däremot nästan aldrig vojlockar, varken på tävling eller när folk rider till vardags och så har det varit i många, många år.

På tal om vojlockar och schabrak skulle man lätt kunna tro att dessa, då man tävlar dressyr MÅSTE vara vita/ ljusa.

Jag minns att jag tidigt i våras såg ett ekipage som tävlade med brunt schabrak och flera på läktaren var helt förundrade: ”FÅR man verkligen ha ett sådant schabrak när man tävlar” undrade man. Och det får man! Det står ingenstans i TR vilken färg schabraket/ vojlocken ska ha men trots detta så rider 99,9% av alla ryttare med vita diton. Intressant!

Nästan lika vanligt är det att ryttarna flätar sina hästar trots att inte heller detta är något tvingande enligt TR. De gånger per år jag ser en oflätad häst på dressyrtävlingar kan räknas på ena handens fingrar oavsett nivå på tävlingen och det är nog också något som kommer att bestå under överkådlig tid framöver (hoppas jag).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Nu så här på lördag morgon har jag precis varit i stallet och släppt ut hästarna (även fast jag inte behöver).

Men jag ville säga hejdå till Arch; nu ses vi inte på en hel vecka eftersom jag flyger till Mallorca i eftermiddag. Birks ägare ska vara hästvakter, dvs ta in från hagen, mocka och borsta lite.

Men ni som är lässugna kan vara lugna: det finns färdigskrivet material för hela nästa vecka så ni kommer att kunna kolla bloggen dagligen för nya inlägg.

Jag väntar fortfarande med spänning på svar från ”Anonym” som för några dagar sedan hade synpunkter på hästhållningen vad gäller våra lektionshästar. Skulle vara intressant att läsa vad denna skribent menat med ”för övrigt tycker jag fortfarande det är stora brister i hästhållningen även om de förbättrat en del under de här 20 åren. Men nog finns mycket kvar allt”. Kanske får vi svaret inom kort?

Sedan i måndags har jag fått flera kommentarer kring inlägget ”Veckan som gått” som bla handlade om att Archie nu har fått en kortare vila.

Eftersom jag har svarat ganska utförligt på kommentarerna (senaste idag) får ni nöja er med att läsa dessa, jag publicerar inget nytt inlägg kring något annat ämne IDAG.

Alla kommentarer finns som vanligt samlade under inlägget ”Veckan som gått”.

Om ni vill ge ytterligare kommentarer på det inlägget (eller något annat) är jag tacksam om ni kan kalla er för något annat än ”Anonym” då det annars blir svårt att särskilja den ena anonyma personen från den andra. Och i alla fall jag tycker att det är mer givande att veta om det är en och samma person som skriver flera kommentarer eller om de är flera olika som vågar sig på synpunkter.

Härom dagen läste jag ett inlägg på en annan häst-blogg som fick mig att dels svara blogg-skribenten och dels att fundera lite över hur öppenhjärtlig man egenligen ska/ bör vara på olika Internet-forum för sitt eget bästa.

Jag har berört detta lite flyktigt i inlägg kallat ”Mina läsare” i förra veckan men tänkte här vidareutvecka resonemanget lite.

Bakgrunden är den att bloggskribenten som jag refererar till tidigare varit väldigt öppen om olika problem hon haft med sin häst. Hon har efterfrågat råd via nätet och har också fått sådana samt även kommentarer som inte alltid tett sig så välvilliga.

Efter ett tag har bloggskribenten kommit fram till att hon inte längre vill vara så öppen eftersom hon märkt att de åsikter/ synpunkter hon fått har blockerat henne i ridningen trots att hon egentligen borde strunta i vad vilt främmande människor anser om henne, hennes häst och ridning.

Jag kopierar nedan delar av det svar jag författade till bloggaren men ordar inte mer om detta i just det här inlägget eftersom svaret i sig är ganska uttömmande för min del:

Hej!

Jag är en av dom som flitigt kommenterat dina inlägg på det forum du hänvisar till och jag läser också tämligen ofta din blogg.

Jag vill börja med att kommentera dina kloka synpunkter kring det här med ”öppenhet tack vare Internet” men också den risk detta kan innebära.

”Hela världen kan läsa” och till råga på allt KOMMENTERA och ha (ibland gräsliga/ korkade/påhoppande/ you name it) synpunkter på det man skrivit. Jag är själv oerhört medveten om detta då även jag, som du vet, har en blogg där jag är långt ifrån hemlig. Eftersom jag skrivit så mycket i bloggen har det gått så långt att jag OFTA tänker långt innan jag satt mig ner framför datorn ”hur ska jag nu skriva för att inte detta ska missförstås” eller ”nu tar det väl hus i helvete”.

Jag är en extremt öppenhjärtlig person som aldrig har velat vara ”hemlig” på nätet eller undanhålla sanningar. Men ska jag vara ärlig så har jag insett att man inte kan, eller rättare sagt BÖR skriva om allt för hur det än är så kan det skrivna ordet missförstås, medvetet eller omedvetet.

Jag känner igen enormt mycket från ditt tävlande från när jag själv började tävla vilket kanske är anledningen till att jag gett dig så många kommentarer.

På den tiden fanns inte Internet och jag undrar om jag då hade varit så öppenhjärtlig med mina träningar och resultat? Tveksamt. Idag, 20 år senare och förhoppningsvis både duktigare och framför allt mer säker på mig själv kan jag bjuda på även motgångar, kanske för att de hittills varit FÅ????

Skulle min häst plötsligt börja misslyckas enormt på tävlingsbanorna kan jag inte lova att jag kommer att skriva om detta eller så kanske jag inte väljer att skriva ”hela sanningen”.

Det finns alltid ”förståsigpåare” och ibland rent av elaka människor som tycker om att platta till andra när tillfälle ges. Är man väldigt öppen själv ökar risken att få sådana människor på sig.

Du har, liksom jag, valt att vara mycket ärlig och öppen och tycker nu att detta har straffat sig på sätt och vis (du har fått mentala blockeringar).

Mitt råd till dig är, precis som du själv varit lite inne på, att INTE basunera ut allt för ”kreti och pleti”. Tänk på vad du skriver om på nätet och om du orkar/ vill stå för de reaktioner som eventuellt kommer. Kanske du bara ska skriva om det bra?

Detta råd ger jag inte bara dig utan faktiskt även mig själv då JAG ibland behöver tänka på vad som kommer ut ur munnen eller från tangenterna.

Jag har alltid haft åsikter, åsikter som inte alltid uppskattats av alla och jag har också genom åren fått ta mycket skit för min öppenhjärtlighet. Och tyvärr är det inte alltid den som vågar säga alla sanningar som röner den största uppskattningen, det har varit rätt så ensamt på toppen ibland fast jag vetat att även andra tyckt samma sak fast de inte vågat stå för det. Så numera är jag försiktigare FÖR MIN EGEN SKULL och råder dig att vara detsamma!

Efter några kommentarer kring gårdagens inlägg om att Archie har en kortare viloperiod nu började jag fundera på det här med vila/ bete överhuvudtaget.

Jag har i ”alla” år hävdat att bete är mer till för hästägaren än för hästen, i alla fall om vi med bete menar ENDAST bete, dvs ingen ridning och med hästen avser en individ som inte är att betrakta som en unghäst.

Jag tror helt enkelt att vissa hästägare tycker att det är skönt att slippa ridning med allt vad det innebär (mockning, persedelvård mm) när de är lediga, solen skiner och man vill ägna dagarna åt att umgås med familjen, resa bort eller bara VILA. Inte att förglömma blir det också för många långt billigare att ha hästen på bete än uppstallad.

Och inget fel i det! Har man tillgång till ett bra bete så tror jag att hästen mår hur bra som helst av att gå och slå dank ett tag men det som känns lite fjantigt är när hästägarna säger att hästen BEHÖVER sin vila. Det känns lite som att dessa hästägare inte vill stå för att det är de som vill SLIPPA rida utan skyller på att hästen ”måste” vara ledig och ha semester precis som vi människor (ännu ett förmänskligande av våra fyrfotingar).

Vuxna hästar som rids av ”normalryttare” (dvs tränas relativt ”lätt”) anser jag inte har något behov av 2-3 månaders konstant gräsätande utan någon motion.

Jag har också sett flera exempel på hur det blir när sådana hästar kommer hem från sin långa ledighet. Hästen är ibland smällfet och det tar en evighet att banta bort allt överflödigt hull. Pga hästens omfång kan man inte heller börja rida ordentligt förrän efter flera veckor så vilan man gav hästen på betet blir oftast vädligt lång om man även lägger till tiden för igångsättning och bantning.

Nu tycker jag inte att det är så många som låter de vuxna hästarna vila så länge, de flesta väljer antingen en kortare vila (max 1 månad) eller så rider de under tiden hästen går på bete.
I vårt stall blir det i alla fall allt mer ovanligt att vuxna hästar släpps på bete och en del väljer till och med att rida hela sommaren utan någon vila alls.

Vad gäller den unga hästens behov av vila är saken givetvis en annan vilket jag också tycker framgår av mina svar till kommentarerna kring gårdagens inlägg.

Har ni också råkat ut för extremt märkliga sammanträffanden?

Härom veckan bestämde jag mig för att under en rast på jobbet bege mig till Blodcentralen för att ge blod. Jag hade kallats för blodgivning några dagar tidigare via mail och då jag gick igenom gamla mail såg jag kallelsen, insåg att jag hade en ledig lucka och bestämde mig för att cykla dit eftersom det bara tar 2-3 minuter från jobbet.

Just som jag hoppar upp på cykeln så ringer min mobil och då jag svarar frågar en kvinna som ringer BLODCENTRALEN (!!!!!!) om jag har möjlighet att komma och ge blod eftersom det uppstått ett akut behov.Var inte det konstigt så säg?????

Och detta mycket märkliga sammaträffande fick mig att tänka på ett nästan lika märkligt dito som utspelade sig för många, många år sedan.

En morgon då jag skulle släppa ner Heron och hans dåvarande hagkompis Amirant i hagen (Heron kan väl ha varit 4-5 år gammal kanske) blev de skrämda av något på gatan som löper parallellt med vägen till hagen och båda hoppade till rejält.Någon av hästarna, jag har faktiskt förträngt VEM, knockade mig rakt i huvudet och min första känsla var att flera av mina tänder hade slagits ut. Det var extremt otäckt!

När jag vågade känna efter insåg jag att endast en tandflisa på en av kindtänderna hade brutits loss. Vilken lättnad!

Men var kom det otroliga sammanträffandet in?

Jo, jag hade samma morgon en TANDLÄKARTID för den årliga kontrollen och det var till den jag var på väg efter hagutsläppet!!!! Så jag behövde inte vänta många minuter innan jag kunde få min spruckna tand lagad och den lagningen håller än idag, ca 20 år senare!

Som bloggskribent vore det konstigt om man inte var i alla fall liiite (eller mycket) nyfiken på vem som egentligen läser ens alster.

Jag tycker att det är roligt med så många läsare som möjligt och har själv försökt att göra så mycket reklam för sidan som jag har kunnat.

En del läsare känner jag väl, min goda vän dressyrryttarinnan A som jag omnämt flera gånger, Birks ägare Lena och Jossan (mor och dotter), hästskötaren Lina för att ta några exempel.

Jag har också en räknare på bloggsidan där man kan se hur många läsare jag har per dag, vecka, månad osv. Man kan också se hur dags folk läser inläggen och därför vet jag också att jag har någon eller några nattliga besökare som nästan undantagslöst läser bloggen mitt i natten!

Annars verkar det statistiskt som om många läser bloggen på arbetstid (hmmm….) och på helgerna är det nästan alltid färre läsare.
Nu under sommaren märks en liten nedgång (semestrar?).

Vad folk läser mest är svårt att säga men inläggen ”Dagens träning” har fått betydligt fler läsare sedan det blev en liten debatt om mitt spö och min sporranvändning.

Personligen kanske jag inte hade varit såååå intresserad av andras träningar så vad detta ökande intresse beror på kan jag bara spekulera i?

I helgen var jag och tävlade och kom då i samspråk med en konkurrent, S. ”Ja, vi har sååå svårt för skänkelvikningarna på tävling” sa jag och fick det överraskande svaret ”Ja jag vet, det har jag läst på din blogg”.

Naturligtvis blev jag nyfiken och ville veta hur S hittat till min sida och fick då förklaringen att S googlat på sitt eget namn och därigenom hamnat på min sida eftersom jag där hade publicerat en resultatlista där vi båda presenterades.

Jättekul när folk på olika vägar hittar till sidan så klart men det gäller att vara på sin vakt också :=)!

Jag har sedan barnsben haft en vass tunga och också många bestämda åsikter som inte alltid gillats av alla. Eftersom jag vet att verkligen VEM SOM HELST kan komma att läsa allt som jag skriver om här i bloggen är jag extremt noga med att bara publicera sådant som jag verkligen kan stå för.

Ni som läst länge har kanske också noterat att jag bara omnämner personer/ hästar i GODA ordalag vilket inte ska förväxlas med att jag gillar allt och alla.

Nej, om det finns skit-domare, illa-ridande ryttare och gräsliga hästar (och det finns det) så sparar jag dessa kommentarer för mig själv. Det finns ingen anledning till att skaffa sig ovänner eller göra människor ledsna och besvikna i onödan.

Jag skulle nog kunna fördubbla antalet ”tillbakablickar-inlägg” om jag inte därigenom riskerade att ”hänga ut” en del mycket….tja….”märkliga” ryttare, hästägare och näst intill otroliga historier förknippade med dessa.

Däremot är jag alltid ärlig så till vida att jag ALDRIG ljuger om jag tillfrågas om en persons åsikt om egna personen eller dess häst, för att ta ett exempel. Jag skulle aldrig säga att en häst är fin om jag inte tycker det, då är jag hellre tyst och låter kanske tysnaden tala i stället.

Och eftersom jag är en ivrig dressyrtävlare så skulle jag aldrig få för mig att tex kritisera en domare i bloggen. Man vet aldrig vad detta skulle kunna få för konsekvenser och jag är inte intresserad av att ta reda på det heller.

Redan då min första tränare byggde eget ridhus för kanske 15 år sedan så kom jag för första gången i kontakt med fenomenent ”upp-plockningstvång”, dvs kravet på att ta upp gödsel efter hästen i ridhus.

Min tränare var noga med att hålla sin ridhusbotten så fri från gödsel som möjligt och krävde därför att man skulle plocka upp all spillning efter ridpasset; ett utmärkt förslag tyckte jag redan då och presenterade detsamma för ansvariga på vår ridskola.

Förslaget mottogs inte med någon entusiasm över huvud taget men jag minns ej vad argumentet emot detta var trots att vårt ridhus på den tiden fylldes med långt mer gödsel på en månad än vad tränarens skulle ha fyllts på 1 år.

Tänk själva hur mycket 40 lektionshästar, 20-30 privathästar och 20 polishästar kan producera om de alla går någon eller många timmar i ridhuset mer eller mindre varje dag!

Hur som helst så fanns det ju EN fördel med att vi inte hade upp-plockningstvång: man slapp helt enkelt att ha något ”jobb” med att städa efter sin häst och det var ju praktiskt för mig som hade en häst, Décima, som ALLTID la 1-2 högar per pass.

I samma veva som jag sålde Décima kom det helt plötsligt ett beslut om upp-plockningstvång även på ridskolan. Jag vet inte vem som kläckte idén DENNA gången men man hade väl förmodligen äntligen insett det ekonomiska (och hälsofrämjande) i att inte ha en massa gödsel som förstörde ridhusbotten.

Det som jag finner så komiskt idag är inte att MITT förslag sågades medan någon annans helt plötsligt befanns hur bra som helst (trots att det är/ var exakt samma förslag) utan det faktum att sedan upp-plockningstvånget infördes för 2 år sedan har jag behövt att ”lyda” det maximalt 5 gånger!

Archie tycks, till skillnad från 99 % av alla hästar jag mött i mina dagar, ALDRIG vara i behov av att ”lätta på trycket” under ridning. Däremot kan han gå raka vägen in från ridhuset och bajsa i boxen eller hagen. Extremt märkligt men väldigt praktiskt!

Tack Archie :=)! (Att jag sedan kan fylla 2 stora skottkärror med gödsel varje morgon är en heeeelt annan historia……)

Häromdagen när jag stod och betraktade Archie, Birk och en häst i en intilliggande hage gjorde jag följande reflektioner:

Har ni tänkt på att 90 % av alla hästar som springer i en hage ser ut som ”världsmästare”? Deras gång är elastisk, flygande och ENORM, särskilt om de blir lite skrämda eller ska imponera på någon annan häst! Samma häst, kan då den kommer under ryttare stappla fram i en kort, trist trav utan den minsta schwung!

Vad som också ”slog” mig är hur hästar och människor i grupp påminner om varandra.

När man släpper ihop många (säg 8-10 minst) hästar så kan man nästan alltid se att de är precis som människor. Det finns alltid någon som vill bestämma, någon som retar sig på den som vill bestämma, någon som skiter i vilket, någon som blir mobbad, någon som ska skoja och skämta om allt osv osv.

Eftersom jag resonerar att hästar liknar människor vill jag helst bara ha Archie med EN häst i hagen.

I min värld blir det minst friktioner (fast kanske också TRÅKIGARE?) bland både människor och hästar om man bara är två och om dessa två är goda eller till och med bästa vänner.Även bästa vänner KAN bli ovänner men dessa bråk är oftast sällsynta och kortvariga. Ju fler man är desto mer ”spel” blir det oftast och om man överför detta till hästar i hagen så betyder det för mig en ökad skaderisk både för tex den häst som är ledaren, hästen som vill utmana ledaren och den som eventuellt blir utsedd till hack-kyckling.

Jag hade en bekant som i alla år släppte ut sin häst med många andra i en för ändamålet tillräckligt stor hage.
Under de år hon hade häst tyckte jag inte att det gick en månad utan att hon rapporterade om diverse hagrelaterade skador, stora som små. Det var bett, sparkar, trasiga täcken, avtrampade skor mm. Inte sällan gjorde dessa skador att hästen inte gick att rida på under kortare eller längre perioder och jag minns att jag till slut frågade henne om hon ville vara en RIDANDE eller LEDANDE hästägare för i min värld gjorde hon nästan inget annat än ledde omkring med en skadad häst.

Det går så klart att skapa mycket harmoniska flockar med många hästar men då måste både HAGEN och HÄSTARNA vara anpassade till detta. Så är det ju tyvärr inte i stora delar av vårt land då vi dels inte alltid har de stora ytor som krävs och dels kanske de hästar man har i ett och samma stall sällan är desamma. Har man ett inackorderingsstall så är risken stor att det mer eller mindre alltid sker in och utflyttningar och består stallet dessutom av tävlingshästar är det inte ovanligt att deras ägare inte VÅGAR släppa ihop sin häst med alltför många andra. Så är det faktiskt för min egen del.

Som jag skrev innan så känns det för mig ”säkrast” att bara släppa ihop Archie med EN häst och då en häst som är mycket snäll.

När det gäller människor upplever jag ibland att man ”tvingas” att bli god vän med någon som man, om man hade fått VÄLJA, aldrig hade umgåtts med. Det kan tex handla om att man i en organisation på jobbet blir ihop-parad med en kollega som man måste jobba väldigt nära med och där vänskap kan utvecklas trots att man kanske inte har så mycket gemensamt.

Så tror jag att det är för hästar också! Archie och Birk hade nog inte ”valt varandra” om de fick välja fritt. Archie är för ung och sprallig och Birk för gammal och stillsam för att de ska vara det optimala paret. Men nu har ju vi människor tvingat ihop dom och efter en inkörningsperiod då Archie vallade runt Birk och nosade honom i baken och då Birk försökte tala om att han inte gillade denna behandling så har de jämkat ihop sig och verkar nu trivas ypperligt tillsammans. Men skulle man släppa in en tredje häst i hagen; en som tex Archie hade funnit mer passande så tror jag att risken är stor att Birk hade fått se sig brädad av en yngre och ”roligare” kollega, precis som i människovärlden.

Så funderar jag……vad tror ni?

Hej! Kommer du? Ska vi mysa lite? Nähä….Varför har du så bråttom?

Jasså, vi ska till Yddinge! Varför sa du inte det direkt? Då hoppar jag upp på momangen!

Nu kan du åka hem. Jag har faktiskt inte tid med dig nu. Här finns massor av gräs som jag måste ta hand om. Hej då!

För knappa 2 timmar sedan körde vi äntligen Archie och Birk till Yddinge farm där vi tillbringade några härliga sommarveckor förra året.

Allt sedan det blev till 100 % bestämt att vi kunde komma tillbaka även i år har jag räknat dagarna tills vi kunde installera hästarna där.

Grästillgången i år är långt sämre än förra året pga långvarig torka men det spelar ingen roll för just våra hästar eftersom de ju inte ska gå på BETE i traditionell bemärkelse utan ”bara” vara ute i hagen långt fler timmar än de har möjlighet till på ridskolan. Vi har ju dessutom inget gräs över huvud taget där så Yddinge Farm är säkert rena paradiset för våra gossar.

Vi fick samma jättehage som förra året och där ska våra hästar gå ensamma för att minimera skaderisken. Vi kommer även att stå i samma stallavdelning som vi stod i förra året (det finns 4 stycken i samma byggnad).

Det märktes att hästarna har varit i Yddinge tidigare för efter 1 varv runt hagen i världens snabbaste galopp tvärnitade de, böjde ner huvudena och började äta och sedan rörde de sig inte under den timme vi tittade till dom.

Nu är det bara att hoppas på en skadefri sommar utan insekter och en välförtjänt vila för våra djur. Vi ska rida en del givetvis men även låta hästarna vila helt en tid.