För er som undrat hur det har gått för vår frågande läsare Helene och hennes häst Rulle (som var ostadig i formen) kommer här den mycket glädjande upplösningen:

Helene började efter råd från mig att rida med gummiband som inspänning tämligen omgående.
Här kommer hennes egen berättelse, läs och gläds:

Om första ridpasset med gummibandet:

Jag satte på den ganska löst först och skrittade fram en stund. När han kändes hyfsat mjuk och igång så kortade jag snodden så att han hade en ”ögla” på nacken med ca 10 cm i diameter. Första metrarna blev han lite spattig och det berodde på att öglan kittlade honom på vänster örontipp för varje steg så där fick jag stanna till och ”platta ut” öglan och pilla in den under nackstycket, då blev det lugnt. Min sadelgjord hade lämpligt nog två ringar på sidorna där det var helt perfekt att fästa hakarna till snodden. Under det här ridpasset så var jag noga med att rida så som vi talat om. Jag höll fram honom i ett friskare travtempo, jag lyfte omedelbart upp hans huvud när han slank in mot bringan med nosen och snodden höll ju emot när huvudet ville upp för högt så han fick ju en tydlig ”ram” att hålla sig inom med huvudet och efter bara 10 minuter så kändes det som om han fullt accepterade det. Jag red inte så länge utan när han snällt accepterade ”reglerna” lät jag honom lunka på lång tygel och koppla av. Sedan kunde jag ju inte låta bli att rida några varv utan att koppla in snodden och minsann, han gick omedelbart ner i ”rätt form” och höll huvudet ganska still, han höjde inte huvudet en enda gång men nosen gick in något men det är ju lättare att korrigera. Jag red bara ett varv åt varje håll och en volt åt varje håll för att stämma av och när han gjort det korrekt med huvudet riktigt placerat och kännbar (underbar) ryggverksamhet så fick han skritta av, slappna av och gå med lååång hals och stretcha ryggen innan vi gick tillbaka till stallet.

Fortsättning på ridpassen:

Jag har ridit med snodden sammanlagt 3 ggr under veckan, två lite längre ridpass á 40 minuter plus en kortis där jag först red ut en timme och sedan lät honom jobba ca 10 minuter med snodden. Snodden har nu accepterats full ut. Idag hade jag den ännu lite längre än i förrgår och han behöver nu bara få en pytteliten påminnelse om var den övre ”gränsen” går. Mina upprepade och envisa uppresande tygeltag verkar också ha gjort susen. Jag rider på ett rakt tränsbett med fasta ringar, ett bett som han har tyckt om redan från början. Han går nu genast ner med huvudet i rätt form och tuggar på bettet så fort jag ber honom. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att få någon att filma honom men mina kamrater i ridhuset säger att de upplever stor skillnad och det gör även jag som ”pilot”. Lugnet har infunnit sig. Jag provade några minuter utan snodden också och även i sitt sämsta varv så stannade huvudet på plats, fast visst kände han att huvudet var ”fritt” så det får nog bli snodd på ett tag till.

Helene berättar i sitt senaste mail också om att hon har bytt sadel och att även detta känns om en förbättring.

Vis av både andras och egen erfarenhet kan jag inte annat än beklaga att inte alla ryttare verkar ha förstått sadelns enorma betydelse för behaglig ridning, både ur ett häst och ryttar-perspektiv!

Det finns säkert många hästar som hade kunnat gå långt bättre under ryttare med en annan sadel, många ryttare hade kunnat sitta och inverka mycket bättre och en hel del ryggrelaterade krämpor och hältor hade kunnat undvikas bara genom ett byte av sadel.

Jag vill tacka Helene för att hon så generöst har delat med sig av sina erfarenheter med Rulle, såväl positiva som negativa. Förhoppningsvis kanske någon annan fick en liten idé eller tips genom att läsa om henne och hennes lille häst!

Jag skulle nog betrakta mig själv som ganska skrockfull och vill inte ens berätta vilka ”idéer” jag kan få för mig i min lilla hjärna 😉 men ibland är det banne mig inte så konstigt.

För något år sedan diskuterade vi TAPPSKOR på Ryttartorget och jag kunde ju inte låta bli att skryta om att jag (dvs mina hästar) så gott som aldrig hade tappskor. Det hade kanske hänt en handfull gånger på 15 år och då var det nästan undantagslöst Heron som hade trampat av sig någon framsko vid hoppning.
Men jag hann ju givetvis inte ens skriva inlägget så kommer jag till stallet och möts av en Décima utan sko! Den hittades sedermera en bra bit utanför hennes hage och måste ha flugit i en väldigt vid båge för att hamna där!

Och igår ”pratade” vi om stallbandage på samma hästsida. Jag skrev att jag nästan aldrig använde mig av stallbandage annat än vid skador/ hältor och att jag inte fann några som helst anledningar att stall-bandagera en ”fullt frisk 5 åring” (läs: Archie)! ”Givetvis” möts jag av en häst med megasvullet ben och ett mikroskoptiskt sår på samma framben när jag kommer till stallet på eftermiddagen och stallbandaget, med ett rejält jodopaxomslag var ett faktum. Suck…..

Vissa saker ska tydligen inte diskuteras….

Nu får jag bara hoppas att svullnaden ”bara” beror på det lilla såret (som sitter på insidan av frambenet och således inte är åsamkat av Birk i alla fall) och att inte Archie även har smällt i/ skadat benet på annat vis. Han var för ovanlighetens skull försedd med lindor vid gårdagens träning så DÄR kan han inte ha skadat benet i alla fall. Såret påminner vädligt mycket om det sår som Décima fick och som beskrivs i inlägget ”Décima får en senskada?” (fast han är inte öm) och det är som sagt bara att hoppas på samma snabba och enkla läkning.

Om man skulle räkna efter hur många timmar man tillbringat i stallet i sitt liv skulle det bli mycket tid har jag kommit fram till.

Själv är jag i stallet minst 50 veckor om året, ibland till och med mer. Enda gången jag inte är i stallet är (av förklarliga skäl) då jag är BORTREST.

Är jag hemma har jag ALDRIG (helt sant) låtit bli att åka ut till stallet i varje fall en stund.

Jag är dessutom nästan alltid i stallet 2 gånger om dagen, en gång på morgonen (innan jobbet) och en gång på eftermiddagen (efter jobbet).

Däremot är det många, många år sedan jag ”levde” i stallet, dvs tillbringade i princip all ledig tid där, så som vissa hästägare/ hästmänniskor faktiskt tenderar att göra.

Själv skulle jag utan tvekan säga att hästintresset är min största ”hobby” (snarare en livsstil) men jag har också ett mycket stort behov av att göra andra saker även om det ibland inte är märkvärdigare än att ligga i soffan och se på tv eller läsa en bok (jag läser säkert 50 böcker om året och har alltid gjort).

Eftersom jag alltid haft ”annat” som jag varit tvungen att eller vela göra så har jag också alltid varit en ”effektivitets-minister” i stallet och kunna organisera mitt hästägande så att jag har hunnit med det jag velat utan att känna att annat blivit lidande.

Jag har alltid arbetat heltid och dessutom ofta haft extraarbeten av olika slag, jag har sedan 5 år tillbaka ett hus med trädgård och min man vill också gärna se mig någon gång även om han också har egna intressen. Han skulle INTE acceptera att jag kom hem vid 20-21 varje vardagkväll och jag skulle själv aldrig orka att ha det så.

Som det ser ut idag är jag 9 av 10 gånger hemma senast 17.30 vilket dels beror på att jag kan sluta redan vid 16.00 och dels eftersom jag nästan alltid rider på morgnarna.
Jag är alltid i stallet när det öppnar, dvs 6.30 (på helgerna 6.00).

Om jag rider tillbringar jag ca 2½ timme i stallet/ dag, 2 timmar på morgonen och ½ timme på eftermiddagen. Om Archie har vilodag (2 dagar i veckan) är jag i stallet 1 timme på morgonen och ½ timme på eftermiddagen och jag passar då på att arbeta in lite tid på jobbet.

Just idag har JAG själv vilodag vilket inte händer så ofta men som jag har börjat tillämpa.
Jag åker då bara till stallet en gång på lördagen eller söndagen (på morgonen) och låter hästskötarna fixa med intag och skötsel på eftermiddagen. På så vis får jag lite mer egentid och slipper känna mig så bunden till stallet. Jätteskönt!

När folk frågar mig vad jag ska göra på min semester brukar jag skämtsamt (fast det ligger lite sanning i det ) svara: ”Allt som jag brukar, fast LÅNGSAMMARE”.

Eftersom jag har ett tight tids-schema i stallet både på morgonen och eftermiddagen är det sällan som jag står och borstar i evigheter eller pratar med andra folk i stallet UTAN att samtidigt göra annat också. När jag har semester går jag däremot omkring i stallet och verkligen drar benen efter mig, pratar ihjäl stallpersonalen osv. DET skulle jag önska att jag hade mer tid till även till vardags och skulle jag bli ekonomiskt oberoende så är det precis så mina dagar hade sett ut :=)!

Hovslagaren bad mig också att försöka leta upp tappskon på vilket jag svarade att detta var att betrakta som ett ”mission impossible” med att jag visst skulle göra ett försök.

Jag slirade ut i hästarnas hage och spände ögonen i leran, vattenpölarna och de flera centimeter djupa och vattenfyllda hovavtrycken. Nada, nothing, niente, men det hade jag inte förväntat mig heller!
Vandrade hemåt med ridskor som nu vägde något kilo mer pga all lera som hade fastnat på dom, glad över att i vart fall ha hittat en av Birks boots väl nergrävd i leran och som vi varit av med ett tag.

I morse gick jag som vanligt ner med hästarna till hagen klockan 06.50 (fick ju tyvärr ställa in min planerade hoppträning pga tappskon, snyft, snyft….) och först DÅ återvänder mitt tydligen avdomnade minne!

Dagen innan då jag gick ner med hästarna till hagen hade det ju faktiskt hänt något ovanligt!

Jag har vanligtvis en utmärkt pli på både Archie och Birk och de VET att de ska gå IN i hagen även om jag står utanför och tar av dom tränsen. Likaså skulle det aldrig falla dom in att försöka springa UT från hagen även fast jag alltid lämnar insläppet vidöppet då jag går in för att hämta dom.

Men igår fick Archie för en gångs skull för sig att leka lite (hmm….) och i stället för att följa efter Birk in i hagen (den snälle hästen skulle aldrig ens drömma om något annat) så svängde han helt sonika av och började beta på gräsvallen mittemot hagen. När jag närmade mig för att hämta tillbaka honom var han inte dummare än att han förstod att detta skulle innbära slutet på gräsätandet så han började gå snabbare och snabbare för att slutligen ta några galoppsprång på gräsvallen. Denna vall är alltså extremt brant (se bild ovan) och där sprang Archie upp och ner i det jättehala gräset. Tack och lov pågick denna cirkus bara någon minut (Birk stod under hela tiden i hagen och märkte nog inte ens vad som försigick utanför) och Archie lät sig ganska snabbt fångas in för att återbördas till hagen. Och det var det, det…

Fast i morse slogs jag plötsligt av tanken att det kanske var DÅ som skon hade trampats av och inte alls i hagen som jag trott.

”Det kostar inget att kolla” tänkte jag och jag hann inte mer än tänka tanken så såg jag skon djupt nergrävd och helt skev i leran på vallen!

Så i eftermiddag har jag förhoppningsvis en häst med 4 skor på fötterna, redo inför helgens tävling på söndag!

Om jag skulle svara på frågan om mina 3 senaste hästar har varit väldigt LIKA eller OLIKA varandra hade jag nog varit tvungen att säga det förstnämnda även om de givetvis inte varit kopior av varandra i allt.

De har alla 3 varit glada, genomsnälla, tyckt om människor och man har i alla fall haft intrycket av att de alltid gjort så gott de kunnat. Alla 3 har även i mycket ung ålder gett ett väldigt ”kontrollerat” intryck, folk har ibland tyckt att hästarna nästan har varit FÖR lydiga, lugna och sansade. Men även en kontrollerad dressyrmaskin behöver ge utlopp för lite ”egna idéer”, tjo och tjim och i de fallen har alla 3 hästarna haft olika ”säkerhetsventiler”.

Heron var lydnaden personifierad när han var 4 år och folk trodde mig knappt när jag berättade hur gammal (läs: ung) han var. Och han löd verkligen minsta vink vad det än gällde UTOM när vi skulle hoppa uppsuttet. De första åren gick det inte att styra emot något som stod mellan 2 hinderstöd utan att Heron ökade farten något otroligt, det var verkligen ”plattan i mattan” och full fart över hinderna.

Kunnigt folk rådde mig att öva lydnad (ha ha ha) med cavalletti-serier osv men se…DET var inga problem. Heron kunde gå över 100 bommar PÅ MARKEN i perfekt lydnad men så fort man satte upp en enda bom mellan 2 stöd så var det full gas igen. Jag kunde också STANNA 2 meter efter ett hinder i perfekta halter men framför hindret var det som förgjort.

Tack och lov hade ju Heron en enorm vilja ATT hoppa så det där med att det gick i ”hundranittio” brukade inte hindra honom från att lyckas bra på hopptävlingar men det kändes så klart inte så trevligt att inte ha någon vidare kontroll.

I mina deppiga stunder tröstade jag mig dock med att även en så lydig häst behövde känna att han någonstans och någon gång fick ta kommandot och beteendet upphörde tack och lov efter något års intensiv träning.

Décimas sätt att visa att hon inte alltid gick att kontrollera var på löshoppningarna. Hon hade av naturen en fin teknik men då man hoppade uppsuttet kunde hon vara ganska tittig och lika gärna springa förbi som över hindrena.

Då man löshoppade gick hon inte att känna igen! Den så lugna hästen fick som eld i baken och skenade mot löshoppningshinderna. Efter många fruktlösa försök att dämpa tempot kom vi på att jag kunde LEDA henne tills det bara återstod några få galoppsprång till hinderna. Då hann hon aldrig få upp någon farlig fart och sprången blev bättre. Uppsuttet höll hon aldrig på med dessa höghastighets-försök och det är jag mycket tacksam över.

Archie har även han funnit ett sätt att leka spelevink! När man rider ut vill han ofta takta tex, ett beteende han aldrig uppvisar annars. Han kan också till synes utan anledning vända och försöka gå åt ett annat håll eller stanna och inte vilja gå fram. Nu när jag skriver det ser jag att det ser mer illa ut i skrift än det är i verkligeheten, det är inte så att han är ISTADIG precis och han är lätt att få på andra tankar men det är ändå lite av ”jag provar och se om JAG får bestämma” över hans trixande.

Så sammanfattningsvis har jag haft hästar som har ”ventilerat” sig vid uppsutten hoppning, löshoppning och vid uteridningar. Nu undrar jag för mig själv vad det är som har gjort att hästarna har gjort de val som dom har gjort? Kanske bara en slump? Ja, det får vi tyvärr aldrig veta…..

Sedan Helenes fråga om sin häst Rulles form publicerades har vi hunnit ha en hel del mailkontakt och detta har framkommit:

1. Rulles tänder är kontrollerade av duktig hästtandläkare flera gånger.

2. Det är oftast i början av ridpassen som ”formproblemet” uppträder.

3. Helene kommer att provat att rida med gummisnodd för att se om detta hjälper.

Helene har också skickat mig en kortare filmsnutt och utifrån Helenes kommentarer ovan samt filmen har jag gett henne följande råd:

I filmsekvensen tyckte jag att Helene förhöll sig väldigt passiv när Rulle körde ner huvudet mellan frambenen. Hon hade för långa tyglar som TILLÄT hästen att gå aldeles för mycket ”bakåt, neråt” och hon gjorde inget aktivt för att få upp huvudet på hästen. Jag rådde Helene att korta tyglarna, att ta uppresande tygeltag samt att försöka rida mer framåt eftersom det på filmen såg ut som att hästen gick i ett segt och oengagerat tempo.

Helene fick också rådet att provat att rida med gummisnodden i vart fall 3 gånger för att se om det förändrar något.

Avslutningsvis rådde jag Helene att inte se inspänningen som ett ”misslyckande” utan som en hjälp för att snabbare komma till BRA arbete med sin häst. Jag har själv tidigare haft lite fördomar mot hjälptyglar (eller snarare deras användare) och tyckt att det varit ett sätt att ”fuska” men har insett att det är dumt att slita på hästen i onödan om man kan få en TILLFÄLLIG hjälp med ett problem.

I början av nästa vecka kommer förhoppningsvis en rapport från Helene så att vår nyfikenhet huruvida formen har förbättrats blir stillad!

Fram tills dess kommer det dagligen nya lustigheter från undertecknad!

/Birgitta

I lördags då jag var och tävlade fastnade jag med bil och släp på den dyiga parkeringen.

Personalen i sekretariatet skickade ut en man med traktor för att hjälpa mig och denne man lyckades tillsammans med en annan man som också kom för att hjälpa till få loss både bil och släp.

Innan vi alla åter befann oss på torr mark hade dock ”traktormannen” råkat skada en sak på min transport, detta medan han försökte att dra loss oss.

Jag blev något förskräckt men fick det lugnande beskedet att ”ja, ja…det där svetsar man lätt fast igen”.

För att göra en lång historia något kortare så fixade Gert-Eve (läs mer om denne hjälpsamme man i inlägget ”Hur det gick till när jag köpte min första transport”) transporten för 800:–. Ingen liten summa tycker jag och då fick jag ändå ett juste kompis-pris.

Händelsen fick mig att börja fundera över hjälp som erbjuds av utomstående!

Nu kostade lagningen av släpet ”bara” 800:– men tänk om det hade handlat om 5.000:– i stället? Vem skulle då betala? Mannen som är snäll nog och erbjuder sin hjälp men förstör något i stället för att hjälpa eller jag som tar emot hjälpen?

Inte helt lätt att svara på tycker jag. I detta fallet kommer jag inte att kräva någon på pengar men hade det handlat om en större summa hade jag nog vänt mig till ryttarföreningen som ordnade tävlingen och förhört mig om de inte har någon form av ansvar (och framför allt försäkring) som gäller när tävlingar ordnas.

Men som sagt, jag fick mig en tankeställare! Man kanske inte i alla lägen ska ta emot hjälp av folk utan att förvissa sig om deras kompetens och framför allt så får man kanske vara beredd på att saker kan förstöras/ gå sönder och i så fall redan innan hjälpen tas emot ta ställning till hur man gör då.

När jag köpte min första hästtransport var jag en fattig hästägare som behövde alla extrapengar jag kunde tjäna. Eftersom jag var den enda i stallet som hade hästtransport på den tiden var det många som ville låna den.

Jag såg min chans till relativt lättförtjänta pengar och lyckades också mer eller mindre betala hela transporten med pengar som jag i efterhand fick in på uthyrningen.

MEN: jag var redan då förutseende och informerade alla som hyrde transporten om att ALLT som förstördes/ skadades måste lagas/ersättas/ återställas i ursprungligt skick av den som hyrde.

Och det var ju tur att jag gjorde den överenskommelsen!

En stallkamrat som skulle knuffa transporten bakåt för att parkera den råkade trycka in hela rutan framtill på släpet (hon satte handen på rutan, tryckte till hårt och rutan flög in i transporten).

En annan körde flera kilometer utan att dra upp stödhjulet = inget hjul kvar och en tredje hade inte satt fast elkontakten ordentligt så den lossnade och krossades under färden.

Småsaker i sammanhanget kan man ju tycka men det var ändå skönt för mig att slippa ha både besvär och kostnader för diverse lagningar.

Idag har jag ett långt finare släp än mitt första och lånar endast i undantagsfall ut det och bara till folk jag känner och med mycket snälla hästar.

Vad gäller övrig hästutrustning kan jag tänka mig att låna ut det mesta i princip, min sadel undantagen.

Som jag har berättat om i tidigare inlägg hade jag enorma problem med att finna en passande sadel till Décima. Efter att ha provat vad som kändes som HUNDRATALS sadlar som alla satt på hästens alla kroppsdelar utom i sadelläget lyckades jag slutligen finna en sadel som låg bra men som idag kostar över 25.000:– i nypris.

Jag skulle aldrig ha köpt en så dyr sadel om det inte varit absolut nödvändigt och eftersom sadeln även passar Archie har jag behållit den. Jag är extremt rädd om sadeln och vill av den anledningen inte låna ut den.

Hur skulle man förhålla sig till om någon lånade sadeln och gjorde en stor reva i den? Skulle jag kräva en ny sadel för 27.000:–? Hur lagar man en reva i en sadel utan att det syns?

Nej, bättre än att grubbla på sådana frågor är att inte låna ut sadeln till någon!

Har man hästskötare och/ eller medryttare bör man också ta sig en funderare på vem som ska ersätta vad om skada/ förlust sker.

Personligen skulle jag inte få för mig att kräva mina (minderåriga) skötare på något men så får de heller aldrig rida i den dyra sadeln utan hålla tillgodo med en snart 40-årig hoppsadel i stället :=). Fast den använder jag själv också relativt ofta så det är inte så hemskt som det låter….

Eftersom jag själv har tävlat dressyr i mer än 20 års tid känner jag mig ”behörig” att lämna en del, som jag själv tror i alla fall, användbara tips och råd till dig som tävlar eller vill börja tävla dressyr.

Egen och andras erfarenhet har lärt mig att man i de flesta fall ”får det man betalar för”. Köper man en dyr dressyrhäst är sannolikheten att man ska lyckas på tävlingsbanorna långt större än om man köper fd travare för 5.000, om vi ska hård-dra det hela!

Men: för det första så är det inte bara en hästs pris eller URSPRUNGLIGA FÖRUTSÄTTNINGAR som avgör framgångarna på tävlingsarenan och för det andra är det långt ifrån alla som ens KAN (läs: har de ekonomiska förutsättningarna) köpa en dyr häst även om de skulle vilja det.

Därför tänkte jag ge tips om sådant som man kan förbättra hos ALLA ryttare/hästar/ ekipage, dvs sådant som inte har ett dugg att göra med om hästen rör sig extraordinärt, har lätt för samling, ökning eller dylikt.

Eftersom jag som sagt har tävlat sedan urminnes tider har jag också hunnit med att SE mängder av ekipage i lätt och medelsvår klass och det är till ryttare på denna nivå dessa tips och råd är ämnade.När man själv tävlar och studerar sina medtävlare tycker jag att det är lätt att se sådant som ofta brister och där man som ryttare kan förlora många onödiga poäng som kanske kostar en placering eller fler.

Nedan tänkte jag lista sådant som ALLA kan förbättra och som säkerligen kommer att påverka kommande resultat:

1. Tyglarnas längd: jag skulle vilja säga att minst 50 % av alla tävlande ekipage rider med för långa tyglar. Till att börja med ser det oerhört slarvigt ut samtidigt som det är väldigt lätt att rätta till: det är bara att korta tyglarna helt enkelt. Om hästen inte accepterar att tyglarna kortas till normal längd är det något som behöver korrigeras i utbildningen: man ska inte behöva rida på halvlånga tyglar för att hästen ”vill” det.

Med för långa tyglar följer bla större svårighet att STANNA hästen. Ryttaren måste dra längre tid i tyglarna innan hästen minskar farten/ stannar, det kan bli ett seg-dragande som även detta ser slarvigt ut och tar för lång tid.

Man ser också en del ekipage där det ser ut som att ryttaren nästan ”bär” hästen med tyglarna, dvs man får intrycket av att om någon rusade fram och kapade tyglarna så skulle hästen ramla ihop på marken. Usch!

2. Ryggningar: jag ser nästan aldrig hästar rygga korrekt på tävling, inte ens i medelsvår klass.

En häst kan läras att rygga redan då den är mycket ung (3-4 år gammal) och man bör tidigt lära sin häst att odramatiskt gå bakåt. Om det underlättar kan man börja med denna träning från marken men det viktiga är att hästen lärs att ryggning inte är något farligt eller en form av bestraffning (en del använder tyvärr ryggningen som just bestraffning genom att dra hästen bakåt under hårda hjälper).

När hästen ryggar ska den göra detta RAKT bakåt, lugnt och med så många steg som ryttaren vill.
På tävling ser jag ofta hästar som
a) vägrar att röra sig bakåt trots att ryttaren SLITER i tyglarna
b) kastar sig bakåt
c) ryggar snett
d) ryggar 3 steg trots att det ska vara 6 steg i programmet och sedan vägrar att fortsätta

Som sagt: en korrekt ryggning har inte det minsta med hästens bra eller dåliga gångarter att göra och här kan man tjäna välbehövliga poäng på vilken typ av häst som helst.

3. Halter: även här ser man slarv, slarv, slarv! Till att börja med ska hästen ställa upp sig korrekt och det kan hästar ha mer eller mindre svårt för och ryttaren mer eller mindre lätt för att känna. MEN: att stå STILLA borde alla ryttare klara av att känna om hästen gör eller inte!

Många ryttare låter hästen göra halt en sekund och sedan tillåter de att hästen går framåt. FEL! Lär hästen att stå still så länge du vill, om det så är 1 minut och inte en sekund. Börja med korta ”stillheter” och öka sedan tiden för hur länge hästen ska ACCEPTERA att stå stilla. Detta är en ren lydnadssak och har inte heller med hästens gångarter o dylikt att göra.

4. Bakdelsvändningar: en svår rörelse att utföra korrekt får man förmoda eftersom man även här kan få se alla varianter av vändningar där väl ”mellandelsvändningen” är den vanligaste enligt mig.

Det kan var svårt att känna hur hästen trampar i vändningen men personligen tycker jag att det är bättre att göra en större korrekt vändning(som volt tillbaka ungefär) än en mindre där hästen går bakåt, snurrar runt sig själv på olika konstiga vis osv.

5. Vägarna rätta ridande: att rida korrekta vägar har enbart med ryttaren att göra och inte ett dugg med hästens förutsättningar som dressyrhäst. Lär dig hur tex serpentiner ska ridas (titta på bilder, fråga en dressyrdomare eller din tränare). Det är inte svårare att rida rakt över ridbanan än som i någon form av ”snett igenom” (som vissa felaktigt rider) men det kostar poäng!

Likaså ska du göra de olika rörelserna EXAKT vid den bokstav som det är föreskrivet, inte flera meter före eller efter.

6. Helhetsintrycket: jag vill inte påstå att man garanteras fler poäng om man ser prydlig ut men varför chansa :=)? Man kanske inte har den gångartsmässigt bästa hästen men alla har råd med tvål och vatten och kan se till att både hästen, man själv och utrustningen är oklanderligt ren och att hästen är flätad.
Undvik allt som ”flaxar” som tex ditt hår, dina skänklar, stigläderna, remmen till nosgrimman osv. Stoppa in allt så mycket det går och försök att sitta så stilla du kan i sadeln. Alla ryttare har inte lika lätt för att inta en korrekt sits men man kan i alla fall försöka att TITTA UPP och i den riktning man rider. Om man tittar på hästens hals sjunker man automatiskt ihop och får en felaktig sits, dessutom ser det fult ut.

Jaha…då är det bara att hoppa upp i sadeln och öva!