Bland många visdomsord man kan få sig serverade från olika håll är att man ska ”leva i nuet”.

Funderade på detta och inser att jag nog gör det rätt så bra även om jag hela tiden har saker inplanerade.

Men mina planeringar sträcker sig oftast inte så långt fram i tiden, undantaget tex olika resor som jag och Henrik ofta bokar flera månader i förväg för att veta att inget blir slutsålt, att semester beviljas, djurpassning är ordnad osv. Men vi tar också alltid alla ombokningsskydd som går att få….

Vis av, oftast tråkig, erfarenhet vet jag hur snabbt planer kan omkullkastas och vill därför varken tänka eller ”outa” allt för mycket framtidstankar och sedan är jag väl lite larvigt skrockfull också.

När folk tex frågar om mina mål på lång sikt med Vicke så är jag ganska fåordig- vi har väl alla som hästägare upplevt hur snabbt sådana mål får stå tillbaka av alla möjliga orsaker.

Eftersom jag själv ändå är ganska ”i nuet” och tycker det är att föredra kan jag fascineras av de som verkar leva motsatt- både framåt och bakåt så att säga.

En del kan tex planera ett hundköp som ligger 1-2 ÅR fram i tiden- det känns väldigt märkligt för mig just eftersom så himla mycket kan hinna hända/ ändras under så lång tid.

Å andra sidan är det kanske/ troligen trevligt och roligt att ha något att se fram emot och längta till- så som vi gör med våra resor.

Vet också de som på olika sätt tycks ha fastnat i det som en gång har varit och det känns för mig som lekman och utifrånbetraktare som ”inte bra” men det kanske det är?

Det kan tex handla om släkt, vänner och husdjur som man mist, saker man upplevt eller bara något sådant enkelt som hur man såg ut för 10 år sedan.

Absolut ska man få sörja det man saknar men ibland känns det inte helt sunt att älta sådant som inträffade för 10 år sedan i stället för att försöka gå vidare och skapa nya minnen.

Sedan finns det så klart tragedier som man aldrig repar sig från och man har ju också olika lätt att släppa saker- det förstår jag.

Själv har jag hittills varit lyckligt förskonad från verkliga mardrömsorger så kanske är det lätt för mig att tjoa att man ska leva i nuet…hur tänker ni?

Sitter precis och läser på Facebook där en vän med all rätt ondgör sig över någon/ några idioter som tyckte att det var roligt att repa stora märken i hennes bil med något tillhygge.

Inte nog med att vännen får en fullständigt onödig och stor utgift, helt oförskyllt dessutom, hon har dessutom en handikappanpassad bil så det är liksom inte bara att hoppa in i vilket ersättningsfordon som helst och köra iväg.

En annan vän råkade inom loppet av en månad ut för TVÅ skador orsakade av andra, vad är oddsen för det!?!?

I det ena fallet kanske man kan skylla på…tja ”den mänskliga faktorn” eller vad man ska kalla det då alla kan råka köra emot någon annans bil på en parkering (fast då smiter man inte helt fegt….) men i det andra fallet hade någon/ några hoppat på hennes huv!?!? Det sker i alla fall knappast annat än medvetet eller hur?

2 självrisker blev summan av den kardemumman och då kan man lätt hålla sig för skratt.

Och förutom att man får kostnader orsakade av andra så ska man ju vara utan sin bil i x dagar- värsta scenariot för min del tex som har stallet långt ifrån bostaden och hade fått gå flera kilometer från bussen såvida jag inte hade tagit en hyr/lånebil.

På tal om lånebil kan jag verkligen rekommendera denna bilverkstad i Staffanstorp om ni bor i krokarna, här får man en bra lånebil för 100:-/ dag, väldigt billigt tycker jag!

Bor ni i andra delar av Sverige kan en bekant rekommendera denna bilverkstad i Sollentuna och ni läsare har kanske ännu fler tips?

Idag när jag borstade håret i badrummet kände jag plötsligt hur jag kom åt mitt ena örhänge och hur bakstycket på detta lossnade och föll mot handfatet.

I det ögonblicket hade jag nog kunnat vinna vilken reflextävling som helst för jag hann fånga den lilla ”ploppen” innan den hade landat ner i  porslinet för vidare färd genom avloppssystemet!

Faktiskt hände något liknande för några år sedan då ett guldhalsband med en väldigt speciell berlock lossnade mitt i en galopp i mitt dåvarande hemmaridhus.

Jag kände hur halsbandet släppte från halsen, stannade hästen på ett galoppsprång och fångade guldet i näven 🙂 ! Då var det tacksamt med en lydig dressyrhäst vill jag lova 🙂 !

På tal om avlopp kom jag förresten att tänka på vilka bekymmer jag hade med dessa när jag jobbade med tillsyn av socialtjänstens boenden.

Det är tur att det finns professionella jourer som jobbar med att lösa (observera ordvitsen) avloppsproblem dygnet runt för det var ingen ände på allt som spolades ner i vaskar och toalettstolar.

I vaskarna var det vanligt att matolja täppte till rören medan man i toaletterna kunde hitta allt möjligt som framför allt klienternas barn hade försökt spola ner. Trasor, leksaker osv….

För att inte ringa ut hantverkare började jag ha små lektioner för mina boende vad gällde att rensa badkarsavloppet i alla fall- det är ju inte så svårt att ta bort det ofta löstagbara gallret och gräva runt lite bland en massa gegga och hår hi hi.

Mer pinsamt blev det när jag själv försökte mig på att skruva loss röret under ett handfat och sedan skadade plasten så att det inte gick att få på igen. Då blev det till att ringa efter hjälp….och skämmas lite 🙂 !

Känner ni någon som passar in på dessa 5 punkter?

Jag har enstaka gånger haft med sådana personer att göra och mitt tips är att dumpa- så fort det bara går.

Skulle personen tex vara ens chef, partner eller nära släkting är det ibland lättare sagt än gjort och kan ta tid men enligt mig tar det på tok för mycket kraft för att det ska vara värt att ha en relation med denna typ av människa.

Jag fungerar i alla fall så att jag tänker väldigt mycket och kan inte bara låta bli att bry mig utan jag tar åt mig och mår dåligt om jag blir illa behandlad. Även om jag vet att det är den andra personen som ”har problem”, tjafsar med ”alla” och inte bara med mig osv så lägger jag energi på att grubbla och må dåligt och det är ju helt onödigt om man inte måste.

Så; känn efter och känns det inte bra så lämna!

Nu börjat det bli hög tid att boka en vinterresa tycker både jag och Henrik och vi har redan kollat runt på en del olika resmål.

Denna gången vill vi förena sol och bad med lite sevärdheter, den mixen känns mest lockande efter att ha gjort några resor där vi mest ägnat oss åt våra solbrännor ha ha.

Samtidigt är vi inte intresserade av för mycket kultur och/ eller ändlösa vandringar till fots; det är för tröttande om vi reser till något varmt land.

Ja, vi får se var vi hamnar och sökningarna på nätet är många.

Idag finns det ju så mycket information att hämta genom några knapptryck och det finns massor man kan boka redan hemifrån och långt innan man kommer till resmålet och många gånger uppmanas man också att ha detta klart för att slippa köa för biljetter, för att få olika rabatter och paketpriser på flera events osv.

På tal om att slippa köa läste jag förresten om en tjänst som löst detta för nattlivsälskare; www.keyflow.com som man får olika förmåner genom att ansluta sig och också kan hitta olika nattklubbar och dylikt världen över.

Så det där med att stå i ändlösa köer, vare sig man vill in på någon klubb sent på kvällen, kanske medan regnet strilar eller det är minusgrader eller man besöker någon sevärdhet på dagtid- det är snart ett minne blott känns det som och jag gissar att det är få som kommer att sakna det?

Idag funderar jag över varför så många tvunget måste fotografera sina fötter när de tar strandbilder?

Själv tycker jag att just denna kroppsdel är ganska ….tja…oattraktiv hos de flesta så fattar inte riktig grejen?

Varför tar man inte foto på sin arm i stället tex 🙂 ?

Och bara för det får ni nu en bild på min fot som smög sig in på ett ”fotto” (observera den avsiktliga felstavningen 🙂 🙂 🙂  )!