En tonåring som jag känner (inte Sally, hi hi) startade nyligen en blogg och efter att ha läst de få inläggen hon skapat hittills är jag mer än lovligt förskräckt.

Lär sig inte ungdomar att stava nuförtiden?

I mer eller mindre varje mening fanns det felstavade ord och det är inte några ”avancerade” sådana det handlar om utan helt vanliga ord som man använder dagligen och som är lättstavade.

Fast nu ska jag inte bara klaga på ungdomar för när jag senare samma dag läste en vuxen persons hästblogg kom felstavningarna som ”skjutna ur en kanon”:

ducktig, offta, ryckta, byxer, mej osv osv! Fruktansvärt!

Jag kan faktiskt bara hoppas att denna person kan skylla på någon form av ordblindhet för annars är det mer än lovligt uselt. Ursäkta!

Tyvärr vet jag också att människor som skriver så pass illa kan ha svårt för att bli tagna på allvar, i alla fall om de inte uttryckligen förklarar att de lider av dyslexi då man brukar ha större förståelse.

Själv kan jag också tröttna på att läsa text med en mängd felstavningar, evighetslånga meningar utan punkt osv och det är synd för kanske missar jag på så vis något intressant eller lärorikt?

Läsningen av ovanstående bloggar blev annars tyvärr bara en påminnelse om hur illa ”folk” stavar idag, jag som ofta läser annonser på Blocket kan konstatera att i princip varannan annons (framför allt de som rör hästar) innehåller felstavningar, syftningsfel, märkliga särskrivningar osv.

Detta med den utbredda förstörelsen av den skrivna ordet har fått mig att fundera på flera olika saker:

1. Det kanske inte är så att det blir vanligare och vanligare att gemene man inte kan stava? Det har kanske alltid varit så men tidigare varit mer dolt eftersom det inte fanns internet som översvämmas av diskussionsforum, bloggar, annonser osv där ordfattigdomen avslöjas?

2. Är det egentligen VIKTIGT att kunna stava ”rätt och riktigt” (upps…det rimmade)?

Om jag skriver ”kansje”, ”hest” eller ”värkligen” så vet väl ändå alla vad jag menar?

3. Är det också så att folk idag inte heller kan RÄKNA eftersom man numera till och med har kalkylatorer i mobiltelefonerna? Får barnen lära sig huvudräkning i skolan och är detta något man sedan använder sig av?

4. Finns det någon som kan skriva skrivstil nu för tiden? Är DET något man får lära sig i skolan? Varför skrev man skrivstil förr i tiden?

5. Finns det fortfarande folk som skriver brev för hand eller använder alla dator? Jag märker ju på mig själv att min handstil inte är lika snygg som den varit förr eftersom jag nästan aldrig skriver något just för hand- handen är knappt van att hålla pennan längre stunder än det tar att skriva små korta meddelanden på lappar, anslagstavlor osv.

Ja, en del konstiga frågor som virvlade runt i min skalle ett tag…..kanske ni har svaret på några?

Inte ens hästfolk som (väl?) sällan och aldrig har tid/ lust att glo på tv har väl kunnat missa den enorma känslostorm hos svenska folket som den frispråkiga Anna Anka har väckt.

De flesta tycks ha en åsikt om denna kvinna som verkar säga allt som faller henne in utan att tänka efter en sekund och majoriteten (?) anser väl att Annas åsikter är helt uppåt väggarna och att hon inte har en aning om vad hon snackar om.

Ni har säkert hört uttrycket ”även en blind höna kan hitta ett korn” och jag skulle också vilja säga att även en ANKA kan hitta något ätbart då hon i alla fall IBLAND kan yppa något med (en viss) sanning i .

Hörde häromdagen Ankan yttra sig vad gäller svenskars slöhet och hon uppmanade folk att ta ett extrajobb i kassan på ICA och sedan köpa det dom vill (en Gucci-väska tror jag hon nämnde) i stället för att gnälla över att de inte har pengar.

Och där måste jag säga att Ankan enligt mig är på absolut rätt spår!

Läste en artikel i tidningen igår där en svensk man i min egen ålder spydde galla över arbetsförmedlingen och över de insatser (dvs INGA) de gjort för att GE honom ett arbete, dvs enligt honom hade han fått NOLL hjälp trots att han hade varit arbetslös i FLERA ÅR.
Enligt sig själv sökte mannen olika arbeten inom ekonomi-sektorn (vad nu det betyder).

Jag blir så otroligt irriterad över denna bortskämda och ”GE MIG”-mentalitet där man kräver att ANDRA ska ordna allting åt en utan att man själv ska behöva lyfta ett finger.

Jag är övertygad om att det finns en hel del arbeten att ta om man verkligen VILL arbeta men det är väl där skon egentligen klämmer: att ”folk” i allmänhet inte vill ta vilket jobb som helst.

Är man utbildad socionom som jag ska man inte BEHÖVA ta ett städjobb utan då är det ok att gå arbetslös i några/ flera år, så är jag övertygad om att vissa resonerar. Man ska liksom inte behöva ”byta ner sig” även om det innebär att man måste förlita sig på andra för sin försörjning (A-kassa, försörjningsstöd osv).

Vissa hävdar ju också bestämt att man ju SJÄLV har tjänat ihop till sin A-kassa men jag ifrågasätter om det verkligen ger en rätten att välja och vraka med vad man vill arbeta?

Kan, för att förtydliga och bekräfta mina teorier berätta om 2 vänner som båda är gifta med män födda utomlands:

Bägge vännernas makar fick mer eller mindre så fort de satte fötterna på svensk mark och utan att i princip kunna ett ord svenska arbete som tidningsutbärare (detta oberoende av varandra).

Visst kan det vara otroligt slitsamt att stiga upp mitt i natten för att arbeta men behöver man pengar så….

Konstigt att dessa 2 karlar kunde få jobb direkt, utan en sekunds tidigare arbetslivserfarenhet från Sverige och utan att kunna språket om det nu KÖAR av arbetslösa svenskar som ”tar vilket jobb som helst” (vilket ALLA mina klienter sagt innan man börjat dissikera detta påstående lite närmare och det visat sig vara en riktigt ”sanning med modifikation”).

Visst finns det säkert de som söker massor av arbeten dagligen, som springer på ändlösa intervjuer och gör ALLT i sin makt för att få ett arbete men jag vill tyvärr påstå att denna skara är långt mindre än vad den kunde (och BORDE) vara.

Vill man ha pengar får man helt enkelt bita ihop och jobba även med sådant som är jobbigt, tråkigt, smutsigt, you name it; det har jag själv gjort i många, många år (stallarbete på en ridskola med mockning av ca 20 boxar/ dag) och jag lever och har hälsan OCH har kunnat satsa på en dyr hobby och unna mig det jag vill kring denna.

Igår skrev jag om både uttryck som borde kasseras eller moderniseras och vad jag anser om de som inte strör tillräckligt till sina hästar.

Jag berättade ju om ett ställe där familjen hade valt att inte strö alls till de hästar som stod i spilta och när jag ändå tänkte på dessa människor kom jag ihåg hur roligt jag hade åt att de sa german-tygel om gramantyglar.

Det kan både vara roligt, konfunderande och ibland rent ut sagt pinsamt när folk missuppfattar vad saker och ting heter eller hur ord ska uttalas :=).

En manlig bekant jag kände för många år sedan trodde på fullt allvar att det hette ORGANS (orgasm), ett ord jag hörde honom säga flera gånger under de år jag kände honom så det kan inte ha varit fel på min hörsel :=)!

Att en av mina första klienter då jag började arbeta för ca 20 år sedan ibland ringde om bad mig att lägga ner en ”rekvisita i respetionen” (dvs en rekvisition i receptionen) hade jag en viss förståelse för då denna person hade ett dokumenterat begåvningshandikapp men mer förvånande var det att jag samtidigt hade en kollega som på fullt allvar trodde att det hette legimitation (legitimation).

Arbetskamraten brukade också vända på bokstäverna på ett annat längre ord som jag av ren pinsamhet har förträngt helt men jag minns att mina tår kröktes varje gång hon sa orden, fullständigt omedveten om hur fel det var. Och ingen vågade rätta henne….inte jag heller…

En annan arbetskamrat hade för vana att säga ”inte jag hellre” vilket också fick mig att rysa…det heter så klart ”inte jag heller” men ”jag äter hellre tårta än blodkorv”.

Mer full i skratt blev jag för något år sedan då en bekant på tal om nötter upprepade gånger refererade till cashew-nötter som ”KA-SHEEE-VA”-nötter! Eh????

Mer förståeligt är kanske om man tror att citron-fromage uttalas ”FROMASJE” vilket en äldre arbetskamrat ofta sa eftersom hon älskade denna efterrätt.

När man är barn är det inte heller lätt att veta hur saker och ting ska uttalas och jag minns att jag och en av mina klasskamrater flera år senare hade super-kul åt att hon trodde att drycken 7-Up (Seven Up) hette SJUPP (sju-upp)!

Likaså trodde hon att det medel hon hällde i sitt akvarium ”Aqua Safe” skulle uttalas AGUA SAAAFE.

Själv hade jag inte stött på huvudbonaden keps när jag var liten så första gången jag läse om någon som hade keps på sig trodde jag att det skulle uttalas TJEPS!

Ja, som ni ser finns det en otrolig mängd roliga exempel och ni kan säkert bidra med ännu fler.

Även sättet att skriva förändras ju ständigt och framför allt sedan internet blev var mans egendom.

Medan man använder smilies och konstiga stavningar på ord i var och varannan mening (jag oxå :=)) på nätet så skulle i alla fall jag inte drömma om att använda det om jag tex skrev ett brev som skulle postat ”traditionellt”.

Personligen håller jag stenhårt på formalia då jag tex skriver mina journalanteckningar eller ska skriva till någon myndighet men samtidigt gillar jag att man i alla fall på nätet kan FÖRSTÄRKA ett ord eller en mening genom fetstil eller stora bokstäver.

Ni som läst bloggen länge har säkert noterat att jag är förtjust i vissa uttryck (ypperligt, perfektion) och att jag älskar både (parenteser), fetstil och/eller STORA BOKSTÄVER :=)!

Säkert irriterande för en del men alla har vi vår egen stil och bara alla förstår vad vi menar så är det inte så farligt tycker jag så länge man tex inte skriver LÅNGA TEXTER MED ENBART STORA BOKSTÄVER eller ännu verre stavar fell hella tiden och dess utom har svårt för att sär skilja orden koreckt så att allt blir en enda lång svår läst sörjja!

Minns ni att jag för länge sedan i ett blogginlägg berättade om hur jag som barn och delvis även som tonåring skrev superpinsamma insändare till bland annat Kvällsposten och Sydsvenskan där jag hade (oftast negativa) synpunkter på allt möjligt (bla olika tv-program om jag minns rätt :=)).

Jag har för övrigt sparat ALLA insändarna men man kan verkligen undra VARFÖR eftersom jag aldrig skulle få för mig att läsa dom igen; så pinsamma minns jag till och med nu, 30 år senare att de var :=).

Jag har sedan ungdomens dagar inte ägnat mig åt denna form av författarskap även om jag någon sällsynt gång och i ”stridens hetta” har hunnit tänka ”detta skulle man banne mig skriva en insändare om”.

Men så kommer man hem, besinnar sig och har framför allt tusen vettigare saker att göra än att skriva klagovisor och så faller allt i glömska….

Fast igår kunde jag faktiskt inte hålla mig och skrev snabbt ihop en sur/ arg insändare på lunchrasten då jag faktiskt skulle vilja väcka en debatt i just denna fråga.

Det handlar om rent och skärt TIGGERI, dvs människor som står/ sitter på gator/utanför affärer med mössor/ burkar och frågar förbipasserande efter pengar.

Ett storstadsfenomen får jag hoppas men inte desto mindre störande!

Jag vill kunna gå och handla i favoritaffären utan att antastas av tiggare men som det är idag har jag nästan börjat undvika att gå in just där eftersom det alltid står en tiggare och blockerar vägen.

Som själv varande socialarbetare sedan mer än 20 år tillbaka vet jag att det inte finns någon som helst anledning till att tigga varken pengar eller annat av sina medmänniskor; det finns en socialtjänstlag som garanterar att man i alla fall får ”mat för dagen” och jag upplever det som sagt som ytterst irriterande att vissa har valt denna form av ”extraknäck”.

För givetvis skulle ingen stå och tigga utanför samma affär månad ut och månad in om det inte ”lönade” sig!

Det är således egentligen inte mest tiggarna jag är arg på utan de människor som ger dessa pengar för det är ju därför de fortsätter att stå där!

Finns det förresten ingen lag som förbjuder tiggeri (har för mig det?)?

Men visst…polisen har säkert bättre saker för sig än att jaga tiggare….det får man väl hoppas i alla fall…