Eftersom säkert de flesta av er, till skillnad från undertecknad, firar jul så vill jag och Arch passa på att önska er en god sådan!

Själv slutade jag att fira jul för många år sedan; har inga barn som behöver denna typ av underhållning och själv gillar jag inte julmat och tycker att julklappar bland vuxna är överskattade (vi har inga barn i min släkt öht och släkten bor för övrigt inte i Sverige, här har jag bara föräldrarna).

Icke-firandet till trots brukar jag alltid få någon exklusiv gåva av maken men det får jag flera gånger om året oavsett och så väljer jag även att ge mig själv något jag vill ha och kalla det julklapp för syns skull :=).

För er som inte nöjer er med att kränga julmat och slöa framför tv:n utlovar jag att framöver dels avslöja vad som blev min julklapp till mig själv i år och dels berätta om vad som gör mig långt mer rabiat än de hästleksaker vi diskuterat i veckan.

Vi hörs!

Jag påbörjar installeringen på hotellet.

På väg mot middagen.

Efterrätten!

Kvällspromenad!

Så här fint såg Örenäs ut i dasgljus. Dags för hemfärd…..

Varje år och ungefär vid den här tiden drabbas Skåne och skåningarna av något som verkar förvåna dom lika mycket varje gång: SNÖ!

Igår kom den första snön till mina trakter och som vanligt utbröt kaos mer eller mindre direkt.

När man ser den första snöflingan börjar många att köra i 20 kilometer i timmen, som bäddat för långa köer, vansinnesomkörningar och avåkningar.

Jag och maken hade sedan länge beställt en ”romantisk övernattning” på Örenäs slott som ligger i närheten av Landskrona (5-6 mil från där vi bor) men vi höll på att aldrig komma dit pga snön och bilköerna. Ja, det hade väl varit en romantisk afton att få övernatta i makens Volvo, fastkilade i en snödriva *SKRATT*.

Som tur var kom vi fram helskinnade och kunde njuta av en trevlig kväll utan att behöva fundera över hur vi skulle komma hem.

I morse hann jag tänka att det var en himla tur att tävlingen i Bollerup var förra helgen och inte denna, dom trakterna är (ö)kända för att drabbas hårt vid minsta snöflinga.

Förr-förra vintern fick jag skjuta på 3 (TRE!!!!) bokade veterinärtider på kliniken i Bollerup just pga vädret och jag trodde att jag skulle bli tokig till slut.

Igår innan vi åkte iväg var jag och Archie ute och vandrade (jag tömkörde) med snön piskande i våra ansikten. Idag hoppas jag på bättre väder.

Stelheten kvarstod då tyvärr tämligen oförändrad, dvs mycket korta steg i kanske 50-100 meter och sedan ”full fart” .

Vet inte hur det var i morse då stallchefen släppte ut hästarna i min frånvaro så jag är lite spänd inför vad som ska möta mig i eftermiddag.

Idag fick jag en fråga om mördarsniglar från en läsare (Prick). Frågan finns att läsa under inlägget ”Vita ridbyxor…..” från i helgen och den fick mig att minnas mitt första möte med detta skadedjur.

Historien har mycket lite att göra med HÄSTAR men jag berättar den ändå….

Förra året läste jag flera artiklar i dagspressen om så kallade mördarsniglar och hur de förökade sig lavinartat till många trädgårdsintresserades fasa.
Jag hade ingen tidigare erfarenhet av dessa kryp och minns att jag blev smått förfärad då jag läste om hur trädgårdsentusiaster högg ihjäl sniglarna utan pardon, hur sniglarna dränktes i öl, frös ihjäl i frysar osv. Det kändes lite väl….barbariskt…och jag hade svårt att förstå hur ett sådant litet djur kunde framkalla sådana mord-instinkter.

Sedan gick det en kort tid och jag frågade en arbetskamrat hur ”Archies morötter” artade sig.

Arbetskamraten hade året dessförinnan skänkt Archie en stor påse morötter, sådana som arbetskamraten hade odlat själv men som blivit lite för krokiga och svårskalade varför hon skänkte dom till min glupske häst. Och jag hoppades givetvis på samma utdelning igen.

Detta år berättade dock arbetskamraten med sorg i rösten att MÖRDARSNIGLAR hade ätit upp ALLT i hennes trädgård, den var fullständigt skövlad.

Beskrivningen var mycket målande och fick mig inte bara att känna sorg över Archies uteblivna dessert, jag började också frukta för angrepp på MIN trädgård.

När jag så några veckor senare (efter mycket regnande) fick se den första snigeln på mitt territorium glömde jag alla tankar om barmhärtighet utan drog mig i stället till minnes de avrättningsmetoder som jag läst att andra hade tillämpat.

Raskt fick jag fram en trädgårdshacka och utan att tveka en sekund klöv jag en mördarsnigel i två delar. Och inte bara EN mördarsnigel utan samtliga artfränder som påträffades den närmaste tiden, säkert 20 stycken i alla fall (jag har förstått att 20 sniglar är en ”mild bris” mot vad andra råkat ut för).

Hade någon INNAN jag blev snuvad på Archies morötter och erfarit rädslan över en skövlad trädgård berättat att jag med berått mod skulle hugga ihjäl sniglar hade jag skrattat alternativt förkastat idén som befängd men detta är bara beviset för att ”a woman has got to do what a woman has got to do”. Ingen ger sig på varken Archie eller trädgården ostraffat!

PS. I år har jag inte sett en enda snigel. Kanske har ryktet spridit sig i snigelkretsar: ” den som går till Birgitta kommer inte levande därifrån”! Eller så var det bara en ovanligt blöt sommar förra året :=)?