I morse tog jag en liten sovmorgon till klockan sex och eftersom det redan var ljust ute då kändes det helt ok att stiga upp och hasta iväg till Skrylle innan alla andra motionärer hittade dit.

När vi hade sprungit vår mil åkte Soya och jag vidare till stallet för mockning och foderfix och sedan tillbringades resten av förmiddagen och början på eftermiddagen i hemmets lugna vrå.

Vid 2-tiden begav vi oss åter till stallet, nu för att åka till skogen med Archie.

Jag förstår inte varför jag har ett sådant mentalt motstånd mot vissa saker?!?!?

Tanka bilen är ett utmärkt exempel trots att det tar typ 10 minuter, att putsa fönsterna är ett annat även om detta tar lite längre tid.

Och samma sak gäller mot att koppla släpet och köra iväg för att rida!

Trots att det alltså endast tog 15 minuter att köra till Skrylle idag så är det precis som om jag tror att jag behöver världens ”extra tid” för att genomföra ett sådant här projekt.

Men efter dagens underbara ritt har jag lovat mig själv att skärpa mig!

Jag vet inte vad Archie skulle göra MER för att vara så lätthanterad och enkel att ha med sig (koppla släpet åt mig kanske?) och körningen tog som sagt knappt något tid.

På den tiden jag ägde Décima, som liksom Archie var OTROLIGT snäll myntade jag på ett diskussionsforum som jag frekventerat i över 10 år uttrycket ”HANDVÄSKA” menandes att det var precis som en sådan Décima var; man kunde i princip ta henne under armen och gå- precis var som helst, så som man ju kan med en handväska.

Uttrycket lever faktiskt kvar på forumet och numera vet alla ”stammisar” vad som kännetecknar en handväska :).

Och Archie, som den man han är, är verkligen också en handväska, eller ska vi säga PORTFÖLJ i hans fall :).

Jag kunde inte önska en snällare häst och dagens lilla äventyr bevisade detta än en gång.

Jag tror att jag har stor nytta av att jag tävlade honom mycket redan som unghäst och att alla de nya platser han besökte då har fått honom att vara fullständigt oberörd inför just nya miljöer.

Att Soya följer med och är så lugn tätt vid hans sida kanske också påverkar, inte vet jag :)?

Hur som helst hade vi en underbar ridtur i 7-gradig värme, båda djuren utan täcke och i strålande solsken.

Vi klättrade en del, galopperade och travade långa sträckor och skrittade däremellan.

Om vägarna förbli mjuka framöver tror jag att det kommer att vara ett superbra ställe för mig att träna Archie på.

Att kunna ”bränna iväg” i full galopp- öva på ökningar där han verkligen får ta i- det tror jag dessa vägar är perfekta till (det är alltså inte i motionsspåren jag rider utan i vägar som korsar dessa och som ÄR till för ridning).

Dessutom är jag mycket för omväxling och ska sanningen fram börjar ridvägarna kring stallet att kännas lite väl uttjatade.

Kilometerlånga vägar att rida på- underbart!

Underlaget var helt ok även om det hade kunnat vara ännu mer svikt i det. Förhoppningsvis blir det så när det blir ännu varmare ute och allt töar upp helt.

Redan när jag såg den här backen i höstas tänkte jag ”här skulle jag vilja rida med Archie :)”.

Jag är glad att jag har klättertränat en hel del för det gällde att hålla tungan rätt i mun bland stenar, rötter och vindlande smala stigar som….

….gick upp och ner….

Till transporten hittade jag en jättebra stor parkering bara kanske 50 meter från ”stora vägen”- samma väg som jag kör till Skrylle för övrigt.

Som många gånger förut började även denna lördag med ett besök i stallet där jag, under Soyas vakande (hmmm…knappast…snarare dåsiga) öga genomförde ett dressyrpass i ridhuset.

När detta var avklarat körde vi till Järavallen där Åsa och hennes pojk-hundar mötte upp.

Vi har inte träffats på några veckor pga Soyas löp så vi hade mycket att avhandla och var inte färdigpratade förrän efter 2,5 timmes promenad :).

Vädret var soligt och ”vårigt” så det var ingen plåga att gå precis och en whippet går ju inte att promenera trött så alla var nöjda.

Hemma kunde jag konststera att ordspråket ”det som göms i snö kommer upp i tö” hade besannats och det brukar sällan innebära något positivt enligt min erfarenhet.

Tro inget annat än att jag välkomnar våren men tyvärr gör det skarpa dagsljuset att man plötsligt upptäcker allt möjligt som vintermörkret skonsamt dolt.

All snö och kyla har gått hårt åt både gräsmatta och annat (vi har fått en hel del putssläpp vid husgrunden som vi måste snygga till) och även inomhus avslöjas minsta dammkorn skoningslöst.

Jag har ägnat eftermiddagen åt att plocka med lite allt möjligt och till och med vågat mig på att plantera årets första penseer.

Tror att det var efter första vintern i huset som jag gjorde detta redan i slutet av februari och nu har det varit plusgrader dagtid i säkert 14 dagar så förhoppningsvis klarar de sig.

Både jag och många av mina arbetskamrater säger det ofta: det är inte klokt så fort veckorna forsar fram.

Det är säkert i alla fall delvis ett tecken på att vi trivs på jobbet, det ligger en hel del i ”tiden går fort när man har roligt”.

Även den knappa timmen i ridhuset i eftermiddags gick fort, jag hade kunnat rida hur länge som helst kändes det som.

Vi hoppade lite, tränade på trav och galoppökningar framför allt och Archie blev verkligen ”på hugget” och kändes så fin efter ett tag.

Nu håller jag helg och hoppas på 2 mysiga dagar med mina älsklingar!

I morse var det träning för NN och med risk för att verka tjatig så var det lika roligt som alla de föregående gångerna :).

Våra träningar börjar nu anta ett ganska likartat mönster; vi brukar ”köra igenom” lite skolor, någon skänkelvikning, en handfull byten, lite förvänd galopp, lite piruettförberedande arbete och så lite tramp-embryon utmed långsidorna.

NN ”fastnar” inte något enskilt utan kan i stället ”ge hemläxa” på sådant som inte utförs tillräckligt bra och förklara hur jag ska träna detta på egen hand.

Väldigt bra tycker jag och just det här att inte traggla tror jag hjälper Archie att både hålla sig mer vaken och känna sig gladare än vad jag upplevde honom förra året. Han hinner liksom inte tröttna innan det är dags för något nytt och det är ju inte heller så att han- i alla fall hittills- gjort något riktigt USELT så att vi har känt oss tvingade att ”få igenom” det.

Nä….snarare är väl det mesta just nu sådär ”halvbra” eller vad man ska säga och det är därifrån jag vill utvecka Archie till att göra det RIKTIGT bra eller så bra som han kan utifrån sin förmåga (eller vår genemsamma förmåga ska man kanske säga).

Vad jag gillar med NN är förutom själva träningsupplägget (omväxlande arbete, MYCKET BERÖM, inte köra slut på hästen) att hon har vad jag skulle vilja kalla ett ”spontant verbalt engagemang”.

Med detta menar jag att hon, utan att jag behöver fråga om det kommer med kommentarer eller små utläggningar om exempelvis hur hon tycker att jag ska lägga upp ridningen några dagar innan tävling, hur jag ska rida fram PÅ tävling, hur jag ska träna vissa saker på hemmaplan osv.

Nu är det ju inte så att NN kommer med några världsrevolutionerande påståenden eller nyheter som får mig att ramla ur sadeln av häpnad men jag gillar ATT hon bryr sig, ATT hon tänker till och försöker ge råd som passar just OSS och som sagt; utan att jag ens behöver be om det.

En tränare jag hade för ”tusen år sedan” var så totalt oengagerad i allt sådant att man kände att INGENTING man sa eller gjorde hade kunnat beröra henne- egentligen!

På den tiden brukade jag skoja och säga att om jag tex hade kommit till en träning och påstått att jag hade vunnit en S:t George (med Décima som aldrig ens startade på denna nivå) så hade tränaren bara sagt med släpig räst:

”Jaha…det var ju kul…då kan du rida runt här på volten lite….” och så inget mer. Typ :).

Jag kunde ofta känna mig både lite tillplattad och som om jag ”störde” om jag ville prata lite om något som inte exakt hade med dagens lektion att göra och det var väldigt tråkigt.

Vi som tränar är till syvende och sist KUNDER, ibland mycket dyrt betalande sådana och det tror jag många tyvärr glömmer bort, både som elever och tränare.

Usch, idag har det blåst halv storm IGEN!

Jag var sååå tacksam att jag red ut igår och kunde gå in i det vindtäta ridhuset idag för nu börjar jag faktiskt få nog av allt det här blåsandet.

Archie fick ett lösgörande pass utan så mycket rörelser, det tar vi imorgon tänkte jag.

Försökte rida mycket tempoväxlingar och få en flottare trav och det gick ganska bra.

Efter gårdagens vilodag var det idag dags att ”köra igång” igen och nu ska jag verkligen försöka att tänka på och framför allt träna på det som hade kunnat göras bättre på söndagens tävling (med andra ord ALLT höll jag på att säga men nä….så illa var det ju inte :)).

Men mer schwung över lag vore önskvärt- ska man kunna mäta sig med ”dagens dressyrhästar” går det inte att komma med en ”ridhusharvare” utan det måste vara lite elektricitet i benen :).

Våra ökningar är för svaga och detta övade jag på under dagens uteritt. Först var det väl lite ”blaha blaha” men efter ett tag blev det ett fint tryck i gossen och det började gunga lite i ryggen.

Det blåste ganska mycket idag (igen:() och det kanske bidrog till att Archie tände till lite mer än vanligt och det är sådant som jag vill ha ännu mer av och måste uppmuntra mycket.

Lydnaden är det ju verkligen inget fel på- nu ska jag ”bara” få Archie att blixtra till lite mer :).

Jag måste ha varit så koncentrerad på min lille häst att Soya lyckades rulla sig i något illaluktande skit utan att jag märkte det.

Hon måste ha varit snabb den lilla vesslan för hon är aldrig många meter före, efter eller bredvid oss men stank det gjorde hon och det var säkert inget som bara flög på henne.

Straffet kom hemma- badet var givet så nöjet att stinka blev kortvarigt ha ha!

Medan Archie har haft en välförtjänt vilodag (över en vecka sedan sist) och troligen mest slappat i hagen har jag haft desto mer på agendan även om det bara varit trevligheter.

På jobbet var det som vanligt- väldigt omväxlande och jag är glad att jag fortfarande efter så många år aldrig känner mig likgiltig utan kan bli både vansinnig, superlycklig, förvånad, ledsen och allt möjligt annat- ibland på en och samma dag :).

På lunchen träffade jag en fd arbetskamrat och tillika bloggläsare skulle det visa sig 🙂 och medan vi åt och uppdaterade oss flög tiden iväg som en virvelvind. Mycket trevligt var det.

Efter en snabbvisit hos den gode Arch där jag bara borstade av honom, tog av regntäcket, mockade och gjorde i ordning foder åkte jag hem för att hämta upp Soyis för vidare färd till Skrylle.

Denna gången skulle vi dock inte springa utan träffa kompisen Petra och hennes boxertik Selma- en hund som Soya inte träffat förut.

Precis som jag förväntade mig fann tjejerna varandra och verkade ha kul under vår nästan 1½ timme långa promenad i skogen- det blev lite jagande av varandra men mest gick de sida vid sida och snusade på allt som nu hundar tycker är värt att köra ner nosen i.

När vi hade gått färdigt fick hundarna vila i sina bilar medan Petra och jag tog en god fika i den väldigt fina restaurangen på anläggningen. För min del blev det bärpaj med vaniljsås :).

Som vanligt när man har trevligt gick tiden för fort och när vi åkte hem var det nattsvart och tyvärr också regnigt.

Nu återstår bara lite tidningsläsande och tv-tittande innan sängen kallar och dagen är slut för min del.

Idag har det verkligen varit vår i luften. Sol och fågelkvitter- underbart om än fortfarande kallt !

Jag inledde dagen med att åka med Soya till stallet och rida ett dressyrpass i ridhuset och det kändes helt ok.

Jag försökte att rida igenom en del linjer som väntar imorgon bitti på tävlingen- mycket mer kan jag inte göra för att förbereda oss känns det som :).

Vi får väl se vad som händer….

Efter puts av allting som ska med imorgon åkte vi vidare till Skrylle och sprang vår mil för att sedan åka hem till dusch och frukost.

Lite städning av huset tillsammans med maken hanns också med innan vi åkte till stallet en andra gång- denna gång bla för att kolla så att bromsarna på släpet inte har låst sig eller dylikt, det har ju dock stått stilla i någon månad nu.

Efter en promenad då dessa kort togs tog vi in Archie från hagen och åkte sedan för att storhandla.

Nu lagar maken middag (ryggbiff) och sedan blir det video-kväll.

Upsss….likätaren är avslöjad!

Näää…jag är helt oskyldig….jasså kaninens ”fluff” på mitt täcke avslöjar mig. Ja då så- då är jag väl skyldig då. I alla fall till lik-skändningen, inte till djurets frånfälle.

Tjenare tjejer…här står jag i solskenet. Har ni något gott att bjuda på- och då menar jag inte gammalt kaninlik tack!

Idag har jag verkligen upplevt i princip alla olika väder som går- ibland samtidigt till och med!

Det har haglat, snöat, regnat, blåst och varit soligt omvartannat- väldigt oberäkneligt väder med andra ord!

Veckans hoppträning avhölls i morse och eftersom det inte stod några hinder framme och jag inte var så där sprängfylld av energi så byggde jag bara upp ett enkelt rättuppstående hinder och en studsserie med 4 hinder.
 
Archie hoppade väldigt fint och spänstigt och jag valde att inte hoppa så jättemycket för att inte trötta ut honom inför helgen.