Idag fick Archie och jag sällskap till Ebba-träningen, det var Archies ”gamla” skötare, 19 år unga Lina som kom och hälsade på oss.

Själva träningen gick ”sådär”, en del saker gick ovanligt bra: högergaloppen var lika spikrak som vänstergaloppen som i sin tur var ovanligt rund och kändes lika bra som den högra.

Vårt problem har annars flera gånger varit att medan vänstergaloppen har varit spikrak så har den samtidigt varit kantig medan högergaloppen har varit bärigare men utan 100%-ig spårning och med bakdelen gärna liiiite innanför spåret.

Så galoppen var ett stort plus idag och jag fick bland annat vända rätt upp flera gånger utan att titta ner i Archies man som jag gärna gör om jag själv får bestämma:-).
Ebba undrade hur jag kunde se min väg genom att glo ner i hästens hår och det kan man ju undra….

Travarbetet med öppnor och skänkelvikningar flöt inte på lika bra, medan vänsteröppnan är helt ok är högeröppnan för rak. Skänkelvikningen för vänster skänkel är numera riktigt bra ibland om än något seg i tempot medan skänkelvikningen för höger skänkel gärna blir för rak. Här måste jag stoppa upp framdelen och verkligen få bakdelen åt sidan och det är fortfarande inte helt lätt.

”Fördelen” när vissa saker inte går så bra på träningen är att jag ofta får till det bättre själv dagen därpå i lugn och ro så vi får hoppas på ett fint pass imorgon i stället.

Var i stallet som vanligt på morgonen och allt var som det brukade.

Ett mycket lätt snöfall då förvandlades snabbt till ett ganska häftigt dito på väg till jobbet men tack och lov slutade det lika plötsligt efter bara kanske 1 timme.

Måtte veckans snökvot vara fylld tänkte jag utan större hopp om att min önskan skulle besannas och mycket riktigt började det snöa igen när jag skulle köra hem.

Eftersom måndagar är Archies vilodagar vill jag gärna ha honom ute mer i hagen och Rockys ägare hade lovat att släppa ut honom och Bröta en vända till på eftermiddagen.

Hästarna går vanligtvis in vid 14-14.30 och idag släppte de ut honom vid 15.00 igen efter en kort lunchrast.

Det är verkligen skönt när man kan hjälpas åt lite med just in och utsläpp, något som jag ska bli bättre på att utnyttja framöver.

På ridskolan hade vi, tycker jag i alla fall, mer inställningen att var och en skötte sitt eget in och utsläpp eller så var det i alla fall väldigt få som hjälpte varandra.

Men lika gärna som att man släpper ut 1 eller 2 hästar så skulle man ju kunna släppa ut ganska många fler, i alla fall om man fick motsvarande gentjänst tillbaka på en lite mer regelbunden basis.

När jag kom till stallet efter jobbet gjorde jag i ordning höpåsarna och tog ut några bajshögar ur boxen innan jag tog in hästarna 17.30.
Då snöade det ganska mycket så jag fick hänga upp Archies yttertäcke på tork i pannrummet innan jag körde hem.

Igår: sol, plusgrader och snöslask- idag: hårda vindar, minusgrader och fruset slask: Skåne visar sitt sanna (läs: omväxlande) jag med andra ord!

Red ut med djuren på morgonen och vi fick ytterligare en runda med snöträning eftersom det vita fortfarande ligger kvar djupt på många ställen.

Som tur är rider jag en runda där det flera gånger skiftar mellan plogad väg och djup snö annars tror jag att det hade blivit för ansträngande för både hund och häst.

Enda skillnaden från de andra söndagarna är att snön idag var så ”hård” att 14-kilos Soya kunde gå OVANPÅ den utan att behöva ”kängruhoppa” fram.

600-kilos Archie hade det tyngre och fick emellanåt jobba rejält med sina ben och rygg.

Jag red som vanligt med mitt ponnyhack och tänkte med tacksamhet på att Archie, precis som Décima, säkerligen hade kunnat tävla dressyr lika lätt med denna betsling som med vilket träns som helst.

Nu lär detta aldrig bli aktuellt av naturliga orsaker (det är inte tillåtet) men det är ju väldigt bra att KUNNA använda hack om hästen, gud förbjude, skulle få någon mun/tandskada som omöjliggör användning av bett en längre tid.

På tal om snö tänker jag att man i delar av Sverige med mycket snö som ligger länge och där man kanske också rider ut ofta antingen kan få en URSTARK häst av allt snötrampande eller en ”trasig” dito.

Pratade med en hästskötare till ett ryttarproffs nyligen och hon berättade just att en av de bästa hästarna i stallet hade överansträngt sig av att springa omkring för mycket i djup snö i hagen. Så det gäller att vara försiktig med snön känner jag!

Nu är Archie färdigjobbad för denna veckan och imorgon står vilodag på schemat.

Nu återstår det bara för mig att åka tillbaka till stallet i eftermiddag för att ta av utetäcket, ta bort lite bajs ur boxen samt att ge betfor och morötter.

Innan dess är det dags för restaurangbesök med buffé- härligt tycker matälskaren undertecknad!

Darlingen maken fyller år idag och Soya och jag uppvaktade honom med 2 dvd-filmer med vardera 8 avsnitt av ”I vår herres hage”. Så nu är det snart åter dags att få signaturmelodin till denna serie ”på hjärnan”; det tog ett tag innan jag fick bort den sist :=)!

Var som vanligt i stallet på morgonen, mockade till Archie och boxgrannen Bröta som jag ”passar” då och då (stoet som är så renligt).

Gjorde i ordning deras mat och släppte sedan ut alla 7 hästarna i olika hagar.

Konstaterade tacksamt att det inte verkade vara någon snö på väg hit i alla fall utan att det tvärtom hade töat jättemycket sedan gårdagen.
Nu är det riktig slasksörja överallt och skulle DEN frysa på lär det inte bli kul!

Det är ju så här det brukar vara i Skåne, jättemycket snö ena dagen och smält gegga den nästkommande så årets vinter hör inte till de traditionella på det sättet.

Körde till ridskolan för ett dressyrpass med Sally efter utsläppet och Mulle gladde oss genom att vara ovanligt lugn och medgörlig. Sally ska nu åka på en liten skidresa så det var skönt att avsluta så bra.

På eftermiddagen åkte jag till stallet igen, denna gången för att ta in Archie efter 6 timmar i hagen och för att rida.

För ovanlighetens skull var vi nog 5-6 ekipage i ridhuset samtidigt och jag som är så van att alltid rida själv överlevde mirakulöst även detta :-).

Skämt å sido men jag har alltid ogillat när även andra rider samtidigt som jag (vadå ego….) men sedan flytten till nya stallet har jag blivit riktigt anpassningbar! Man KAN tydligen lära gamla hundar att sitta!

Archie kändes lite seg idag eller så var det bara någon form av ”överföring” som det heter på psykologispråk, dvs jag TÄNKTE att han BORDE vara trött efter gårdagens genomkörare.

Väl hemma bjöd maken på en god middag varefter jag och Soya tog en långpromenad ute på åkrarna (som vi är omgivna av där vi bor och som är jättebra att gå på så länge det är snö och fruset).

Det märktes absolut att det är 1-2 plusgrader idag för Soya sprang självmant ut utan täcke (!!!!) och körde inte sina sedvanliga ”snälla kan vi inte gå hem nu”-krumbukter (kan framför allt visa sig i att hon stannar och sätter sig var 20 meter och ser mycket lidande ut).

Nu pustar vi ut i soffan och hoppas på att få stanna här resten av kvällen!

Var i stallet på morgonen som vanligt, fodrade och mockade.

Eftersom vädret är som det är med ständiga ”snöhot” var jag nästan in i det sista osäker på om jag skulle kunna köra till Ebba och Maj och Sally tog det säkra före det osäkra och ställde in kvällens träning.

Sally ska jag plåga imorgon bitti i stället men själv chansade jag och körde iväg (med facit i hand utan problem, det kom bara lite regn!?!?! på hemvägen) för att Ebba skulle rida.

Som vanligt såg det mycket bra ut och jag tycker faktiskt att allting går bättre och lättare för varje vecka.

Detta gör att jag kan konstatera att:

1. Archie är inte helt obildbar 🙂
2. Träningen har gjort honom starkare och starkare så han ORKAR göra det som begärs och
3. Ebba är en duktig ryttare som passar väl ihop med min häst

För dagen återstår inte så mycket mer hästrelaterat än att läsa Hippson som låg i brevlådan idag samt svara på ett blogginlägg eller två.

Och skönt var det….helt vindstilla och jag frös inte ens tack vare min Michelinmundering.

Archie hade hacket på sig eftersom vi bara skulle skritta helt kravlöst och Soya sprang omkring och skuttade i det vita.

Medan vi rider där i våra egna tankar hör jag plötsligt hur någon vrålar något som jag inte uppfattar och sedan ”din djäääävel”.

Blev rätt så förskräckt först för det finns många människor som älskar att hitta saker att reta sig på och vill man kan man absolut störa sig på att någon rider med en lös hund tex även om vi 99 gånger av 100 inte möter en själ på våra turer.

Först då jag försökte titta till lite närmare insåg jag, min närsynthet till trots, att det var en av de boende utmed den väg jag nyss ridit förbi på som var ute och skrek på sin HUND!

Hunden är ganska förtjust i Soya (ägaren också faktiskt :=)) och hade väl sett henne innan och fått för sig att springa efter.

Vi var långt ifrån både hunden och mannen och efter ett tag gav hans hund upp och återvände till den svärande ägaren.

Själva fortsatte vi ridturen utan andra incidenter och hann lagom hem innan mörkret sänkte sig över stallet.

I morse var det för ovanlighetens skull inte regnigt och lerigt utan kallt och fruset i marken.

Jag vill gärna passa på att motionera Archie utomhus på helgerna eftersom det nästan alltid är beckmörkt när jag kommer till stallet på vardagarna.

Att trava och galoppera uppsuttet kändes inte så lockande på så pass fruset underlag som rådde överallt idag men att trava i ”smygis-trav” på töm fungerade hur bra som helst.

Archie har verkligen fått in tänket att trava sakta men utan ”ben-harvande” (läs: släpande ben) och jag kan nu promenera obehindrat bakom medan gossen arbetar.

Ibland springer jag förvisso också själv några hundra meter men det är himla praktiskt att slippa göra det heeela tiden :=).

Som redan nämnts verkar min gloria ha tagit semester och det har sedan jag flyttade Archie till nya stallet i onsdags regnat mer på dessa få dagar än det gjort de senaste 3 månaderna.
Eller så är det helt enkelt det sedvanliga höstrusket som nu tagit ett fast grepp om oss och mot det har inte ens min solfångande gloria en chans.

I morse var det dags för det första dressyrpasset (uppstigning 04.45) och det skedde med regnet smattrande mot ridhustaket.
Ridhuset är 20 x 60 meter med en fin ridhusbotten OCH flera speglar på den ena kortsidan så det känns inte som att jag har ”bytt ner mig” vad inomhusträningen anbelangar och det var ju en mycket viktig faktor som jag tog hänsyn till då jag bestämde mig för detta stall.

En annan, för mig, viktig förutsättning var att jag skulle få ha Soya med mig och efter att ha läst en lång diskussion på nätet i veckan om huruvida det är tillåtet med hundar eller ej i privatstall har jag insett att detta är låååångt ifrån en självklarhet.

Själv hade jag som sagt aldrig flyttat till ett sådant stall och vad jag förstod på diskussionen på nätet så har många stall förbud mot hundar eller i alla fall en massa begränsningar som inte hade passat mig alls.

För att återgå till dagens ridpass då jag bland annat övade på öppnor och slutor utmed långsidorna, galoppfattningar från skritt och avbrott från galopp direkt till skritt kunde jag konstatera att speglarna hjälpte mig en hel del men att jag (supernärsynt) nog i alla fall borde PROVA att rida med glasögon så att jag SER något i speglarna annat än de sista metrarna.

Jag har alltid glasögon när jag kör bil (står inskrivet i körkortet som ett krav) men har faktiskt aldrig någonsin ridit med brillor. Får nog som sagt prova och se hur det känns (observera ordvitsen!)- kanske öppnar sig en ny (skrämmande???) värld?

Efter ridpasset fick Archie äta frukost medan Soya la sig på hans täcke och tog en tupplur och jag putsade våra saker.

Klockan 08.00 kom stallägar-dottern och frågade hur jag ställer mig till utsläpp i regn och det var ju bra att hon frågade DET eftersom man kan ha mååånga olika åsikter i just den frågan har erfarenheten lärt mig.

Jag svarade att jag vill att Archie ska ut i ”alla” väder (nåja….) så han och några andra hästar fick traska ner till var sin grushage i regnet. Archies hage hade ett klent träd utanför som i alla fall ger lite skydd så jag tyckte inte synd om honom även om vissa hästar fick stå kvar i stallvärmen.

Imorgon är tanken att Soya ska träna i Sjöbo och att jag ska köra bort med Archie till ridskolan för en uteritt med Lena och Birk så jag hoppas verkligen att vädret förbättras då båda aktiviteterna annars lär bli inställda.

Jag brukar med bestämdhet hävda att det finns ett skäl till att sadeln uppfanns, dvs det finns ingen som helst anledning att rida barbacka om man inte behöver.

Och jag har levt som jag har lärt i många, många år.

Kan inte minnas om jag någonsin red Heron barbacka under de 10 år jag ägde honom och Décimas och mina enstaka barbackaritter fick ett abrupt slut efter en uteritt då smarta Birgitta satt barbacka på ett halt termotäcke på hästen, utan hjälm (!!!!).
Efter att ett rådjur skuttat fram ”från ingenstans” hoppade Décima till och tyvärr hoppade jag inte åt samma håll så det hela slutade med att jag landade hårt på baken i stället!

Förvisso var det rena turen att jag inte slog huvudet i stället men jag hade ändå ont så det räckte och minns att det var tämligen ansträngande att arbeta i stallet nästkommande dag saärskilt som jag skulle försöka gå så naturligt som möjligt för att inte avslöja mina skador. Ville inte ha en massa förmaningstal och särskilt inte de som handlade om hjälmanvändning så det var bara att bita ihop och se glad ut.

Sedan denna lilla incident har det alltså inte blivit fler barbackaritter och jag kan inte påstå att detta är något som jag har saknat det minsta. Som sagt så fyller sadeln en ypperlig funktion och jag har därför också alltid begagnat mig av den då jag ridit.

Idag drabbade dock latmasken mig när jag skulle skritta ut en sväng på eftermiddagen, mycket eftersom jag hade bytt till tävlingsschabraket som ska användas imorgon och jag inte ville riskera att smutsa ner det.

Så, i ren wild-and-crazy-anda lyckades jag stånka mig upp på Archie barbacka och skrittade sedan iväg med mitt ponnyhack som enda utrustning, denna gång med hjälm dock.

Både Soya och Archie skötte sig som vanligt galant vilket med min (icke)balans var tur då jag annars säkerligen hade fått ställa in morgondagens tävling.

Träffade Corre ute på ett av fälten där vi rider så jag har till och med vittne på min lilla ridtur som jag faktiskt avlutade med en viss lättnad efter en knapp timme.

Inte nog med att det inte känns speciellt säkert att rida utan sadel, jag tyckte dessutom att det var ganska obekvämt och fick lite ont i ryggen så detta får nog stanna vid ett engångsexperiment!