Idag har Frenchie genomgått magnetröntgen av sin skadade framkota.

Han är fortfarande halt på böjt spår i höger varv och för att utröna om det ”bara” beror på blödningarna på gaffelbandet och dessa behöver mer tid eller om det även är något annat som spökar blev det denna undersökning.

Nästa steg är att få svar på vad bilderna visat och detta kunde ta upp till en vecka.

Tror ni att jag hann bli livrädd när jag såg Bibbi som på bilden ovan?

Det var till att börja med tur att det var Bibbi och inte Frenchie för hade det varit den sistnämnde hade jag hunnit segna ihop i en hjärtattack innan jag tog fotot/ hann kolla vad som stod på.

Jag har aldrig sett någon av hästarna ligga ner och vila ens i boxarna (!) och än mindre i hagen så att Bibbi vågade göra det tolkar jag som att hon verkligen kände sig trygg. Men eftersom jag är så sjåpig så hann jag bli rädd innan jag såg att hon betade samtidigt som hon låg ner 🙂 .

Och strax därpå var allt som vanligt igen:

Och ja; jag gör faktiskt skillnad på hästarna….sorry!

Till att börja med är Frenchie redan ”skadad” och veterinären påtalade att han måste röra sig tillräckligt för att inte bli förstoppad (det tycker jag att han gör) och sedan är han både yngre och framför allt min egen häst.

Så klart vore det förfärligt om något hände Bibbi men tja…så känner jag….

Tidigare i sommar tyckte jag att mängden stånds i mina hagar hade minskat från föregående år men nu känns det som att det var ett önsketänkande.

On the bright side har jag alltid något att göra om jag skulle få tråkigt….

Jag försöker orka ta en mindre skottkärra stånds om dagen och det blev det idag.

Är ni frukost-periodare eller gör ni som Henrik; äter samma sak år ut och år in?

Jag är definitivt en periodare och äter samma sak x gånger innan jag tröttnar och byter till något annat.

Just nu är det rostbiffsmörgåsar!

Jag måste skryta om min fina begonia som jag köpte på Granngården för inga pengar runt påsk.

Den har sett så här fin ut hela tiden!

Inget jag längtar till men det ”måste” göras och idag var det dags.

Jag känner mig i alla fall lite duktig efteråt!

Annars vräker regnet ner just nu och Henrik frågade idag var sommaren tog vägen.

Ska jag vara ärlig så är jag glad för varje dag utan stekande sol och om insekterna håller sig helt borta som idag så är det underbart!

Jag är glad för varje dag som jag inte behöver dränka hästarna i Ultrashield; dels för att det är ganska dyrt och framför allt för att det trots allt är en form av gift.

Inte för att jag skulle avstå från att använda det till förmån för diverse hopkok som folk rekommenderar på nätet och vars effekt jag tvivlar når upp till Ultrashieldens standard men bäst är så klart om det inte finns några flygfän att spruta bort!

Idag har Frenchie och jag varit på återbesök på ”vår” klinik, några dagar tidigare än planerat (vi skulle egentligen dit nästa måndag).

Som jag har berättat tidigare håller vi på med vår evighetsskritt på grusvägen kompletterat med några få minuters trav på samma väg.

Frenchie har travat jättefint och snällt och allt har känts bra tills i förrgår (måndag) då jag fick för mig att skritta och trava en liten stund i mitt ridhus.

Jag hade dessförinnan skrittar ute i 20 minuter och jag hann trava i ridhuset i kanske 30 sekunder i vänster varv och 5 sekunder i höger varv innan jag kände att Frenchie var halt i det sistnämnda varvet!

Efter att ha nästan kräkts av ledsnad och besvikelse (och förvåning) skickade jag meddelande till min veterinär direkt och hon erbjöd mig att titta på Frenchie redan idag.

Jag kunde redan igår se att han travade bättre på volt (och såg ohalt ut rakt fram) och när vi kom till kliniken var det dags för en överraskning; Frenchie såg fullständigt ohalt ut (även efter böjprov) på sitt skadade framben (vänster) men var en aning halt och hade puls på höger fram!

Jag och veterinären kan bara spekulera kring att han trampat snett eller trampat på en sten när jag travat på grusvägen (som jag när han frisk aldrig skulle trava på eftersom jag tycker den är för hård med inslag av småstenar) och eftersom han idag var så pass mycket bättre att jag inte såg någon hälta (men veterinären gjorde det) så blir han förhoppningsvis ohalt även på detta ben snart.

Jag ska filma honom hemma i helgen och skicka till veterinären så får vi se.

Hon var i alla fall mycket nöjd med det egentligen skadade benet och jag är så klart också mycket mindre orolig nu än när jag trodde att det var DET benet som spökade.

Men med djur kan man bara konstatera att inget förvånar en utan man får bara ta det som kommer i ens väg och försöka att inte bryta ihop under tiden.

To be continued……

Så nöjd med att Frenchie fortfarande ser jättefin ut vad gäller hull och muskler.

De få minuterna jag travar försöker jag i alla fall att verkligen göra det med kvalitet; inget slängtravande utan tvärtom mer åt passage-hållet och på bakbenen.

Denna helgen har vi besök av Henriks ena barnbarn, Theo 4 år. Han är den mänskliga motsvarigheten till Frenchie om ni frågar mig, dvs URSÖT!

För övrigt borde jag kanske byta yrke och bli en ”personal shopper” för barn för jag verkar tydligen veta vad de tycker om.

Till min fd mans dotter valde jag en liten kassaapparat en julafton och fast detta var en av typ 10 julklappar och en av de billigaste så förblev det hennes favorit länge.

Och trästolen ni ser på bilden ovan köpte jag mest som prydnad men lite med tanke på Theo för 2 år sedan. Tror den kostade typ 50-70 kronor på Erikshjälpen och han älskar att sitta i den.

Snart har han vuxit ur den men då har vi ett annat barnbarn som kan ta över.

Inget nytt under den bokstavliga solen här; vi skrittar på och travar nu även hela 5-6 minuter uppdelat på 30-60 sekundersintervaller.

Lika ovillig som Frenchie är att skritta i riktning BORT från stallet lika snäll och fin är han så fort man vänder hemåt och han har hittills TA I TRÄ inte gjort annat än travat i perfekt form och utan en antydan till någon form av bus. Måtte det sistnämnda fortsätta så!

Jag funderade över att det verkligen är ödets ironi att jag som har tillgång till en gigantiskt stor skog med en miljard ridvägar, egen utebana och t.o.m. ett eget ridhus för guds skull måste skritta fram och tillbaka på en hård, totalt oinspirerande grusväg.

Men skogen vore döden just nu, kanske t.o.m. bokstavligen om jag blev avslängd och annars bildligt från elva miljoner bett från olika insekter, utebanans underlag är för mjukt och ridhusets bara aningen fastare men med en för liten omkrets (Frenchie ska helst bara gå rakt fram). So here we are!

Nu börjar jag äntligen känna mig hyfsat frisk efter förkylningen från helvetet som bröt ut så fort vi kom hem från Marbella.

Jag blir alltid så här sjuk och dessutom håller mina förkylningar i sig länge (nästäppa och rethosta i veckor) så det är verkligen jobbigt.

Jag har tack och lov kunnat skritta uppsuttet på min i perioder extremt istadiga häst för jag hade ärligt talat inte orkat gå ens en kvart med honom och han ska helst skritta i vart fall 40-50 minuter.

Idag har det varit en av årets varmaste dagar här, ca 37 tusen grader om ni frågar mig men jag vill ändå ha hästarna ute så länge de står upprätt 🙂 och det fläktar som tur är oftast lite här.

Jag vill absolut inte påstå att jag bor i ett mygg/ insektsträsk på något vis men just nu är det en hel del flygande kryp i hagarna.

I skogen går det inte att vara, i stallet har jag aldrig ens en fluga (helt sant) och på gödselstacken har man tur om man ser en handfull flugor.

Dagens ”Birgitta suckar och skakar på huvudet” utspelade sig när jag skulle spraya hästarna med Ultrashield i deras hagar:

Bibbi, världens snällaste häst: hjäääälp….du kommer med FLASKAN! Du vill DÖDA mig. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att låta dig ta mig (det gick till slut efter att jag hade bett henne att dra åt he…vete och ägnat en stund åt att klappa på Frenchie i stället).

Och Frenchie, Sveriges just nu mest ouppfostrade häst som jag skulle kunna strypa vid en del uteritter as we speak: heeej…snälla spruta överallt. Jag står som en staty fast jag är lös (och det gör han alltid).

Så har vi det!

Bilden: jag tittar ut på Bibbi från ett av våra fönster på ovanvåningen

Igår visade jag stolt upp mina jordgubbar och idag är det salladens tur 🙂 .

Lyckades skritta ut i 50 minuter *halleluja* och det var sååå skönt att slippa att gå bredvid.

Minns ni inlägget för ett tag sedan där vi diskuterade vad som kännetecknar en bra tränare?

Jag hyllar ju Nina högt och lågt och en sak som jag uppskattar med henne är hennes engagemang även utanför träningarna.

De gånger Vicke eller Frenchie varit skadade har hon hört av sig, stöttat, tröstat och peppat och nu är inget undantag.

Nina ringde mig senast idag och har gjort så med ca en veckas mellanrum för att höra hur det är och hur allting fortskrider.

Och inte för att jag tycker att detta är något en tränare måste göra men det uppskattas i alla fall av mig enormt.

Beviset på att hästar föredrar att stå och pilla med kort gräs…

90% av hagen består av mycket tätare och högre gräs (ogräs?).

Fast oaktat vad så betraktar jag gräset endast som ett komplement och förlitar mig absolut inte på att det tillför några jättemängder näring.

Båda hästarna äter även nu säkert runt 8 kilo torrt hösilage (inomhus) fast kraftfodret har jag faktiskt dragit ner på så att Bibbi äter 1/2 kilo om dagen och Frenchie 1 kilo.

Frenchie ja; honom lyckades jag faktiskt skritta ut 45 minuter på (och trava 2-3 minuter) utan några större psykbryt. Han t.o.m. lämnade stallplanen frivilligt ha ha.

Lite skämt och lite allvar; det är så klart verkligen inte bra när han får dessa istadighetsryck men jag förstår i alla fall oftast vad de beror på.

Nu när han är skadad är det inte, som man kan tro, främst för att han är ”oriden” utan för att det har varit en massa insekter i skogen och han avskyr dom verkligen.

Idag var det mulet och helt insektsfritt och då blev det inga protester.

Jag tar en dag i taget men är glad att jag kunde sitta PÅ för med min förkylning hade jag ärligt talat inte orkat gå många meter.

Jag har tillbringat hela dagen med att sova och känner mig tack och lov bättre.