Man (läs: jag) tycker att jag borde ha vant mig vid att djuren kan bli sjuka efter att ha ägt flera både hundar och hästar de senaste 25 åren och visst är jag van men tyvärr långt ifrån härdad.

Jag blir lika förtvivlad varje gång och verkligen deppig- fick jag välja skulle jag sövas ner under de veckor det tar för djuret att bli frisk och sedan kunde man väcka upp mig igen.

Jag önskar verkligen att jag kunde ta liiite mer ”lättvindigt” på hältor tex- det ska ändå mycket till för att det tex ska sluta som med Kreon.

Men nej, jag blir som sagt jättedeppig och gläds inte åt något och märker också att min tolerans för allt möjligt blir klart påverkad i dessa lägen.

Så dagens fråga till er är om ni känner igen?

Blir ni lika påverkade och om inte- vad beror det på tror ni? Har ni några bra strategier för att man inte ska bli så deppig?

Scenario:

I ert stall har ni självpåfyllande vattenkoppar.

För att rengöra din vattenkopp noga stänger du av vattnet för hela stallet och när du är klar glömmer du att sätta på det igen och åker hem.

Bristen på vatten upptäcks inte förrän nästan 24 timmar senare och då vattnet sätts på dricker flera hästar väldigt mycket.

En häst får kolik någon timme senare.

Vad gör du:

* Du inser din skuld i det hela och erbjuder hästägaren att betala självrisken då veterinär kallats ut.

* Du inser din skuld i det hela men erbjuder dig inte att betala.

* Du anser att det är omöjligt att veta om koliken berott på vatten-bristen.

Och om du var hästens ägare i stället och någon annan hade gjort ovanstående mot din häst; hur hade du reagerat:

* Jag hade ansett att koliken berodde på vattenbristen och krävt att den skyldiga personen skulle betala.

* Jag hade ansett att koliken berodde på vattenbristen men hade inte vågat bråka och kräva att den skyldiga personen skulle betala såvida den inte erbjöd sig detta självmant.

* Jag hade ansett att man inte kan veta av vad kolik uppkommer.

Hade ni önskat att ni har tillgång till skrittmaskin i anslutning till ert stall?

Skulle ni utnyttja en om det fanns? Hur ofta/ i vilka sammanhang?

Skulle ni vara villiga att betala extra för att få nyttja skrittmaskinen?

HAR ni kanske redan en skrittmaskin och vad tycker ni i så fall om detta påfund?

Jag ska inte påstå att jag liksom ”aktiv saknar” en skrittmaskin men hade vi haft en på anläggningen hade jag använt den ofta och hade kunnat tänka mig att betala extra för detta.

Dagar då det är ”svin-kallt” tex och hästarna bara står blickstilla, ihopkurade i hagarna hade jag gärna sett att min häst fick skritta runt i maskinen som ett komplement eller när han har en vilodag eller bara som ren framskrittning innan ett dressyrpass.

Jag tror att en skrittmaskin hade gagnat många hästar som idag rör sig på tok för lite men det är ju så klart en stor investering och man ska också ha en lämplig yta där denna kan stå.

Vi har ju hittills diskuterat exakt 100 olika samvetsfrågor och den idag handlar om eventuellt dåligt samvete mot din häst.

Det är inte helt ovanligt att hästägare vittnar om att det är svårt att få tiden med sitt djur att räcka till på olika vis och därför undrar jag idag:

Händer det att du får dåligt samvete gentemot din häst vad gäller att du tycker att du inte riktigt har den tiden du skulle vilja ha att rida/sköta den:

* Det händer i princip aldrig

* Det händer ibland

* Det händer ganska ofta

* Det händer FÖR ofta

Är du nöjd med hur du känner eller försöker du förändra något och i så fall vad och hur eller konstaterar du bara att ”det är så det är”?

I ert inackorderingsstall har ni länge varit missnöjda över kvalitén på stråfodret (dammigt och ibland rent av mögligt)  och ni har flera gånger pratat om detta i smågrupper och hur ni vill ta upp det på nästa hästägarmöte.

Det bestäms att när mötet ska äga rum så ska Stina framföra klagomålet men givetvis säga att det kommer från merparten av hästägarna, dvs att det inte bara är hon som tycker så.

När dagen för mötet infallet och Stina talar för majoriteten så som bestämts blir det en tryckt stämning och stallägaren kommer med diverse undanflykter och ursäkter som känns hur löjliga som helst.

Till slut frågar stallägaren väldigt argt om det är någon mer än Stina som tycker som hon gör och alla tittar TYSTA ner i bordet, INGEN säger något.

Hur reagerar DU:

* Jag hatar konflikter, blir lite rädd för stallägaren när jag ser hur arg han verkar och säger ingenting trots att jag vill stötta Stina.

* Jag säger ingenting men  säger upp min stallplats då jag inte orkar med sådant här tjafs.

* Jag säger att jag håller med Stina eftersom jag hela tiden gjort just detta och vågar stå för min åsikt men jag blandar inte in övriga hästägare.

* Jag säger att jag håller med Stina och betonar dessutom att jag hört att flera andra också tyckt samma sak då vi diskuterat detta.

Vet att vi diskuterade detta för flera år sedan men varför inte en repris så:

Brukar ni gå i era ridkläder när ni ska gå och handla eller göra andra ärenden ”på stan”? Tycker ni att det är skillnad om ni ska handla mat, kläder, gå på IKEA eller prova skor tex?

Tycker ni att det är helt normalt så att säga att gå i ridkläder vid dessa tillfällen eller känner ni er lite/ mycket illa till mods och tycker att alla tittar på er/ sniffar i luften?

Och hur är det hemma?

Har ni ridkläder på inomhus? Överallt? I soffan?

Om ni har en icke-ridande partner: vad tycker denne om era ridkläder:

Inget, att dom stinker, att dom är sexiga 🙂 ?

Scenario:

Du råkar köra på en katt i ett bebyggt område du inte känner till. Katten avlider omedelbart. Katten har ingen form av id-märkning eller halsband.

Vad gör du:

* Försöker ”gömma” katten i diket så att ingen ska se den.

* Låter katten ligga utmed vägen i förhoppningen att någon (ägaren?) ska känna igen den och veta vad som hänt.

*Ringer på hos ett/ flera hus i närheten för att fråga om de känner till katten.