Att djurhållningen ser olika ut världen över är ett oomtvistligt faktum och hur mycket ledsamheter de svenska djuren ibland råkar ut för tror jag ändå att de har de förhållandevis bra sett till många andra länder.

Här ett sorgligt exempel på hundhållning i Japan; en gammal klasskamrat som är där på besök tog denna bild på BLÖJOR för hundar?!?!?

Och ja, i extremfall kanske befogat men liksom inte något man använder till vardags.

Stackars djur….

Förra veckan diskuterade vi hundar som skäller vid utomhusmöten med artfränder och några hävdade att detta kunde vara näst intill omöjligt att träna bort varför man inte skulle ”döma” dessa hundägare.

Idag undrar jag vad ni anser om hundar som skäller INOMHUS?

Kan man kräva att någon med en skällande hund flyttar om oväsendet är tillräckligt störande och inte upphör?

Ja enligt hyreslagen kan man faktiskt det även om det så vitt jag vet är mycket ovanligt.

Långt vanligare är det säkert att hundar skäller lite eller mycket och att grannar störs lite eller mycket och påtalar det eller inte och att det därefter upphör eller inte.

Eller så bor man så pass ”off” att ingen störs och då finns det ju inget problem, eller?

Själv skulle jag se det som ett problem oavsett för frekvent skällande är för mig inte normalt utan tecken på något, gissningsvis mer negativt än positivt. Och enormt enerverande för omgivningen (läs: MIG) att lyssna på- icke att förglömma!

Och för att återgå till för andra människor störande skällande kan jag absolut förstå att det måste vara fruktansvärt om man måste göra sig av med sin hund för att den stör grannar för mycket samtidigt som jag förstår grannarna ännu mer.

Jag har själv i min närhet en person med 3 småhundar som ofta vrålskäller i kör om någon passerar deras lägenhetsdörr.

Jag skulle störas jättemycket om de var mina grannar, framför allt eftersom jag jobbar natt och måste kunna sova på dagen.

Men vad säger ni?

Skulle ni bli störda?

Är det ok att hundar skäller inomhus?

Skulle ni säga ifrån om ni hade skällande hundar som grannar?

Har ni själv en hund som stört andra?

Tyst som en mus…

Under de ca 7 år jag ägde Soya tillsammans med min fd man bodde vi merparten av tiden väldigt ”off” på landsbygden och våra träffar med andra hundar och deras ägare var inte så vanligt förekommande.

Nu bor Henrik, Molly och jag i centrala Staffanstorp och situationen är en annan, tyvärr.

Jag har blivit varse ett fenomen som jag inte alls tycker om men inte kan påverka det minsta: enligt mig helt inkompetenta hundägare.

Hur förklarar man annars att minst 50 % av alla hundar jag möter på mina promenader med Molly börjar vrålskälla, en del redan på avstånd, medan ägaren antingen drar i kopplet som besatt eller tycks både blind och döv för hundens gapande = gör inget.

Merparten av de hundägare jag ser verkar livrädda för att möta oss; hur nu en hund på inte ens 15 kilo kan inge sådan fruktan?

Det ska dessutom sägas att Molly är jätteförsiktig och aldrig springer fram till andra hundar utan hon går hellre en liten omväg om hon kan- ändå ser jag hur hundägare blir helt paralyserade när vi kommer eller så försöker DE att gå en låååång omväg, ställa sig i något buskage eller dylikt?!?!?

Jag måste fråga mig om dessa stackars djur aldrig får träffa sina artfränder på ett normalt sätt?

Varför köper man hund och sedan struntar i att uppfostra den?

Till saken hör att ingen av dessa vrålskällande, koppeldragande djur tillhör någon av de många gånger påstått ”farliga” raserna som amstaff, schäfer och dylikt utan det är helt vanliga ”familjehundar” i alla storlekar.

Jag hade tyckt att det hade varit så roligt om Molly kunde få någon kompis här i byn men av vad jag sett verkar det inte vara i sikte, tyvärr.

Hundägare verkar inte alls vara intresserade av kontakt utan precis motsatsen- konstigt när man äger ett flockdjur tycker jag.

Och detta flata beteende när hunden skäller och gapar- ja det går mig så på nerverna att det ”brast” nyligen så att JAG vrålade ”tyst” åt två kärringars skällande hundar när vi skulle passera medan de bara stod och glodde på oss?!?!

Farlig? Och utan vänner….

Läser på en Facebooksida om hundar med epilepsi hur en kvinna är ledsen över att hon och sambon inte är överens om huruvida deras sjuka hund ska avlivas.

Hunden har flera kroniska sjukdomar, har nyligen fått morfin pga smärtor och veterinär rekommenderar avlivning men sambon vill inte och söker ursäkter.

Jag blir sååå ledsen när jag läser sådant och sa spontant till Henrik: ”jag hade kört över dig direkt”.

För första gången äger jag uttalat ett djur tillsammans med någon annan och det finns skäl till både detta och att det inte varit så tidigare.

Visserligen betalade fd maken och jag för Soya tillsammans (hälften var) men jag var noga med att skriva alla papper på mig OM vi någon gång skulle separera och det skulle bli tjafs om vem hunden tillhör.

Nu var det aldrig någon tvekan hos min fd man när vi avlivade Soya men hade det varit det hade JAG bestämt.

Med Molly ville jag egentligen inte ha en ny hund men samtyckte under förutsättningen att vi verkligen delade på allt- inte bara inköpspriset och det gör vi verkligen.

Jag hoppas att vi aldrig ska bli oense om Mollys ”väl och ve” och undrar om ni någonsin hamnat i den sitsen och hur ni har löst det i så fall?