Efter att vi tagit bort Soya kände jag mig rätt så säker på att jag inte skulle skaffa en ny hund.

Men nu börjar jag vackla….

Och det gör ju inte saken bättre att Henrik tycker mycket om hundar och har sagt flera gånger att även han saknar Soya som han verkligen gillade.

Att jag har varit/ är tveksam beror väl mycket på att det trots allt är mycket jobb med en hund- i alla fall om den ska skötas så som JAG tycker att hundar ska skötas (läs: ordentlig daglig motion tex).

Sedan är det ju omöjligt för mig att ha en hund med mina arbetstider (så långa nattpass) utan hjälp men det går ju att lösa.

Om jag skaffar en ny hund vill jag nog helst ha en vuxen whippet igen- rasen är helt underbar och att jag vill ha en vuxen hund är för att säkerställa att den tex är helt rumsren och går att lämna ensam utan att lägenheten rivs och grannar håller på att bli tokiga (been there…done that för över 20 år sedan- det var fruktansvärt).

Men vi får se hur det blir….

Jag är inte helt överens med mig själv men känner ju vartåt det barkar….

Läser följande på ett forum för EP-hundar:

SOS!!!
Min tik vägrar totalt att ta sin medicin nu! Hon skulle haft den klockan 9.
VAD SKA JAG GÖRA? ??
Hon har haft den i 1,5 år och fått den i god leverpastej, som hon ratade efter några månader. Nu kör vi med god ost, den ratar hon också nu,om tabletten ligger i. Hon har full koll….. 
Nu har jag blandat den i smör, sen marmelad och sen med majonnäs. Hon slickar bort det goda och spottar ut tabletten. Hon är mycket beroende av att få tabletten i tid….

Alltså…jag fattar nada?!?!

Det är väl bara att öppna gapet på henne, lägga tabletten så långt bak det går, stänga till munnen, massera vid halsen lite o så var det problemet löst?

Så klart är det bästa om hunden frivilligt äter medicinen i någon form av mat men annars får man ju ”tvångsmata”.

Vad är problemet liksom?!?!?

Ja, ni som har läst bloggen i flera år anar säkert vad rubriken betyder och tyvärr….Soya finns inte mer.

Hon avlivades för några dagar sedan och jag klarar fortfarande inte av att prata om det och bryter ihop i okontrollerade gråtattacker flera gånger om dagen.

Även om beslutet var mitt och fd makens och vi var rörande överens så är det ändå hur tungt som helst och det finns inte heller någonstans att ”gömma sig” och inte bli påmind om henne- hon var ju alltid med precis överallt.

Det var den kroniska tarminflammationen som hon ådrog sig förra våren som gjorde att vi fattade detta tunga beslut- vi hade provat flera olika mediciner och olika doser av dessa men kände nu att vi ville sätta stopp- INNAN Soya blev för sjuk och innan den alltid glada hunden förvandlades till något annat med kanske smärtor och lidande.

Och det är väl därför det delvis känns så tungt och också overkligt att hon inte finns mer- hon var för blotta ögat lika pigg och glad in i det sista.

Men ständiga diarréer, att hon hade börjat magra av, inte ville äta den mat hon BORDE men gjorde allt för att stoppa sådant som hon blev sjuk av i gapet, inte ville äta den medicin som tidigare slunkit ner så lätt och att pälsen hade blivit väldigt gles på grund av allt cortison, tja allt detta sammantaget gjorde att vårt beslut kändes rätt.

Och vi visste att vi skulle vara precis lika ledsna om några veckor eller månader men att vi då dessutom kanske skulle ha en totalt utmärglad hund som inte mådde bra och som vi skulle känna att vi hade ”plågat” i onödan bara för att vi inte klarade av att göra det som var bäst för HENNE i tid.

Så lilla snabbspringaren fick sluta med flaggan i topp, allt gick lugnt och fint tillväga men för oss som finns kvar är det inte så lätt just nu.

Jag vet att många kommer att bli jätteledsna av att läsa detta vilket gör det ännu svårare att skriva om- hon var väldigt lätt att tycka om och jag sa ofta att man fick ha ett hjärta av sten för att inte fatta tycke för henne.

När tidigare hästar har lämnat mig har det också varit tungt men då har ändå tanken på och planerandet av en ny häst varit en stor tröst och avledare- någon ny hund kommer jag däremot inte att köpa av flera olika anledningar så det kommer nog att ta lång tid att komma över detta hemska misstänker jag.

Men så är djurägarens lott, det vet man när man ”ger sig in i leken” och inget man kan undvika eller smita ifrån.