Inlägg i kategorin Hundinlägg

The typical whippetägaren….

….pratar bebis-språk med hunden för den ÄR ju din bebis!

Här måste jag skyldigt räcka upp handen och erkänna att jag inte bara pratar bebis-språk med min whippet utan med alla hundar och….*harkel*…..hästar jag ägt.

Söndag- wow….Soya mötte en Cobra!


Cobra till vänster och den jämngamla terrier-hanen till höger.


 

Även idag har det blivit lite trädgårdsarbete- maken och jag räfsade upp sisådär 15 ton löv så nu återstår väl bara ytterligare 40 innan jobbet kan anses till fullo klart.

För Soya hade jag idag planerat en cykeltur i våra omgivningar med ödet ville annorlunda.

När vi bara hade cyklat en liten stund råkade jag på en hästägare som var ute och gick med sin hingst och 2 hundar i sällskap; hans egen som jag missade namnet på och hans stallägares hund som jag känner sedan tidigare och vet heter Cobra.

Och snacka om att Cobra och Soya fann varandra!

Flickorna rusade runt och jagade varandra hur länge som helst och jag får verkligen beundra den 8 år gamla Cobra som höll jämn takt med min snabbspringare.

Verkligen roligt med en ny kompis åt Soya- hon är ju inte så förtjust i att leka med andra hundar eftersom de inte kan ge henne en match på långa vägar. De tröttnar efter 5 minuter och då har hon inte ens värmt upp :).

Själv har jag haft jour i vårt stall och motionerat mig genom utsläpp och intag.

Att skritta på Muppis i 30 minuter ger ingen motion gissar jag men jag är bara så nöjd att han håller sig fullständigt lugn och städad och inte börjar få överskottsenergi som kanske skulle kunna resultera i en flygtur för vissa somliga…hans ägare tex :).

Ibland har man mer tur än man förtjänar

Som jag har berättat flera gånger använder jag ytterst sällan koppel till Soya och faktiskt inget halsband heller.

Men förra veckan fick jag av någon outgrundlig anledning för mig att sätta på henne ovanstående halsband när vi gick kring anläggningen och jag tänkte till och med ”bara det inte glider av” när vi gick ute på den enorma åkern.

Sedan tänkte jag faktiskt inte mer på halsbandet förrän på kvällen då jag insåg att ”oj….jag tog aldrig av det och nu är det borta”.

Åhhh vad jag retade mig!

Inte för att halsbandet representerar något direkt värde (vi fick det på köpet när vi köpte Soya) och inte för att jag inte har flera andra halsband till henne som aldrig används utan mer för att det var så himla klumpigt av mig- gå med ett sådant halsband (som kan öppna sig så pass mycket och glida av) på en åker.

Jag bad faktiskt stallägaren lite halvhjärtat att hålla utkik efter halsbandet när han harvade åkern (som om han skulle hitta detta- snacka om nål i en höstack) men trodde att det var borta för evigt- jag som ALDRIG (tvi tvi) blir av med saker.

Men! Undernas under!

Stallägarens fru hittade halsbandet åt mig- inte på åkern dock utan på utebanan i närheten!

Jag blev så himla glad och tycker som sagt att jag hade mer tur än jag förtjänade :)!