Värd att kallas sadel? Jag tvekar….
Ibland förundras jag över vad folk ids annonsera ut….
Den här sadeln skulle jag MÖJLIGEN kunna ge 20 kronor för och MÖJLIGEN använda för att lägga på Messys rygg på stallgången- inget mer!
Jag tycker ibland att folk resonerar lite galet med sadlar för inridning.
Visst förstår jag att man helst vill ha en sadel man inte är rädd om OM något skulle hända men är det inte bättre att tänka tvärtom och förbereda hästen så bra att inget händer den dagen man ska sitta upp?
För att tex ”rida” i en sadel som den i annonsen; hur bekvämt skulle det vara för både ryttare och häst?
Och vill man inte göra den första erfarenheten av en sadel så positiv som möjligt för hästen?
Om jag har turen att få följa Messy fram till inridning (hon är till salu så det vet man ju inte) så ska det bli väldigt intressant att se om min teori stämmer:
Jag inbillar mig, måhända naivt, att om man ”bara” har vant den lilla bebis-hästen vid ”allt möjligt” innan sadeln läggs på och man hoppar upp så kommer detta moment bara att vara ett av ”hundra” andra som hästen har accepterat= inget konstigt.
Så klart finns det undantag, hästar med sadeltvång osv men GENERELLT tror jag visst att det är så. Har ni tankar om motsatsen så kom gärna med dom!
Som avslutning kan jag berätta en liten historia om hur det gick till när jag köpte Archie- 3 år och typ riden 10-15 gånger, MKT sporadiskt.
Han visades i en jättefin dressyrsadel och ryttaren hade ingen hjälm så jag tänkte direkt: ”den här hästen måste vara MYCKET snäll”. Och så rätt jag fick…..
Senaste kommentarer