Inlägg i kategorin Tävlingsrapporter

Åhhh….dessa jäkla skänkelvikningar (tävlingsrapport)

”Som vanligt” höll jag på att skriva fick vi ingen rosett med oss idag heller (red en LA:3) och boven i dramat är ju de jäkla skänkelvikningarna som Archie har så svårt för.

12 poäng från placering var vi och hade vi i vart fall fått betyget 6 på båda, inte fått ett ovanligt men inte desto mindre retligt omslag i den ena galoppökningen samt fått ett högre betyg på vad som helst som har dubbel koefficient så hade dom poängen varit ihoptjänade.

Annars var jag nöjd med våra prestationer inne på banan så det finns det inte mycket mer att orda om.

Nu ska jag bara rida en LA:3 till som jag redan är anmäld till (nästa helg), sedan ska jag ta en paus från detta program som hela tiden passat oss så dåligt.

Fast det var onekligen trösterikt att se att INGEN av de 7 första ekipagen jag tittade på gjorde sina skänkelvikningar så mycket bättre än vi. Så vi är inte ensamma i alla fall….

Nu ska jag faktiskt sluta att lägga så mycket fokus på skänkelvikningarna utan i stället satsa på att rida/göra allt ”det andra” desto bättre, precis som en ryttarkollega så klokt tipsade mig om. I sinom tid kommer nog skänkelvikningarna också att sitta som de ska precis som vissa andra saker som varit svåra från början men som nu känns lätta (galoppserpentinerna tex) utan att jag har behövt traggla ihjäl oss med det.

Eftersom rosetterna fullkomligt haglade över oss förra året då vi mest red LB är det lätt att som utomstående nu undra ”vad som står på” när inga nya rosetter regnar in.
Men det är också lätt att glömma att konkurrensen i LA i mycket, mycket tuffare än i LC-LB och att min häst dessutom faktiskt bara är 6 år gammal. Décima tävlade LA långt högre upp i åldern utan att plocka placeringar varje gång så jag är van vid både ”solar och pannkakor”.

Fast jag kan ju inte heller låta bli att undra över var alla dessa superfina hästar kommer ifrån; dom såg jag sällan till när jag tävlade på en lägre nivå. Kanske är det så enkelt att vissa inte börjar tävla med sina hästar förrän de är just färdiga för LA? Så vet jag att min första tränare tex gjorde, dvs hon tävlade aldrig lägre än LA med sina hästar.

Den förvånade hopphästen

Som jag har berättat om i tidigare blogginlägg så försöker jag att hoppträna hyfsat regelbundet med Archie även om han troligen aldrig kommer att hopp-TÄVLA så länge han är i min ägo.
Jag tycker att gossen är rätt så talangfull och vill dessutom gärna variera hans träning och vi tycker båda att det är kul att skutta över småhinder.

Tyvärr har jag ingen möjlighet att bygga upp några banor eftersom jag tränar ensam på fredagmorgnarna innan jobbet = extremt ont om tid.
Om jag har tur, men det har jag ytterst sällan, så står hinderna kvar sedan torsdagskvällens organiserade hoppträning och då blir det hoppning av något mer än det sedvanliga räcket och oxern som står som avdelare av vårt stora ridhus.

Idag tyckte jag att jag hittade det ultimata hoppträningstillfället för vår del då en grannklubb som jag inte ens kände till men som visade sig ha ett 20 x 40 ridhus ungefär mellan där jag bor (Staffanstorp) och stallet (Malmö) ordnade en pay-and-ride.

Inte nog med att detta arrangemang låg så nästgårds; det var dessutom ytterst få startande så jag behövde inte lägga en hel helgdag på att få skutta över några hinder.

Med tanke på min otroliga ringrostighet (jag har inte hopptävlat på snart 10 år) och att Archie aldrig hoppat någon annanstans än hemma och i sommarstallet (och då alltså typ 2 hinder i taget) samt eftersom ridhuset var så litet anmälde jag till de HISNANDE höjderna 70 och 80 centimeter!

Vad gäller Archie har jag alltid hävdat att han är ovanligt cool i tävlingsammanhang och/ eller på nya platser och om en ”normal” häst skulle uppleva något som ”sitt livs chock” så skulle samma händelse för Archies del kunna beskrivas ungefär som ”man kunde ana en viss förvåning hos A” .

Och idag fick jag uppleva detta höjda ögonbryn hos min lille häst för när han kom in på banan så tror jag verkligen inte att han förstod för en sekund vad det var frågan om.

När jag styrde emot det första hindret sprang han förbi detta TVÅ gånger och jag blev så förvånad att jag inte hann agera i tid. Sedan petade han ner ett räcke också men var i övrigt felfri över de små bebis-hinderna.

Till nästa klass, 80 cm, förstod vi båda att vi måste skärpa oss och då blev det en felfri ritt.

På tal om förvåning så var det mer än en stallkamrat som blev just förvånad när vi kom hem för när vi är ute och kör så förutsätter alla, helt naturligt, att det är DRESSYR vi ägnar oss åt :=)!

Tävlingsrapport eller FULL FART FRAMÅT!

Idag var Archie och jag och red en LA:1-klass och även om resultet rent objektivt inte är något att yvas över, tvärtom, (13:e bäst av 28 startande) så kände JAG mig nöjd med ritten även om domaren upenbarligen inte delade min åsikt.

Jag har nu ridit 3 klasser i år och kritiken efter de båda föregående har varit ”saknas bjudning” och ”mer framåtbjudning” vilket jag också har kunnat hålla med om. Framför allt senaste gången jag tävlade red jag i, som det kändes, 5 olika travtempon men utan att knappt få en ärlig bjudning en meter av ritten.

Jag tycker att jag den senaste veckan verkligen har fått skjuts på Archie, han är mer självgående och jag behöver inte påminna honom om att ”hålla tempot”.

Jag hoppades att jag skulle kunna rida likadant idag och tyckte att jag lyckades, både på framridningen och inne på banan. Det KÄNDES bra och självgående, jag tyckte inte att jag behövde driva alls men kritiken blev på flera punkter ”springigt” och slutomdömet var ”Trevlig och vacker häst men ni har för bråttom, hittar inte balans och bärighet. Glöm inte halvhalterna”.

Så klart är det ju trist att jag missbedömt tempot så kapitalt men ska jag vara ärlig så tar jag tusen gånger hellre kritiken ”springig” än ”seg” eftersom Archie i valet mellan dessa båda ALLTID hade valt det sistnämna om han fick bestämma. Det finns liksom inte i hans värld att rusa omkring så för mig är det mycket lättare att ta ner tempot om det nu skulle behövas.

Jag ska be Birgitta titta lite på detta på tisdag för det känns som sagt inte springigt men samtidigt tror jag absolut att jag skulle kunna få ner tempot lite men ändå bibehålla schwung och kadens.

Ja, ja…vi tar nya tag om 14 dagar!

Måste förresten berömma arrangerande klubb som redan en knapp timme efter avslutad klass publicerade resultaten på nätet! Så ska det skötas och inte som vissa klubbar som drar på detta i flera dagar!

Och som en liten rolig sidohistoria kan jag också berätta att jag idag lyckades med konsten att skada mig själv på ett mycket knäppt sätt!

Jag skulle dra ut ett grimskaft från transporten och drog i det så häftigt att den enorma karbinhaken dängde mig över panna och ena ögonbryn med full kraft. Jag trodde banne mig jag skulle svimma! Hur lyckas man?

Enda gången jag gjort något ännu värre var då jag skulle böja mig ner och ta upp reklam som delats ut i min brevlåda när jag bodde i lägenhet och lyckas sticka mig själv i ögat med kanten på ett av papperna. Fy tusan vad ont DET gjorde och mitt öga rann i flera dagar (jag gjorde väl hål på hornhinnan kan jag tänka)!

Dagens tävling

I eftermiddags var vi hos en av våra grannklubbar och red det jäkla LA:3 programmet som det verkar ha gått troll i för vår del.
Hemma funkar det helt ok men ffa idag inne på banan kändes det inte som att Archie är färdig för detta.
Bjudningen var väldigt hackig i trav, halterna från galopp blev inte bra och inte heller skänkelvikningarna åt något håll.
Den urusla poängen (60%) visade att min känsla tyvärr överenstämde med domarens verklighet.

Efteråt var den MOGNA Birgitta, 42 år, tvungen att ha ett allvarligt snack med svartmålaren Birgitta, 12 år.

Mogna Birgitta:
Du neggo-bruden! Glöm inte att du för 3 månader sedan inte ens visste om du skulle ha kvar Archie i livet efter det hemska fånganfallet.
Vad begär du?
Du kanske kan vänta i alla fall nåååågra veckor innan du säljer hästen, tar ett banklån på x antal hundratusen och köper en häst som kan slå alla de där superhästarna som verkar ha dykt upp från ingenstans?

Bebis-Birgitta:
Ja, ja…du har nog rätt. Du.. har jag inte tid att snacka med dig mer fröken förnuftig. Här ska tröst-krängas några kilo godis så blir det nog bra igen.

Resultat från helgens tävling

Jag såg bara 2-3 ekipage rida den klass jag red i söndags och körde hem direkt efter min egen ritt så jag har inte haft någon koll på hur vi stod oss i konkurrensen förrän jag kollade på resultaten nyss(de publicerades inte förrän idag) och kunde konstatera att jag varit 8 poäng från placering.

Med tanke på att en häst som jag tyckte gick jättebra och utan en enda miss hade 5 poäng mer än vi så känns debuten ännu bättre :=).

Års-tävlingsdebut!

För några timmar sedan begick jag och Archie vår tävlingsdebut för i år och det kändes mycket bra!

När jag var i Globen i månadsskiftet november/december förra året köpte jag ett schabrak till Archie och tänkte för mig själv ”detta ska han ha om han någonsin kommer ut på tävlingsbanorna igen. Och gör han inte det- tja…då är 250:– för ett tygstycke mitt minsta bekymmer”.

Men när jag red runt på framridningen idag så kändes allt som vanligt; Archie traskade på lika obekymrat som vanligt.

Jag red en LA:1 på Malmö Ridklubb, en av våra grannklubbar, så det var både en superkort resa (10 minuter) och ett kort ridpass.

Själva ritten var väl inte en av våra höjdarritter precis men inte heller genomusel. Det blev en del småmissar som ändå kostar sina poäng men faktiskt inget större som gjorde mig besviken. Vi red på 63 % och låg i alla fall inte sist då jag kollade :=). Ibland är det helt enkelt så att gränsen mellan det som är mycket bra (räcker till placering) och det som är mindre bra (och som ej räcker till placering) inte är sååå himla stor och idag kändes det som att det var en sådan dag. Lina har videofilmat och jag kanske är av en annan åsikt efter att ha sett filmen men min helhetskänsla var i alla fall helt ok.

Sedan kan jag absolut inte skylla på att Arch bara varit igång i 5 veckor för det tyckte jag inte att jag kände av. Men visst ska det bli skönt att återuppta träningarna för Birgitta och få ”piskan på ryggen” (på mig själv alltså, ha ha) på ett annat sätt än då jag rider själv.

Idag hade jag min lilla hjälpreda Soya med som extraskötare och det gick hur bra som helst. Tävlingsplatsen visade sig vara ”hund-fientlig” så tillvida att man inte fick ha hund i någon av ridhusen eller inne i cafeterian (hos oss får man ha hund överallt bara de är kopplade och under uppsikt) men Soya verkade trivas lika bra i bilen som utanför den.

Jag har noterat att Arch har fått en kraftig (dock ej bokstavligen, ha ha) konkurrent vad gäller popularitet hos allmänheten. Soya har snabbt blivit mångas älskling och jag känner igen beteendet till 100 % från när jag hade mina greyhounds. Från att folk hade sagt att de var otäcka hundar som darrade och som de aldrig tänkte klappa (vilket sades innan jag köpte den första hunden) till att bli allas favorit på rekordtid. Man kan helt enkelt inte låta bli att gilla dessa väna små djur som är så kloka och ”försiktiga”.

Det tråkigaste med tävlingen var det som jag redan sedan tidigare har myntat ett uttryck för- ”20 minuters ridning och 2 timmar rengöring”.
Detta fenomen har redan drabbat mig flera gånger i vinter då jag ridit ut- alla saker (sadel, gjord, Archies ben, svans osv osv) har varit täckta av lera som det tagit långt längre tid att få bort än vad själva ritten varade :=(.
Mina vita ridbyxor var idag dels täckta av bajs-stänk från Archie (stänkte upp då jag borstade igenom hans nerbajsade svans) och dels av Soya-avtryck som uppkom i glädjeyran efter att ha legat och sovit i bilen. Det var underbart att vräka ner allt som gick i tvättmaskinen!

Men men…nu är vi, även bokstavligen, på banan igen, och det är härligt!

Globenrapport, del 2

Mina härliga ryttarvänninor, Nina och Ann!


Dag 2 i Stockholm inleddes med ett ridhusbesök på Djurgården där Ann bor och har sina hästar. Ridhuset ligger på skrittavstånd från Anns stall och tillhör en ridskola.

Jag var mycket nyfiken på Anns häst Clöver som jag ju har nämnt är Archies absoluta ”look-alike”, i alla fall på bild, och som jag har förstått är en mycket trevlig och ridbar dressyrgosse.

Och jag blev inte besviken; Clöver såg jättehärlig ut när Ann red och jag blev faktiskt sugen på att provrida honom, något jag blir ytterst sällan när jag ser andras hästar.

Ann har också en inackordering i stallet som i mina ögon ser ut som en ”Jätte-Birk” (som Birk om man hade dragit ut hans ben 1 meter, ha ha) så det var ju lite roligt. Både Archie 2 och Birk 2 i samma stall :=).

På Globen såg vi en dressyrklass med bla Anky, Jan Brink och Minna Telde (Anky var 2:a och en för mig okänd holländsk ryttarinna vann) och det var trevligt att titta på dressyr av yppersta klass.

Här red alla prydligt med stilla skänklar och korta tyglar, hästarna gick harmoniskt och lätt med stängda munnar, dvs allt sådant som jag gärna vill se men vars motsats man får se allt för ofta på den nivån där jag själv tävlar.

Globenbesöket avslutades med lite shoppning vilket i mitt fall innebar 2 nya dressyrschabrak. I ett anfall av ”man måste tänka positivt” köpte jag det ena schabraket med tanke att ha det som ett tävlings-dito även om jag innerst inne inte vet NÄR jag någonsin kan använda det.

Sent på eftermiddagen var det dags för hemfärd och klockan 21.00 var jag hos min lilla dyrgrip igen (inte maken alltså utan HÄSTEN :=)).

Archie såg ut att ha överlevt min frånvaro utan minsta saknad och till min enorma lättnad var hovarna svala och pulsen ”borta” (den dunkade på rätt så bra vid klinikbesöket i tisdags).

Nu avvaktar jag nästa veterinärkontroll (på tisdag) och hoppas på positiva besked.

Globenrapport, del 1

Anky håller clinic

Igår reste jag iväg till Stockholm för att kolla på lite dressyr på Globen och umgås med mina ridande vänner Ann och Nina.

Eftersom vi bor så långt ifrån varandra (Nina bor i Umeå och bodde dessförinnan i Kiruna) så blir det av naturliga skäl inte så att vi träffas dagligdags precis så när det väl sker så finns det mycket att avhandla.

Mina farhågor om att missa planet och inte komma till Globen över huvud taget kom tack och lov på skam och jag kom till och med dit mycket smidigare än planerat.

Ni vet ju att jag ibland ”tjatar” om hur liten hästvärlden är och detta visade sig än en gång stämma eftersom jag redan på Sturup hörde 2 glada röster som ropade på mig.

Rösterna visade sig tillhöra en tjej i min ålder som jag tävlat mot jätteofta denna säsong och en lite äldre kvinna som ridit på vår ridskola i många år.

Det var förresten den äldre kvinnan som jag i höstas bad ställa ”tusen frågor” kring Décima eftersom hon kände hennes nya ägare och det var också denna kvinna som via min tränare rapporterade till mig att Décima inte längre levde.

Nu fick jag chansen att fråga lite närmare om HUR Décima egentligen hade dött och svaret jag fick gjorde mig ännu mer bedrövad än då jag fick veta ATT hon var borta.

Tydligen hade Décima fått ett kolikanfall i stallet och lyckats ta sig ut ur boxen. Då hon hittades tillkallade man mycket snabbt veterinär som kom direkt och konstaterade att man inte skulle hinna köra upp till Helsingborg. Décima dog därefter ”av sig själv”, hon hann inte ens bli avlivad.

Jag tycker så klart jättesynd om familjen som fick uppleva en sådan händelse, det måste ha varit hur hemskt som helst. Jag minns bara då jag körde upp henne till Helsingborg då hon skulle buköppnas. Jag trodde på fullt allvar att hon skulle sparka sig ut ur transporten av sina smärtor, alternativt dö innan vi hann fram så jag kan ju bara föreställa mig hur det måste ha känts för de nya ägarna när hästen faktiskt dog framför deras ögon.

Nåväl…för att gå tillbaka till flygresan så fick jag alltså oväntat sällskap och vi hann inte mer än lyfta så var det dags för landning. Det tog ju sin lilla tid att berätta om Archie och hans fång och diskutera detta från lite olika vinklar och vrår.

Väl framme på Bromma fick jag åka med den skjuts som den äldre kvinnan ordnat via en väninna så jag slapp trixa med buss till Globen som jag varit lite nervös för eftersom jag inte alls hittar i Stockholm.

På Globen sammastrålade jag med Ann och Nina och våra munnar började gå på högvarv direkt :=).

Vi pratade mer än vi koncentrerade oss på det som skedde på arenan där vi kunde se en ”öppen framridning” till att börja med.

Vi hade framför allt kommit för clinicen med Anky och då var vi lite mer fokuserade och tysta :=).

Clinicen som sådan var bra, lite kort tyvärr (ca 45 minuter) och det som sades var väl inget revolutionerade precis men sådant som ändå tåler att tänkas på och inspireras av.

Vi avslutade Globen-dagen med lite shopping även om trängseln kring de olika montrarna var enorm.

Hemma hos Ann fortsatte vårt hästsnack till 23.30 då i alla fall kvällströtta Birgitta (som vanligtvis oftast lägger sig vid 21.00 och senast 22.00) började få svårt att hålla ögonen öppna.

Med tanke på att jag varit uppe sedan 04.00 för att hinna med gymbesök och Archie-visit innan planet avgick så tyckte jag att det var lite av en prestation att jag lyckades hålla mig vaken så länge :=).

Årets sista tävling

Så var då årets sista tävling avklarad!

Arch och jag var hos Bollerups rid och körklubb där vi var senast för nästan exakt 1 år sedan.
Då upplevde jag både ett av mina trevligaste OCH otrevligaste ögonblick med den gode gossen.

Det trevliga var att Archie vann en klass (LC) för första gången och det var så klart otroligt roligt.

Det mindre trevliga hände när jag skulle rida fram till klassen.

Jag hade bestämt mig för att skritta på en bred grusväg mellan 2 hagar i vilka det gick ganska många hästar. Alla hästarna stod lugnt och betade när jag skrittade förbi men plötsligt hände något (fråga mig inte vad) som gjorde att ALLA förb…nnade hästar började skena i sina respektive hagar. Och där skrittade (NOT) jag och Archie mellan dessa vilddjur.

Den passage som Archie åstadkom kommer vi nog aldrig att lyckas utföra på MITT kommando och jag var rent ut sagt livrädd. Som tur är lyckades vi komma därifrån helskinnade :=).

Hur som helst…idag höll sig alla hästar lugna och framridningen till bägge klasserna gick bra.

I LB:n kändes Archie fin och jag var nöjd med ritten (66%). Först efter abslutat program insåg jag att detta förhoppningvis är sista gången Archie tävlar LB, i alla fall med mig i sadeln. Nästa år väntar större utmaningar.

Som så många gånger förut blev vi placerade och denna gången blev det en 6:e placering (totalt 32 startande och 8 placerade).

Vann gjorde en otroligt fin häst som gick i en fantasitisk form och var väldigt rörlig. Jag gissade på att den tidigare hade tävlat i alla fall medelsvår men tji fick jag. Frågade ryttaren på prisutdelningen och det framkom att hästen var 6 år (!) och hade haft ett föl tidigare. Där ser man!

Den LC jag vann förra året vanns i år av en veterinär, Eva Fahlbrink, som jag tävlat mot i ”tusen år”. Hon brukar ha fina hästar och jag uppmärksammade detta djur på framridningen eftersom den såg så behaglig ut att rida. Och jag fick rätt- den vann alltså på över 72%.

Framridningen till LA:n gick som den brukar (bra) men inne på banan lade Archie in en överväxel (läs: han lydde verkligen mina hjälper till fullo) och spänstade på ovanligt flott. Jag hade en mycket härlig känsla. Även om procenten (60%) verkligen inte är något att yvas över i sak så känner jag mig ganska övertygad om att de småmissar som trots allt kostar poäng är sådant som jag kan rätta till tämligen lätt. Det var otroligt roligt att avsluta tävlingssäsongen med en sådan känsla och som sagt….det båda gott inför framtiden hoppas jag.

Jag körde hem långt innan klassen var slut så jag vet inte var jag hamnade i resultatlistan men någon placering lär det knappast ha blivit.

Om någon vecka stundar några veckors vila från allt vad dressyr heter och även om jag inte känner att Archie är trött på något vis så tycker jag absolut att han kan vara värd att slippa dressyrsadeln ett tag eller vad säger ni :=)?

Imorgon ska jag berätta om ytterligare saker som hände på tävlingen (inget sensationellt för all del-bara sådant ”trams” som roar mig).

Bland annat ska frågan om hästar kan läsa besvaras :=)!

Dagens tävling

Liksom de flesta andra tävlingar i år var även dagens tävling en ”nästgårds” dito.

Archie och jag var hos Malmö Ridklubb, en klubb som ligger på andra sidan stan sett från vår ridskola.

Jag red den mycket vanliga klasskombinationen LB:2 och LA:3 och det gick ungefär så som det brukar gå; placering i LB (7:a av 9 placerade) och troligen oplacerad i LA:n.

Jag skriver troligen för jag stannade inte kvar efter avslutad ritt. Jag red som nummer 2 av ca 38 ekipage och tävlingen skulle inte sluta förrän ca 4½ timme efter min ritt och såååå länge hade jag inte lust att sitta i ett iskallt ridhus och vänta.

Tävlingssäsongen närmar sig nu sitt slut (en planerad tävling återstår om 14 dagar) men jag tycker inte att Archie verkar det minsta trött på sitt uppdrag som tävlingsmaskin, det idoga tävlandet till trots.