Klubben på rosetten har inget med inlägget att göra

För några dagar sedan diskuterade vi lite på bloggen om inlägg vi minns och en läsare skrev att hen tycker att kommentarerna brukar hålla sig på en städad nivå och utan påhopp.

Detta fick mig att tänka på en händelse som jag inte tänkt på en evighet; det utspelade sig för snart 4 år sedan och då jag tävlade en annan persons häst och precis hade köpt Vicke.

Själva kommentaren publicerades dock inte här på bloggen utan på Facebook (dock som en kommentar till ett blogginlägg som jag hade länkat till där)  vilket jag tycker är minst lika illa och löd:

”Förstår inte hur du lyckades komma på sjätte plats,det var absolut den sämmsta idag? Dåliga vägar och dålig sits, såg inte bra ut alls. Du skulle kommit sist.”

Det var alltså en namngiven, vuxen (något äldre än jag) kvinna som tyckte att hon behövde förmedla ovan budskap till mig via nätet och det intressanta är (bland mycket annat) att hon inte ens såg alla ekipage i klassen så hur hon kunde tycka att just jag borde ha kommit sist kan man ju undra 🙂 ?

Hur som helst brydde JAG mig inte nämnvärt om denna kvinna eller hennes bedömning av min ritt- vi hade nyligen blivit ”vänner” på Facebook och det var egentligen inte en person jag kände.

Det trevliga i historien var dock att den klubb där kvinnan då var aktiv reagerade och skickade följande kommentar mig- det uppskattade jag mycket:

Som ordförande i XX kan jag inte annat än beklaga en supertråkig kommentar som du nu har tagit bort! Hos oss ska alla känna sig välkomna att tävla och det är bara pepping som gäller!!!Jag red i din klass och kom trea från slutet och hade verkligen mått skit av en dylik kommentar! Jag är stolt över min häst , stolt över att jag var med och hoppas du är lika glad och stolt och kan känna att vi delar den glädjen med dig! Ingen i vår klubb står bakom slika plumpa påhopp! Det är en skam att använda facebook som en egen kräkpåse! Jag hoppas verkligen att du förstår att vi ser mycket allvarligt på detta. Vi som känner dig vet också vilken seriös hästmänniska du är! Inte värd tramsiga tonårskommentarer. Grattis till fina rosetten! Styrelsen önskar detsamma! Och varmt välkommen tillbaka till oss!!!!

I helgen hade jag stallkamrater som tävlade hos Dagstorportens ryttarförening och plötsligt mindes jag en händelse för snart 30 år sedan som utspelade sig just där.

Nu ter dig sig både lite komiskt och måhända märkligt men på den tiden såg jag ingen bättre lösning.

Jag ägde vid tillfället Menelli, ett sto som var världens snällaste på alla vis men ohyggligt svårlastad.

Enligt hennes förra ägare hade hon råkat ut för ett trauma som unghäst då hon gick över bommen i en transport och den första tiden i min ägo var hon näst intill omöjlig att få in i en transport.

Det var faktiskt tack vare henne (dvs de idoga lastningarna med detta djur) som banade vägen för att jag sedermera skulle betrakta mig som en självutnämnd lastningsexpert men det är en annan historia…

Nåväl…

En sommar ville jag åka och tävla hoppning med Menelli.

En tidigare tävling hade löst sig genom att jag RED dit- till närmaste grannklubb tog det kanske 30 minuter att skritta genom ett trafikerat Malmö (har nog inte hört om någon som gjort samma rutt varken förr eller senare men nöden hade ingen lag…) men nu ville jag till Dagstorp som ligger kanske 2-3 mil från Malmö.

Hur garderar man sig för att kunna tävla med en svårlastad häst?

Tja…min lösning blev att hyra en transport (ingen på ridskolan ägde en på den tiden), hitta uppstallning (!!!) på skrittavstånd från Dagstorp, lyckas baxa in Menelli i släpet dagen innan tävling och på så vis vara säker på att komma till start nästa morgon utan att behöva fundera på om lastningen skulle ta 5 minuter eller 5 timmar (det var på den nivån….).

Precis som jag aldrig hört talas om någon som i modern tid ridit genom Malmö för att komma till en tävling har jag inte heller hört om någon som stallat upp hästen 2-3 mil från det egna stallet för att tävla 2 lätta klasser men….så var det…

Och tävlingen gick bra, vi kom både dit och hem utan besvär och jag blev en erfarenhet rikare 🙂 .

När jag såg bilden ovan kom jag att tänka på när jag läste Svarta Hingsten-böckerna som ung.

Jag verkligen sträckläste dom och kände mig helt tom när de var utlästa. En stor sorg faktiskt!

Liiite så var det när jag hade sträck-kollat på Gilmore Girls via Netflix men ändå inte i närheten av Svarta Hingsten-böckerna.

Känner ni igen det?

Härom dagen kom jag av olika anledningar att tänka på en tränare jag hade för ”tusen” år sedan och ett minne från denna tid fick mig att fnissa.

Jag red då lektion för tränaren och befann mig i ena änden av ridhuset medan hen satt i den andra.

Hen ropade en instruktion som jag inte hörde och jag ropade ”va????” tillbaka.

Det skulle jag inte ha gjort….

Jag fick världens utskällning och fick veta att man inte sa ”va” till hen för det lät typ respektlöst eller nåt (minns inte exakt vilket ord som användes).

Nej, i stället för ”va” skulle man ropa ”FÖRLÅT…JAG HÖRDE INTE VAD DU SA”- den meningen minns jag i alla fall ordagrant till dags datum även om detta är snart 20 år sedan 🙂 .

Men vad säger ni?

Bra sagt av tränaren eller??????

Långt innan jag började rida (då var jag runt 15) var jag väldigt djurintresserad och gick med i en organisation som hette Nordiska samfundet MOT plågasamma djurförsök.

Tyvärr råkade jag ibland säga  Nordiska samfundet FÖR plågsamma djurförsök vilket så klart tarvade en förklaring 🙂 !

Det blev vi två till slut i alla fall….

Gårdagens hoppning med Vicke fick mig  (som nästan alltid då jag hoppar honom numera) att minnas gången då jag ramlade av för ungefär ett år sedan och sträckte nacken något såååå fruktansvärt.

Jag har i många år hoppat väldigt ”utan större säkerhetstänk” (nästan alltid ensam tex) och till och med utan hjälm även om det är tusen år sedan men i just detta fallet hade det inte hjälpt hur många personer som hade befunnit sig i ridhuset eller vilka andra säkerhetsåtgärder jag hade vidtagit- avramlingen var en ren olycka (Vicke snubblade över en bom och jag voltade över honom).

Det som var liksom extra typiskt då det hände (jag visste då inte att jag skulle ha ont i många veckor, behöva gå på sjukgymnastik och bla bla bla) var att detta hände samma dag som jag skulle på min andra date med Henrik.

Vi hade några dagar innan dess bestämt att vi skulle gå ut och äta och eftersom jag var väldigt intresserad av honom  🙂  ville jag inte missa detta tillfälle för allt i världen.

Så trots att jag knappt kunde stå på mina ben och än mindre köra säkert bad jag honom att komma och hämta mig för jag tänkte inte låta en avramling hindra mig!

Jag hade dessförinnan laddat upp med inflammationshämmande krämer (hjälpte inte ett skit) och massa värktabletter (hjälpte ytterst lite).

När det var dags för restaurangbesöket hade jag minst lika ont som då jag ramlade av på morgonen och jag kunde inte vrida huvudet åt varken höger eller vänster.

Jag fick diskret stoppa i mig fler värktabletter under kvällen som trots allt blev trevlig och det blev ju fler dejter senare där jag kunde vara liiiite mer till min fördel om man säger så 🙂 !

Bilden ovan påminner mig om när jag ägde min fina häst Heron.

Det var en klok gosse minsann.

Han var enligt många både vacker och såg snäll ut- ett bra utgångsläge för att få godis om man står på en stor ridskola där många ska dela på människornas ynnest 🙂 .

Heron stod i några år i en box väldigt nära en ganska ”störig” häst och jag noterade ibland hur det gick till när ridskolebarnen passerade dessa djur.

När den anda hästen såg barnen med sina påsar med skalade och skivade morötter började han banka i boxen och eftersom han var långt över 170 cm utgjorde han säkert en skrämmande syn för inget av barnen vågade ge honom något.

Sedan gick de vidare till min smilfink Heron som stod så stilla med sina stoooora bruna ögon och bara utstrålade ”jag är snääääääll”.

Tja..inte svårt att gissa vem som fick smaka på innehållet ur påsen.

Sedan var det inte så att de privatägda hästarna matades med godis i tid och otid- därtill hade vi över 40 lektionshästar som besökare lade sitt fokus på så de enstaka gånger det förekom störde det mig inte det minsta- Heron blev inte en odräglig ”tiggare” av detta.

Jag ser faktiskt lite samma tendenser hos Vicks som jag skämtsamt kallar för en ”player” eftersom han verkar ha fått de flesta stonas uppmärksamhet på anläggningen medan han själv tycks ganska oberörd över deras uppvaktning.

Även han kan få sig en godbit eller två av anda hästägare (de frågar alltid först om de får ge honom och jag ser aldrig någon anledning att säga nej)  medan jag själv aldrig går runt och matar andas hästar.