I föregående inlägg tipsar bloggläsaren Liv om ” påse längst ut på spöt” för att få mer energi 🙂 !

För de av er som inte vet det var Liv och jag stallkamrater i några år och det var redan på den tiden hon gav mig detta ”energitips” när jag klagade på att Archie stundtals var seg att rida.

”Knyt en plastpåse längst ut på spöet så ska du se att du får energi så det räcker och blir över” sa Liv förtroendeingivande och jag blev väldigt sporrad (sagt lite ordvitsigt) att prova.

Sagt och gjort; vid ett träningstillfälle hos dåvarande tränaren Ebba von Essen kom jag med mitt preparerade spö.

Då jag skulle träna befann sig kanske en handfull ryttare i ridhuset och nog hade spöt effekt alla gånger!!!!

Samtliga ryttare satt vääääldigt löst i sina sadlar…..utom JAG?!???

Archie kunde inte ha brytt sig mindre om denna hjälpförstärkare.

Så det var det tipset…..

Inlägget där vi bland annat diskuterade vem som får vistas i offentliga stall fick mig att minnas en händelse för många, många år sedan.

Det var en sommar och ridskolan hade stängt och ridskolehästarna var på bete.

De av oss som hade hästar uppstallade fick lov att ha dessa kvar om vi skötte allting själva (i vanliga fall tar personal hand om allt från mockning till fodring och utsläpp).

Dagen efter midsommar hittade flera av oss SALLAD (sallad, gurka och tomat för att vara korrekt) i våra hästars krubbor och det visade sig att det var någon bekant till en av de uppstallade hästarnas ägare som var den skyldiga.

Personen hade haft en midsommarfest, fått sallad över och tänkte att ”detta kan säkert hästarna i stallet äta”.

Det var bara det att ingen åt av salladen…

Nu var det ingen skada skedd genom detta lilla initiativ på egen hand men det kändes ju ändå inte så kul med tillskottsfodringen…

Här var det många röda ridjackor!

På en dressyrtävling nyligen såg jag något jag inte kan påminna mig att jag har sett när man tävlar i just denna gren; en tjej som red i röd ridjacka.

Idag är ryttarna inte lika stelbenta som för…säg 20 år sedan…och vågar använda alla möjliga färger på sin utrustning, även på tävling.

Men för 20 år sedan var det mer svart eller blått enbart som gällde och när jag såg den röda ridjackan påmindes jag om  något vi på den tiden hade lite roligt åt på ridskolan.

En av mina klubbkamrater som tävlade i hoppning (vilket jag också gjorde på den tiden) hade av sin välmenande moder fått en röd ridjacka som hon tyckte att han kunde tävla hoppning i ( i lätt klass).

På den tiden var det bara enstaka ryttare i typ världseliten som hade röda ridjackor (förutom de som red jakt i England ha ha ha) och vi andra (som red i blåa och svarta jackor) var inte nådiga mot vår kamrat.

”Ha ha ha…ska du rida INTERNATIONELLT” minns jag att vi frågade skrattande.

Nåja…tonen var rå men hjärtlig bland oss så jag tror inte att han tog illa upp och hur många ritter det blev med den röda jackan minns jag faktiskt inte heller.

För övrigt kom det flera år senare en man som red på ridskolans lektionshästar iförd VITA ridbyxor vilket också vissa roades av….

Gårdagens diskussion på bloggen som handlade om huruvida man uppskattar om andra, o-ombedda gör olika saker med ens häst fick mig att minnas en händelse som inträffade på den tiden jag ägde Heron.

Jag hade då i några år en ”hästskötare”, en tonårstjej som i mån av tid och lust hjälpte mig med Heron.

Hon följde med på träningar och tävlingar, borstade och ryktade vissa dagar i veckan och fick även rida ut då och då.

Det var efter ett av dessa ridtillfällen som det jag tänker berätta om inträffade: när jag kom till stallet efter jobbet hade jag en skadad häst som knappt kunde gå!

Min hästskötare hade av någon anledning fått för sig att spola Herons ben (något jag själv nästan aldrig gjorde då jag ansåg både då och än idag att detta görs på tok för ofta medan det många gånger räcker att borsta av lite leriga ben när de har torkat) och i samband med detta råkade han trampa av sig en sko som han därpå trampade PÅ så att det började blöda under hoven!

Otroligt nog befann sig en hovslagare på ridskolan just då detta inträffade (bara det….) och han tog  hand om hoven genom att gipsa den.

När jag sedan kom till stallet och konstaterade att Heron knappt kunde gå så ringde jag helt förtvivlad till denne man som lugnade mig orden ”det är klart att han knappt kan gå…tänk dig själv om du hade fått en spik i hoven”.

Hovslagaren tröstade mig med att Heron skulle bli återställd på några dagar och så blev det också.

Dessutom sa han att Heron hade haft tur som inte hade trampat på någon av de uppstickande sömmarna så att de hade gått in i strålen för då hade det tydligen kunnat gå riktigt illa- nu satt spiktrampet i hornet i stället.

Jag minns och SKÄMS över hur dåligt jag tog hand om min stackars hästskötare som så klart var helt förtvivlad och kände sig skyldig till det inträffade- jag var skam till sägandes så uppfylld av min egen ledsnad att jag inte orkade ta hand om henne också och en del av mig tänkte väl också att detta aldrig hade hänt om hon inte hade spolat Herons ben som jag ju aldrig hade bett henne att göra.

Så för att återknyta till gårdagens diskussioner tycker jag tveklöst att man ska kolla av med en hästs ägare vad som är ok att göra och inte- att tex duscha en unghäst som i gårdagens exempel HADE kunnat rendera en skadad häst helt i onödan och hur skulle man ursäkta det i efterhand?

Nyligen slog det mig igen; tänk att jag idag aldrig någonsin under ett ridpass upplever att Vicke är svår att sitta på.

Ni som har läst bloggen sedan han köptes kanske kommer ihåg vilka ENORMA problem jag hade med att sitta ner på honom i traven i början och det gick faktiskt så långt att jag i alla fall NUDDADE vid tanken ”tänk om jag måste sälja honom för att jag inte kan sitta ner i kort trav”!!!!

Det låter säkert jättekonstigt hur man kan köpa en sådan häst men till mitt försvar måste jag berätta att Vicke vid provridningen inte var hälften så skumpig att sitta på som då han kom till mitt stall.

Han var inte som en soffa att sitta på (i) utan det skumpade lite redan då men då tänkte jag att jag inte var van vid hästen och så var det liksom inte mer med det.

Men när han kom till mig!

Du milde….jag kunde på fullt allvar ibland knappt trava en långsida utan att det kändes som om mina inälvor skulle ramla ut och jag kände mig som rena nybörjaren som inte kom till något vettigt arbete alls.

Jag minns att jag lät Christina, min dåvarande ridlärare sitta upp och hon sa efter typ ett varv på volten ”jag förstår vad du menar” och hoppade av!

Jag vet att en del, nu när jag sitter fullständigt obehindrat på djuret, tror att det beror på att jag liksom har ”lärt mig” att sitta på Vicke men så tror jag inte alls att det är utan jag är övertygad om att det hade att göra med att han blev så otroligt spänd i samband med köpet.

Enligt min erfarenhet tar sig hästars spändhet verkligen olika uttryck och hästar behöver inte ens SE spända ut för att var det och så tror jag det var för Vicke.

Och medan vissa hästars spändhet tar sig i uttryck genom att de tex kör upp huvudet, blir hårda i munnen, styva i benen osv så satte sig hans spändhet i ryggen (och att han kröp ihop bakom bettet).

Tack och lov höll sig detta fruktansvärda skumpande inte i så jättelänge- kanske 2 månader men det var verkligen frustrerande och jättejobbigt, både fysiskt men också mentalt.

För det är verkligen inte kul att köpa en häst som man inser att man inte kan sitta på och jag har nog aldrig hört talas om just den problematiken- har ni?

Eller; att hästar kan vara skumpiga är väl sin sak men man brukar ju inte medvetet köpa ett sådant vuxet djur, inte i min värld?

En diskussion om tandemridning för ett tag sedan fick mig att minnas tillbaka på en tid då jag själv praktiserade detta en hel del, i alla fall på mitt eget sätt (man kan egentligen säga att jag red med handhäst snarare än utförde regelrätt tandemridning).

På den tiden hade jag en stallkamrat som reste bort några gånger om året och var borta i 1-2 veckor åt gången och det föll alltid på min lott att ”passa” hennes djur (som jag kallade för ”B” eftersom han hade ett namn som började på denna bokstav men som jag inte tyckte att han passade speciellt bra att kallas….Birgitta 12 år osv….).

Hur som helst så var B något av det mest svårridna i hästväg för mig, när jag tänker efter har jag nog aldrig ridit en häst som jag misslyckades så med trots flera års idoga försök.

Att rida ihop B i något som kunde betecknas som ”gå i form” var svårare än att böja den järnbalk jag brukar sladda vår utebana med och efter varje ridpass, som jag alltid inledde med de bästa intentioner och full av förhoppningar var jag gråtfärdig och med självförtroendet i botten.

Hur jag kom på ett mycket bättre sätt att motionera detta starka och envisa djur minns jag inte men lösningen blev att jag red ut på honom och hade min egen häst Heron som handhäst.

Så länge B fick springa med huvudet i skyn kunde man rida genom eld och vatten och Heron som var lydnaden och godheten personifierad hade inga problem med att hänga med (hästarna var bästa vänner och hagkompisar).

Och vid uteritterna störde det mig faktiskt inte att B gick som en kratta, Heron däremot dansade bredvid i god form utan inspänningar och för mig kändes det ändå som att båda fick bra motion samtidigt som jag sparade tid och slapp bli ledsen och arg på B.

Vi kunde trava och galoppera hur långa sträckor som helst, framför allt på Jägersros träningsbanor och jag minns denna tid med varmt hjärta- vi hade nog lika roligt alla tre gissar jag.

Kan som en parentes nämna att B:s ägare några år senare köpte en häst som jag också döpte om (till HG efter initialerna på det namn den hade och eftersom det enligt mig var ÄNNU mer opassande än sin föregångares).

På den tiden hade jag hunnit köpa Décima och även hon fick följa med som handhäst även om det var lite mer nervöst att ha 2 röda kvinnor i nävarna (både hon och HG var fuxston).

När jag läste detta mindes jag tillbaka på den tid vi hade en i mitt tycke väldigt ouppfostrad privatägd häst på ridskolan.

Utan att gå in på några mer avslöjande detaljer om själva djuret kan jag säga att MIN uppfattning var att det snarare var hästen som bestämde över ägaren än tvärtom, ägaren älskade sitt djur över allt annat nästan men hade inte alls förmågan att gränsa det vilket märktes på alla möjliga vis.

Minns hur chockad jag blev då jag en gång blev vittne till hur hästen, då ägaren stod utanför boxen, for ut med huvudet och skallade ägaren jättehårt.

Ärligt talat undrar jag om hon inte var van (!!!) för medan jag själv gissningsvis hade fallit medvetslös till marken sa hon bara med den mildaste röst ni kan tänka er: ”men XX (hästens namn) då….”.

Och så var det liksom inget mer med det?!?!?!?

Händer det er också att ni plötsligt kommer att tänka på något som ni inte har tänkt på på hur många år som helst?

Det hände mig nyligen och då mindes jag tillbaka till en tid på ridskolan för typ 20 år sedan.

Då var det inte helt ovanligt att vissa, den dagen hästen vilade, ledde den i stallet som enda motion!

Nu ska det ju sägas att stallgångarna på ridskolan är ganska långa men ändå….

Då reflekterade jag faktiskt inte över beteendet men när jag nu tänker tillbaka kan jag inte förstå varför dessa personer inte iddes gå upp till vårt enorma ridhus (50 meter längre bort) eller helt enkelt gick ut på en kortare promenad med hästen?

Har ni, liksom jag, noterat hur strömmen av ”riktiga” julkort sinar för varje år?

Nu önskar man god jul och gott nytt år via Facebook eller mailen och jag är inget undantag.

I mitt fall handlar det ärligt talat om både en bekvämlighets och kostnadsfråga- det är helt enkelt både mycket enklare och helt gratis att använda sig av cyberrymden framför att köpa julkort och frimärken, leta upp folks adresser och sedan åka och posta allt.

Men det fanns en tid då jag glatt gjorde detta, dels för att det inte fanns datorer för ändamålet ha ha ha men också för att jag var mer pysslig på den tiden.

Det julkortsutskick jag minns bäst är lite typiskt för mig; smart, billigt och roligt….tyckte jag själv i alla fall 🙂 .

Till mitt försvar får jag säga att detta ägde rum för ca 20 år sedan; medan jag fortfarande var en fattig hästägare.

Jag tog ett fotografi på Heron iförd en tomteluva, kopierade detta (i svartvita kopior, något annat fanns inte) på min praktikplats, skrev ”snön lyser vit på taken, endast Heron är vaken” och postade eländet 🙂 !

Jag minns att jag tyckte att rimmet var såååå bra och vitsigt….och det tycker jag nog än idag faktiskt 🙂 !

Ja, de’ ni!

Inte var det särskilt flott, tvärtom, men säkert ändå roligt att få…på den tiden i alla fall!

Om ni vill se hur kortet såg ut kan ni kolla på detta inlägg där jag tidigare berättat om detta utskick 🙂 .

Gårdagens inlägg om paraplyers vara eller icke vara på tävlingsplatser fick mig att minnas en händelse för ”tusen” år sedan- på den tiden jag ägde Heron (den stackaren fick vara med om det mesta….).

Hursomhelst; en dag skulle jag skritta ut fast det regnade.

Jag kom då på den eminenta (?) idén att jag kunde skritta ut med ett paraply vilket jag också gjorde.

Jag minns att flera tyckte att  det var anmärkningsvärt att det gick men för mig var det inte så konstigt- Heron var som sagt van vid det mesta.

När jag tänker tillbaka på händelsen många år senare tycker jag nog att jag var framför allt obetänksam- inte för egen del måhända men för att jag faktiskt riskerade att möta andra ridande ekipage som jag kunde ha skrämt.

Och även om jag tyckte att jag var lite cool 🙂 som kunde göra nästan vad jag ville med MIN häst så tycker jag idag, nästan 20 år senare och förnuftigare, att man faktiskt får visa hänsyn även mot ANDRA.

Så även vad gäller paraplyer på tävlingar- det står jag för.