Sista veckan innan 4 veckors ledighet har varit behaglig på alla vis.

Kreon har skött sig ypperligt och jag skulle verkligen uppskatta om han fortsätter på sin inslagna lydnadsväg.

Förra årets semester blev förstörd eftersom jag höll på att sälja Archie så i år hoppas jag på trevligare dagar.

Jag har i veckan ridit ut flera gånger och det går bättre och bättre med färre och färre ”jag tvärstannar och vill inte gå”-attacker från det bruna djuret.

På dressyrfronten uppträder inte sådant trams utan jag har kunnat rida på både gräs och grusbanan utan minsta mankemang.

Lite hänger det noooog ihop med att jag försöker att inte pressa Kreon med sådant jag vet att han störs av; jag rider ut i ottan då det är lugnt ute och jag dressyrarbetar utan andras sällskap eftersom jag ”vet” att det annars kan bli väldigt irriterat från en viss mupps sida.

Givetvis måste jag utsätta Kreon även för sådant han inte gillar men just nu väljer jag att introducera allt låååångsamt, att lirka lite och njuta av en problemfri tillvaro även om det innbär ett visst mått av förnekelse och ”sopa problemen under mattan”….kanske… Oavsett vilket är det högst medvetet och…. jag lovar….temporärt.

I helgen har båda stallen på anläggningen tvättats och jag har, som vanligt höll jag på att säga, hjälpt diverse hästägare med mockning
och fodersättning vilket är ett smidigt extraknäck om man bor så nära stallet som jag gör.

Vädret har verkligen varit omväxlande, strålande solsken och hetta har blandats med något som mest kunnat liknas vid riktigt höstrusk.

Under veckan har jag börjat förbereda en del planer som jag hoppas kunna sjösätta bara jag och Kreon får vara friska och som jag hoppas mycket på.

Givetvis får ni all information på bloggen i sinom tid men jag är både skrockfull och luttrad så jag tar inte ut NÅGOT i förskott.

Nu börjar min semester att närma sig, har en vecka kvar att jobba och känner mig tack och lov inte det minsta sliten à la ”får jag inte ledigt snart dööööör jag”.

Mini har ridit 2 gånger i veckan och det har gått aldeles utmärkt.

Sista dagen, i torsdags, filmade jag faktiskt och det är bara att inse; antingen måste jag börja filma oftare (TRÄNA på att filma) eller lägga ner detta projekt helt för just nu är mina alster inte mycket att skryta med.

Några sekvenser blev i alla fall hyfsade så dom tänkte jag faktiskt visa med Minis goda minne inom några dagar.

Vad gäller uteridningarna kämpar jag på med en dåres envishet- många hade nog bara struntat i det och låst in sig i ridhuset men det är verkligen inte min grej även om jag älskar ridhusridning som sådan.

Men att begränsa sig så och inte kunna variera ridningen- nej, det vill jag inte annat än om det absolut inte finns något annat sätt.

Just nu tycker jag att det har skett framsteg på uteridningsfronten- Kreon kan numera gå på vägen utanför ridhuset utan att göra ALLT för att slippa och jag kan galoppera längre sträckor på flera platser ute.

Dressyren fungerar som alltid bättre och glädjande är att Kreon varit lika fin på både gräs och grusbanan i veckan som i ridhuset.

Jag tar dock inget för givet- min hästs humör kan svänga på en tiondels sekund och jag tar därför alla dagar som de kommer.

Såret på benet har fortfarande inte läkt men är mycket litet och stör varken mig eller Kreon så jag hetsar inte upp mig utan konstaterar bara att det är så det är.

Så var det då dags att sammanfatta veckan!

Även denna veckan har mestadels varit rolig och bra på alla möjliga vis, för mig är det på gott och ont så att mitt humör styrs väldigt mycket av hur ”hästeriet” fungerar så det är skönt att jag inte har några större klagomål på den fronten sedan Kreon blev ridbar igen.

Som jag berättade för några dagar sedan kommer Mini snart (om en knapp vecka närmare bestämt) att flytta till Danmark så fram tills dess försöker jag, tja…om inte att suga musten ur varken henne eller Kreon att i alla fall ”utnyttja” henne så mycket som känns rimligt.

Att få hjälp med bytena har ju varit det största/ viktigaste projektet över tid och det har Mini lyckats med jättebra anser jag och jag har ju också haft enorm nytta av henne vid Kreons igångsättning och när något nytt har introducerats.

Jag ska inte sticka under stol med att det ibland har känts tryggare att själv stå på marken och låta någon som är yngre och vigare ta vissa potentiella fighter men jag har faktiskt också gjort vissa val utifrån att jag har kunnat fungera som en säkerhet för Mini (genom att snabbt kunna ingripa OM något skulle hända) medan jag ju till 99 % är ensam när jag själv rider OCH dessutom inte litar på att ANDRA hade kunnat hjälpa mig på det sätt JAG önskat om jag hade hamnat i en ”nödsituation”.

I torsdags åkte vi tre till Eva; en kiropraktor jag anlitat vid några tillfällen- Eva hade bjudit in oss att miljöträna på hennes utebana och det var ett erbjudande jag gärna antog.

Väl på plats fick Kreon en nyttig träning och Mini och jag lite ny input och det är ju verkligen inte fel- framför allt för mig som inte precis är översvämmad av kunniga och dressyrinriktade hästägare som jag kan bolla idéer med i vardagen.

Visst har jag vänner som jag kan maila till och även ni bloggläsare förser mig med mycken klokskap men någon gång måste man SE saker och ting IRL för att veta vad man snackar om så att säga.

Annars har ridveckan varit omväxlande och det tycker jag är önskvärt ur många aspekter; det ger varierad träning och man kan fokusera på olika saker olika dagar.

Någon dag blir det kanske mer jobb för hjärnan än benen så att säga, någon dag varierar man utrustningen och/ eller underlaget osv.

Kreon har i veckan fått gå på både träns och kandar, i ridhuset, på grusbanan, gräsbanan, varit hos Eva, i omgivningarna runt stallet och så avslutade vi helgen med en lång skrittrunda i skogen. Perfekt!

Jag insåg förresten att jag nog lagt för mycket energi och tankar på att reta mig på vad jag anser vara tämligen usla uteridningsmöjligheter kring vår anläggning (det tyckte jag inte när jag red på bomb-säkre Archie ska tilläggas) i stället för att försöka hitta andra (läs: bättre) alternativ.

Precis som en bloggläsare skrev så tvekar man ju inte inför att köra och TRÄNA med sin häst så varför skulle det vara annorlunda när man vill komma till BRA uteridningsmöjligheter. Nä….just det!

Ännu en vecka har rusat förbi och när jag ska sammanfatta den kan jag knappt komma ihåg vad som egentligen utspelat sig.

Jo, ridmässigt har det varit en otroligt bra vecka i alla fall där Kreon verkligen varit duktig på många olika vis.

Jag tragglar på med mina uteridningar som varit väldigt ”protest-fria”- min tanke är att jag ska rida ut så pass ofta att Kreon ska bli blasé och inte ständigt ifrågasätta om vi verkligen ska gå här eller där och än så länge fungerar min strategi.

Dressyrmässigt var veckans höjdpunkt när Mini i torsdags gjorde de första bytena på närmare 10 veckor och Kreon bara gjorde dom som om det var den enklaste sak i världen. Nåja…kanske inte riktigt….men nästan :).

En annan höjdpunkt var dagens uteritt i skogen- det kändes så skönt att kunna visa Kreon denna vackra miljö på ett avspänt sätt och åter igen utan att det ska bli drama av allting. Att Soya kunde följa med var en härlig bonus- jag tar ju numera aldrig med mig henne på uteritter hemmavid eftersom det varit sådana bekymmer med detta tidigare och jag inte vill riskera att hon ska få sig en spark av en upphetsad Mupp.

Annars har Soya varit ute på egna äventyr också i veckan- i onsdags gick vi milen i Skrylle med Petra och Zelma och i går var vi i Dalby med Bodil och Salli.

Väderleksmässigt har det väl varit lite si och så med vädret- den riktiga värmen vill inte riktigt infinna sig samtidigt som det har kommit väldigt lite regn, mycket för lite enligt vår stallägare som ju är bonde och behöver denna form av bevattning.

Den första ensilageskörden togs i veckan i alla fall och nu är det bara att hoppas på att det även blir en andra dito liksom att halmen kommer in som den ska den också.

Veckan som gått har varit full av glädjeämnen- inga stora saker alls men ändå sådant som jag tycker lyser upp vardagen även om det inte är några märkvärdigheter.

En ledig dag i onsdags, en god lunch med en fd arbetskamrat i torsdags, långa hundpromenader med Bodil och Salli i både onsdags och lördags, flera fina pass med Kreon under veckan, en bra bok jag läste ut osv….ja, det är sådant som får mig på riktigt bra humör.

Kreons sår läker fint och jag sjunger (rappar :))))) vet-rapens lov, än vågar jag inte låta såret läka utan bandage då Kreon så fort man tar av det försöker klia på det med sitt andra ben.

Ny skor blev det i fredags- verkligen skönt och nu kan jag rida precis som vanligt igen.

Än så länge ger jag inget kraftfoder alls- dels finns det fortfarande en liten mage att ”ta av” och dels finns det nu gräs i hagarna så Kreon går knappast hungrig.

Ska jag sammanfatta veckan rent ridmässigt har passen i paddocken varit mycket bra och uteridningspassen mindre bra, dvs ungefär så som de var innan han skadade sig.

Kan det hålla sig på denna nivån är jag nöjd men det återstår ju att se.

På väg mot kassan- kundvagnen ser ut som den brukar under mina Gekås-besök.

Veckan började på bästa tänkbara vis- ett morgonbesök av Kreons x-ägare och tillika veterinär på måndagen där vi enades om att såret är redo att möta verkligheten- läs: Kreon kan börja ridas.

Som ni vet har jag ju varit otroligt deprimerad under den sega vilan så detta var verkligen ett glädjebesked och jag kunde glad i hågen hoppa in i bilen och köra till nästa highlight- Ullared.

På Gekås snabbshoppade jag och två fd stallkamrater i några timmar- allt medan solen gassade utomhus och det verkligen LUKTADE sommar ute.

Tyvärr har vädret sedan dess inte varit så somrigt precis- en del dagar har man snarare undrat om det är höst; det har blåst och varit kallt.

Efter några dagars inledande longering har Kreon ridits sedan i fredags och än så länge bara av Mini medan jag har stått som en barnsligt stolt hästägare på marken.

Hittills är jag mycket nöjd med sakernas tillstånd- såret klarar ridningen mycket bra och bandaget sitter till 100 %.

Jag gissar att detta arrangemang med kompress och vetrap som byts varje dag kommer att behövas i några veckor till men hellre det än att Kreon kliar på såret med det andra benets sko.

På Soya-fronten har det också hänt en del; i torsdags träffade vi Åsa med Vilja och blev jagade av kor, i lördags räddade vi ett bortsprunget får och idag har Pippi träffat sin make Trillik på Järavallen.

Nu hoppas jag VERKLIGEN på en bekymmersfri och rolig sommar- en hel del planer, som om de går i lås, indikerar detta men man vet banne mig inte.

Förra sommarens semester tyckte jag kändes mer eller mindre förstörd eftersom Archie var till salu då och det var så jobbigt och de senaste 7 veckorna har ju verkligen varit dystra så om man får beställa lite GLÄDJE så gör jag absolut det!

Efter SEX gräsliga, vidriga, seeeeeega veckor börjar jag äntligen skymta ett ljus i depressionstunneln- det har verkligen inte varit roligt att se sin häst stå i en mikroskopisk hage, bli fetare och fetare, tappa all kondis och själv inte få rida- allt på grund av ett egentligen ganska litet sår som har läkt som det skulle men ändå inte fort nog för min smak.

Tror jag räknade till 13 veterinärbesök hittills och de är inte slut än- det kommer även att bli ett inte bara segt utan också DYRT sår kan man lugnt säga.

Men men…det är inte lönt att fundera i varken dessa banor eller ”om inte….” för gjort är gjort…så är det bara.

Om jag ska skriva om något positivt så är det att sommaren i alla fall definitivt är här, det har varit hur många soliga och varma dagar som helst och jag älskar det.

Det är skönt att slippa långkalsongerna ha ha och också ha långa ljusa kvällar som man faktiskt kan hinna göra något vettigt av- gå på långpromenader med doggy tex.

Nu hoppas jag på en ännu bättre vecka än den som har varit, det kan jag vara värd tycker jag!

Kort arbetsvecka har det varit och det har ju faktiskt varit en del sådana under våren vilket i alla fall för mig känns som små mini-semestrar.

De 2 senaste höstarna har jag ju tagit semester en dag i veckan i 10 veckor, även detta ett mycket bra sätt att återhämta sig tycker jag.

Annars har det väl inte hänt så mycket spännande i veckan; jag börjar känna mig som en hackig skiva som inte har så mycket mer att rapportera på hästfronten än att ”såret läker men låååångsamt” ungefär.

Jag hade gärna skrivit något mer positivt men tyvärr råder jag inte över sårläkningens hastighet.

Kreon står alltså sedan fem (FEM….F E M….) gräsliga, långsamma, sövande veckor i en sjukhage, betas för hand och borstas 2 gånger om dagen- that´s it :(.

Nog om detta…jag blir (ännu mer) deprimerad bara av att skriva om eländet.

På Soya-fronten har det blivit många härliga långpromenader, vi har träffat både whippet-Åsa och saluki-Bodil samt varit på whippetrace-träning i Halmstad.

Min underbara hund är en ständig källa till glädje….som jag älskar det lilla livet!