Igår fick jag en fråga från en läsare (Lina) huruvida jag ansåg att man kunde rida med inspänningar på en unghäst.
 
Av mitt svar framgick att jag anser att JA, det kan man men behöver inte göra- det beror på individen.
 
Idag läser jag en intressant artikel i Hippson- här en ryttare som ”alltid” rider med graman.
 
Nu vill jag inte påstå att jag instämmer i VARJE ORD som denna flicka förespråkar- bland annat reagerade jag på att hon (förvisso ärligt vilket hedrar henne) erkänner att hon är så rädd för att ramla av så att hon aldrig rider ut (man får ju hoppas att någon annan gör detta åt henne) och att hästarna blir därefter- rädda för ”ovanligheter”.
 
Men, det kan ändå vara intressant att läsa hur hon; en FRAMGÅNGSRIK ryttare resonerar.
 
För min erfarenhet i alla gramandebatter jag läst/ hört IRL är att det i princip är de som är okunnigast (ridmässigt) som är de mest rabiata motståndarna till graman, med vissa undantag givetvis.    
 
De skickliga(re) ryttarna vill antingen inte gärna erkänna offentligt att de använder gramanen så pass ofta som de faktiskt gör eller så svarar de (klokt tycker jag) att det kan vara bra på vissa hästar och / eller i vissa perioder om man använder hjälpmedlet rätt.
 
Men så är det väl med mycket annat också tänker jag; ett spö kan också användas fullständigt galet, sporrar likaså, betsling…ja, ni fattar.

http://www.hippson.se/artikelarkivet/hoppning/linnea-ericsson-jag-rider-aldrig-utan.htm

En vän och tillika bloggläsare beklagade sig nyligen över vad hon upplevde som missunnsamhet från ridfolk hon kände och utan att gå in på några avslöjande detaljer kring hennes situation kunde jag bara bekräfta hennes känsla- jag har också upplevt den då och då genom åren.

Som jag skrev för ett tag sedan tror jag egentligen inte att just hästfolk är varken mer eller mindre missunnsamma än folk i gemen- eller så kanske de är det? men det blir inte mindre tråkigt för det.

Jag minns exempelvis när jag hade mina största framgångar med Heron i hoppning och då han, med mega-amatör-Birgitta slog många namnkunniga ryttare med hästar som kostat mångdubbelt än vad han gjort.

Jag upplevde flera gånger hur en del som man ändå trodde att man hade en bra relation till verkade reta sig när det gick bra och njuta när det gick dåligt för oss.

Kom jag tillbaka efter en tävling där det gått dåligt ville de veta ALLT, hade jag med mig en rosett hem var det inte alls intressant att höra NÅGOT om tävlingen.

Jag skulle kunna ge många fler exempel på samma tema även med mina andra hästar- numera är jag luttrad och bryr mig inte lika mycket och det är väl bara att acceptera att det är så det ÄR tänker jag.

Det kommer alltid att finnas de som inte unnar andra något bra/ framgång- så tror jag.

I stället för att bli ledsen som min vän blev så kan jag bara rekommendera att man försöker vända denna missunnsamhet till något positivt- den kan kanske sporra en till att bli/ rida ÄNNU bättre för att inte ge surkartarna något att frossa i?

Ett annat tips är att rensa ut de missunnsamma ur ens liv om man kan och annars i görligaste mån försöka att ha så lite att göra med dom som möjligt.

Nu kan ni se när nya presentationer inkommer genom att titta på rubriken ”Mina läsare”. Inom parentes kommer det att stå hur många presentationer som inkommit totalt, just nu 10.