Jag kan ofta härleda mina drömmar, dvs jag vet på ett ungefär varför jag har drömt något visst på natten.

Lika ofta är drömmarna en aning omskriva/ modifierade men ”kärnan” brukar jag kunna spåra.

Igår mindes jag att jag drömde att jag ledde Skyline i ett stall (!), den stora hingsten Carl Hedin sålde för x miljoner nyligen.

I drömmen kände jag på hans hals (?) och konstaterade att den inte var lika musklad som Frenchies *ASG*!

Jag minns också att jag ledde honom i en exakt likadan longeringslina som jag lånade på kliniken dagen innan när vi skulle kolla Frenchie.

Så linan hade sin förklaring och angående musklad (eller FET) hals skrev jag ett inlägg om detta dagar innan drömmen som ni får läsa om….imorgon 🙂 !

Alltså…vad ÄR det med en del säljare?

Det har jag undrat hur länge som helst och jag undrar det inte mindre nu när jag har försökt att kontakta en del personer som haft utannonserade hästar!

Maken till nonchalans får man ibland leta efter; det tycker i alla fall jag.

Eller bryr man sig inte så där jättemycket om man får en häst för 200-300.000 såld?

Några exempel:

En person gick inte att få tag på under flera dagar för hon hade ingen mottagning i sin sommarstuga !?! Då kanske man ska vänta med att annonsera tills man faktiskt är tillgänglig….

En annan person som alltså arbetar med att sälja andras hästar tog flera dagar på sig att svara på sms/ ringa upp. Man förstår ju att personen kanske inte hade lika stort intresse av att sälja som ägaren för ju längre tid hästen stannar hos försäljaren desto mer får ju hen betalt men jag skulle då aldrig lämna min häst till en sådan slö person.

Och det ”bästa” exemplet:

En person svarade mig igår på några frågor jag ställt om en häst.

Det är bara det att jag ställde frågorna den 30 augusti!?!?

Gårdagens svar var: ” förlåt att jag inte svarat dig, har haft en del att göra”.

Alltså…jag måste bara skaka på huvudet. Men visst…300.000 är kanske småpotatis för denna person och själv känner jag bara ”tack men nej tack”.

Är jag kinkig?

Igår var ”Skånes vackraste häst” (veterinärens skämtsamma kommentar eftersom hon vet att det är vad Birgitta 12 år tycker….) på återbesök.

Och vet ni….han travade banne mig för en miljon…i båda varven!!!!

I vänster har han gjort det hela tiden men som ni vet har han ju pendlat mellan att hoppa på tre ben i höger varv och visa varierande grad av hälta så detta var rent ut sagt fantastiskt bra och både jag och veterinären var/ är så glada!

Eftersom jag är mycket negativt lagd vad gäller vissa saker i livet så ropar jag definitivt inte hej på några vis utan hoppas att jag i bästa fall har köpt mig några månader eller kanske till och med ett år som jag kan rida på Frenchie. Jag har inga illusioner om att vi nu ska ”leva lyckliga i alla våra dagar” och tyvärr stödjer forskningen mina farhågor men å andra sidan vet vi alla hur livet med hästar är; ”han kan halka på ett löv och bli halt av det” som en god vän krasst uttryckte det.

Så jag får vara glad för varje dag och tro mig….det är jag också.

Jag kommer om inte annat förhoppningsvis att hinna spara ihop mer pengar till en ny vettig häst och ska också fortsätta att hålla ögonen öppna.

Planen nu är att under en månad öka det lilla arbetet vi ägnar oss just nu (fn ca 6-7 minuters trav om dagen) och att därefter (alltså efter en månad) kunna trava och galoppera 20 minuter om dagen. Går detta bra får vi göra en ny plan med veterinären.

Som jag har berättat många gånger har jag under Frenchies skadeperiod haft återkommande problem med att skritta på vår grusväg och i skogen- de issues med istadighet som vi hade när jag precis hade köpt honom och som jag fick bort till 99 % återkom med full kraft.

Jag har funderat en del på detta (så klart) och efter clinicen med Tristan Tucker är jag rätt säker på vad det nog handlar om till stor del; min knäppis kan liksom inte ”ta hand om sig själv”- vilket hela Tristans koncept går ut på; att lära hästen just detta och inte bara den timmen vi arbetar med hästen utan 24/7.

Och där är ju hästar olika förmögna att hantera sig själv i förhållande till den värld människan vill att de ska leva i och Frenchie tillhör ju då de inte optimalt lämpade, tyvärr.

Ett bra exempel är hans helt hysteriska skenande i hagen samtidigt som han gnäggar högt och som jag sett 3-4 ggr men aldrig hos någon annan häst; denna extrema/ överdrivna reaktion. Och dessutom samtidigt som min ponny eller Bibbi inte alls varit upprörda öht?!?!

Det är väl därför han skadar sig också; han är så blockerad att han inte har koll på kroppen.

Bara vetskapen om ovan gör att jag måste hantera honom klokt och en del i detta är att vara beredd på sådant jag tidigare inte behövt att bry mig om.

Och jag måste också arbeta med detta om jag någonsin vill ha en tryggare häst så detta är något som finns på att göra-listan om/ när Frenchie är mer igång.

Med detta sagt är mina försök att rida ut åter igen begränsade; denna gången av skogsavverkningen som återupptagits nära oss.

Även på Ryhus hörs det ofta ett jäkla smällande och brakande och jag har ju fattat att det kommer från skogsarbetarna som dessutom jobbar på fullkomligt för mig ibland icke logiska tider som inte går att förutsäga.

Ibland är det på helgerna, ibland på kvällarna och faktiskt tom även på nätterna för att inte tala om när de jobbar dagtid.

Så nu kan (läs: vågar) jag inte rida i skogen alls för skulle de köra igång när jag är där tror jag vad som helst kan hända med min reaktiva knäppis.

När han var som istadigast i somras kunde jag inte ens lämna Ryhus (!) ; han stod bara fastfrusen eller backade vilket så klart inte var bra när han var halt.

Nu har jag kunnat ”träna” honom så att det går lätt att rida på själva grusvägen (som är några kilometer lång) men skogen får tyvärr vänta vilket är sååå synd och hade varit en perfekt plats att rehabilitera en häst på.

Bilden föreställer min vän och hennes häst som inte alls behöver Tristan Tucker som vi 🙂 och här ser man vilken typ av jobb som sker i skogen.

Jag trodde först bilden var manipulerad för vännens häst ser nästan ut som en fallabella med en docka på ryggen *ASG* men det är så det tyvärr ser ut i vår skog just nu och dessa pyramider som byggs skulle jag aldrig kunna passera när arbetet med dom är igång.

En sak som jag har noterat när jag tittat på salu-hästannonser i år är hur otroligt vanligt det är med hästar högre än 170 cm och jag vill hävda att de idag är i en klar majoritet, i alla fall utifrån även andra sök-kriterier jag har om jag ska köpa en häst till.

För 30 år sedan när jag ägde en 172 cm hög häst ansågs han som ”stor” och var i klar minoritet; då var de flesta tävlingshästar i dressyr runt 165 cm.

Så utveckligen har helt klart gått mot större hästar och säga vad man vill om det så är just storleken en av få objektiva egenskaper när man letar häst till skillnad från många subjektiva åsikter som man kan ha om en häst.

Att en häst är 173 cm går liksom inte att ändra på medan tex attribut som het, seg, lättskrämd, reaktiv, kelen, sur osv osv är egenskaper som både kan ändras utifrån vem som anser detta om djuret och utifrån i vilken miljö och med vilken ryttare hästen bor.

Med detta sagt tycker jag att det är märkligt att inte alla säljare mäter hästen korrekt innan försäljning för ja, storleken kan ibland ha en avgörande betydelse.

Det är måhända ovanligt men mitt stall är tex så lågt i tak att jag inte lagligt kan ha en hur stor häst som helst där och jag vågar därför inte heller köpa en sådan. Visst kan jag bygga boxar i min fd lösdrift men det skulle vara ett mycket sämre alternativ så det är egentligen bara görbart i teorin och inte i praktiken.

Och igen; det är så lätt att mäta hästen så den lilla ”ansträngningen” borde alla säljare ta sig tid till och nej, alla gör faktiskt inte det.

Jag har vid några provridningstillfällen konstaterat att hästarna till salu varit flera centimeter högre än vad som påståtts i annonsen och i just mitt, kanske ovanliga fall (?), har det varit direkt diskvalificerande. Slöseri med allas tid om inte annat….

Jag har nämnt detta förut men kom ihåg var ni läste det först; jag tror att kanadret är på väg bort som betsling på tävling helt och hållet, även internationellt.

Och i dessa tider av välfärdsdiskussioner till höger och vänster så tror JAG att det snabbaste sättet att öka välfärden för hästar är att förbjuda kandar på tävling.

Jag säger inte att kandar alltid är sämre än träns, jag fattar att det finns ryttare som rider sina hästar på kandar hur bra som helst men det är det snabbaste och enklaste sättet att få till en generell förbättring.

Det finns så klart massor av annat man kan göra men igen; detta kräver minst insats.

Med bland annat detta sagt men egentligen oaktat vad är det för mig en ”red flag” när hästar man vill provrida visas på kandar och jag måste fråga mig varför?

Även OM en häst tävlas på kandar vill i alla fall jag förutsätta att en normal häst främst rids på träns och då vill jag också se den riden och provrida den med denna betsling.

Och tyvärr är MIN, förvisso inte så stora, erfarenhet att hästar som visas på kandar kan kännas som om någon satt fast tyglarna i en vägg på träns.

Och att visa tex en 6-åring på kandar som jag vet förekommer är ännu mer varningsklocka så vida jag som köpare inte uttryckligen poängterat att jag söker en häst för internationellt tävlande på hög nivå. Då vill man kanske visa att hästen går att rida på kandar men annars är det för mig både obegripligt och misstänkt.

Och om en häst går mycket sämre på träns än kandar är det hur som helst inget för mig då jag inte vill rida på kandar alls längre.