Det är nog inte lätt att som totalt ovan vid hästar komma in i vår värld med alla uttryck och termer som ”vanliga” människor aldrig har hört talas om?

Igår på Pay and riden såg jag en häst inne på banan som jag gillade men jag blev inte riktigt klok på vilket program ryttaren red eftersom jag dels kom mitt i ritten och ryttaren dels improviserade lite.

Jag såg att en medelålders man filmade ekipaget så jag frågade honom efter ritten vilket program de hade ridit.

Mannen såg lite osäker ut, sa att han inte var riktigt säker men han trodde att det var ”media”. Det visade sig att ryttaren hade ridit en S:t Georges när jag frågade henne 🙂 ! Gulligt va 🙂 ?

På bilden ser ni Henrik en av de knappt handfull gånger han skrittade på Vicke.

Han säger fortfarande TÖLPAR (!!!!) om tyglar. Han har gissningsvis hört ”tömmar” någonstans en gång i tiden…?

Jag är definitivt i det sistnämnda stadiet i allmänhet och med mitt hästeri i synnerhet.

Eller…jag kanske inte ”get rid of stuff” men jag köper väldigt sällan något nytt för jag har massor/ flera exemplar av många saker.

Jag kan inte minnas när jag köpte ett nytt schabrak eller ett nytt täcke tex.

Dels får jag saker från lite olika håll så jag slipper KÖPA och dels så har jag alltid haft ”försiktiga” hästar som inte tar sönder whatever.

I vilket stadie befinner ni er?

För några kvällar sedan var jag ute och körde kring Malmö (jag skulle hämta havre på väg till jobbet) och mötte plötsligt en ryttare på en smal väg ute i obygden.

Det var med nöd och näppe jag såg ekipaget FAST ryttaren hade en jacka med reflexer och hästen ett rid/ländtäcke med några reflex-stripes.

Detta påminde mig om reflexer är en färskvara och att gamla dito inte gör speciellt stor nytta vilket kanske är lätt att glömma?

Jag är per se motståndare till att man rider på trafikerade vägar i mörker då jag anser att risken vida överstiger ”nyttan” men eftersom jag också vet att en del hästägare anser att de inte har andra möjligheter att rida så vill jag vädja till dom att kolla sina reflexer NOGA!

Två påståenden jag hör ibland och vill påstå inte stämmer med verkligheten :

1.Min häst älskar att tävla.

2.Min häst vill vara ute i alla väder.

Vad gäller båda påståendena vill jag mena att det är en milsvid skillnad mellan att ÄLSKA något och att acceptera, uthärda, resignera, vara ok med, tåla.

Bara för att man tex uthärdar något betyder det så klart verkligen inte att man älskar det och många hästar accepterar nog stoiskt eller rent av hjälplöst vissa saker medan vi människor vill tro något annat- säkert för att lura oss själva många gånger.

Jag är MYCKET övertygad om att extremt få hästar i hela världen (om någon) hade valt att åka på tävling eller att genomföra ett rejält dressyrpass framför att beta gräs i en hage. Möjligen skritta en timme i skogen som omväxling.

Och lika övertygad är jag om att en majoritet av de domesticerade hästarna i världen hade föredragit en väl uppströdd box med stråfoder i framför att stå ute i hällande ösregn med lera upp över kotorna.

Men eftersom många hästägare inte har möjlighet att ta in och ut hästar efter väder på dagtid (pga arbete tex) så försöker de trösta sig med eller inbilla sig att deras hästar tycker det är underbart att stå ute i vilket väder som helst.

Och i denna villfarelse sparar de också på både strö och stråfoder för då står hästarna inte inne och skitar ner boxarna och ”måste” äta något under tiden.

Och vi som älskar att tävla SJÄLVA kan ju inbilla oss och andra att även våra hästar är lika överlyckliga över att lastas in i en transport i minus 2 grader, piskande snålblåst och duggregn för att visa upp oss x mil hemifrån. Yeah right!

Jag skriver ibland om säkerhetstänk kring hästar men har insett att vi verkligen kan tänka heeelt olika om detta.

Sådant som jag inte bryr mig det minsta om (att mina hästar alltid har gått iväg vid uppsittning tex) ser andra som en säkerhetsrisk. Och jag har många fler exempel på detta, senast ett jag tänkte skriva om idag; det här med att ha övre luckan bak på transporten stängd eller öppen.

Jag var nyligen på en middag med 7-8 hästtjejer och vi kom att prata om detta.

Jag insåg att de flesta i princip ALLTID hade luckan uppe medan jag, på fullt allvar inte har haft den uppe ens 10 gånger de 10 senaste åren.

Enda gångerna jag tar upp den övre luckan är om regnet vräker ner och jag tror att jag gjorde det en gång när jag körde och det snöade också. Men det är hur många år sedan som helst.

Tjejerna på middagen undrade om inte mina hästar blev rädda/ brydda av tex lastbilar som kör nära bakom men det har jag aldrig märkt av. Alla hästar har stått hur stilla som helst och verkat helt obrydda vid urlastning. Och har lastat sig själva i alla år.

Framför allt ”förr” florerade en myt att man var tvungen att ha luckan uppe men det stämmer absolut inte.

Däremot ska hästen vara ”förankrad” på ett sådant vis att den inte riskerar att fara omkring/ ramla ut ur transporten men det har ärligt talat inget med luckan att göra- hästar kan flyga ut genom skötardörren också under exeptionella omständigheter vilket även att komma ut genom bakluckan får räknas till.

Hur gör ni med luckan? Uppe eller nere?

Bilden föreställer för övrigt min mamma och kortet togs för över 30 år sedan (jisses!!!!!) då hon var mer än 10 år yngre än vad jag är idag (jag är 57 år gammal). Transporten är ett hyrsläp och svansen tillhör Menelli, min första häst.

Bild relaterad till Ann Hammarlund Holsts kommentar:

Bild relaterad till Elizabeth Torrisis kommentar: